BDSM är, som ni vet, på tapeten. Bla, bla, bla, Fifty Shades of Grey. Och filmen Ceremonin. Och Venia, en ny webbtidning om BDSM.
Att det är lockande med BDSM även för de som inte praktiserar det är ingenting nytt. Jag tror att många håller på med olika typer av fasthållning, smärta och förnedring när de ligger, även om de kanske inte skulle definiera sig som utövare av BDSM. BDSM-världen verkar liksom ständigt läcka över till vaniljvärlden, särskilt när det gäller estetik. Men om vi bortser från svarta sidenmasker på Lindex och Britney Spears Work B**ch-video, vad kan vi då ta med oss? Vi som faktiskt inte är så intresserade av BDSM egentligen.
Ibland framställs BDSM som någon slags optimerad eller förhöjd variant av svennesex, men egentligen är det bara en paraplyterm för specifika sexuella behov och beteenden. Något som ofta glöms bort i majoritetssamhällets blinkningar och återgivningar av BDSM är det regelverk och förhandlingar som praktikerna ofta bygger på. Det finns olika modeller, den vanligaste heter SSC, vilket står för ”safe, sane and consensual”. Regelverk är kanske det mest osexiga som man kan ta upp när det kommer till att ligga, tänker ni nu? Jag vet, men vet ni vad som är ännu värre? När någon gör något som man inte är med på. Vad händer med risken då, kanske ni undrar nu, om allt ska bestämmas i förhand? Risk är en av de saker som är intressanta med sex. Att släppa sig själv, gå över gränser, kanske. Men vilka gränser? Överträdelse av gränser är ironiskt nog både en metafor för frigörelse och övergrepp. Vem bestämmer vad som är vad? Det kan ingen annan än du göra.
Nu tror inte jag att någon som utövar vaniljsex med lite smisk här och där nödvändigtvis behöver skapa ett regelverk för det. Men jag tror att sättet att tala kring och tänka på sexuella behov och viljor som finns inom BDSM är positivt. Där talar man om ”assertive speach”, ett sätt att kommunicera som ska minimera riskerna för oklarheter, missförstånd och övergrepp. På sajten BDSM-Wiki beskrivs det som ett språk där individen tydligt säger vad de tycker och känner, och försvarar rätten till sin vilja och sina behov, utan att det går ut över andra. Några av fördelarna som räknas upp är att det minskar stress i sexuella situationer, ger högre självförtroende och ger utrymme för andra att också uttrycka vad de vill och känner.
Exempel som kan vara aktuella i en vaniljsexsituation kan vara exempelvis: ”Jag gillar inte när folk går ner på mig första gången vi ligger, men du får gärna göra det någon annan gång”, ”jag gillar inte penetration, kan vi göra så här istället”, eller ”jag älskar att bli biten”. Eller vad som helst. Såklart.
Jag minns ett förstasex som jag hade med en Tinderdejt. Jag var väldigt attraherad av personen i fråga, men tyckte den hade mycket ”killsaker” för sig. Den bestämde för mycket, var otydlig och gjorde lite som den ville. Inte på ett extremt sätt, men ändå så att det blev lite trist. När jag hade sagt ”inte så där” och ”så där” för ungefär tionde gången sa jag i ett svagt ögonblick: "Sorry att jag är så negativ mot dig just nu”. Jag säger "svagt ögonblick", eftersom det ju borde ha varit den som bad om ursäkt för att den sög intialt. Men den verkade mest lättad och sa: ”Det är nice, för då vet jag att vi gör exakt det du vill.” Efter några ligg hade vi förträfflig sexuell kemi. Den var het, så det kändes ändå värt besväret.
En annan sak som med fördel kan lånas från BDSM-världen är insikten om att alla relationer innehåller makt på ett eller annat sätt. Rollerna kan vara flytande, och utövas på olika sätt. Men alla, och särskilt den klassiska liggkonstellationen cisman och ciskvinna, innehåller ofta väldigt tydliga dominans- och underkastelsedrag, som vad jag har erfarit nästan alltid ser likadana ut. Mannen för och kvinnan följer. Men utan förhandlingar eller samtal om detta. Det bara är så. Fan vad trist.
Läs även: Hur BDSM-kompatibel är Fifty Shades Of Grey?
