Låt oss tala om den stora vördnad man kan känna inför talangfulla yrkesutövare. Människan är som faktisk konstruktion fylld av fel, en halvdan varelse som är enkel att både älska och hata. Är det kanske därför man lätt förtjusas när någon av oss skapar något man finner betydelsefullt, viktigt och vackert?
Det är förstås naturligt att vi blir mer berörda av ett musikstycke, en film eller en tavla än vad vi kanske påverkas känslomässigt av någons revisionsteknik eller trottoarplattsättning – hur briljant utfört de sistnämnda arbetena än må vara. Kulturen är sammanflätad med vårt känsloliv, med att vara människa, och ekar djupt in i var och en av oss. Smak skiljer visserligen våra reaktioner åt, men vi förblir alltjämt emotionellt drabbade.
Kanske är det just på grund av vårt fullständiga beroende av kulturen som vi har det här behovet att skilja på verk och upphovsperson. Jag menar, sällan får andra yrkesgrupper åtnjuta samma särbehandling som kulturen när det kommer till att separera en man från hans handlingar. Jag skulle exempelvis inte vilja ha en husläkare, bankman, tandläkare, gynekolog eller terapeut som var en känd kvinnomisshandlare. Jag skulle anse att mannen i frågas våldshandlingar var så gravt depraverande att en större skepsis mot hans omdöme rent generellt, ja, mot hela hans person, vore rätt berättigad.
”Vad fan är det här för människa?” skulle jag förmodligen tänka, oavsett hur bra han räknade, lagade hål eller undersökte min livmoder.
Det är en förtroendefråga som är på glid i en samtid där allt kan paketeras som produkter. Att en man som skapar musik för att tjäna sitt levebröd (låtar som därtill i stor utsträckning lustigt nog avhandlar kärlek och relationen mellan heterosexuella män och kvinnor) inte ska dömas efter samma premisser som en psykolog eller politiker tycker jag är intressant. Det säger något oerhört om vår syn på kulturen och manliga utövare inom den.
Den mediala diskussion som just nu rasar kring det nödvändiga av konsekvens mellan en offentlig persons verk och privatliv verkar snudd på enbart drabba kvinnor. Nina Björk kan glömma att hon ska kunna driva en konsumtionskritisk linje om hon samtidigt lever i ett kapitalistiskt system, medan Chris Brown inte alls ska behöva bekymra sig om att hans misshandel av Rihanna rimmar otroligt illa med hans förförarimage som flickidol.
Och kanske är det så att konsten verkligen är större än allt. Större än solidaritet, än kvinnors rättigheter, större än var och ens personliga moralkompass. Större än oss. Att ett verk av en kvinnomisshandlande artist kan vara så viktigt att de eventuella reservationer man kan ha kring personen i fråga inte når fram till själva alstret. Å andra sidan lever vi i en marknadsekonomi där artister är ett paketerbjudande av personligt varumärke och verk. I en tid där den lilla människans makt numera mest manifesteras i form av valet mellan köp eller icke-köp, varför det trots allt inte är så konstigt att ett aktivt val av bojkott mot en taskig människosyn även kan komma att drabba shady män inom kulturen, till slut.
Hur många de än må vara.
