Låt oss tala om den stora vördnad man kan känna inför talangfulla yrkesutövare. Människan är som faktisk konstruktion fylld av fel, en halvdan varelse som är enkel att både älska och hata. Är det kanske därför man lätt förtjusas när någon av oss skapar något man finner betydelsefullt, viktigt och vackert?
Det är förstås naturligt att vi blir mer berörda av ett musikstycke, en film eller en tavla än vad vi kanske påverkas känslomässigt av någons revisionsteknik eller trottoarplattsättning – hur briljant utfört de sistnämnda arbetena än må vara. Kulturen är sammanflätad med vårt känsloliv, med att vara människa, och ekar djupt in i var och en av oss. Smak skiljer visserligen våra reaktioner åt, men vi förblir alltjämt emotionellt drabbade.
Kanske är det just på grund av vårt fullständiga beroende av kulturen som vi har det här behovet att skilja på verk och upphovsperson. Jag menar, sällan får andra yrkesgrupper åtnjuta samma särbehandling som kulturen när det kommer till att separera en man från hans handlingar. Jag skulle exempelvis inte vilja ha en husläkare, bankman, tandläkare, gynekolog eller terapeut som var en känd kvinnomisshandlare. Jag skulle anse att mannen i frågas våldshandlingar var så gravt depraverande att en större skepsis mot hans omdöme rent generellt, ja, mot hela hans person, vore rätt berättigad.
”Vad fan är det här för människa?” skulle jag förmodligen tänka, oavsett hur bra han räknade, lagade hål eller undersökte min livmoder.
Det är en förtroendefråga som är på glid i en samtid där allt kan paketeras som produkter. Att en man som skapar musik för att tjäna sitt levebröd (låtar som därtill i stor utsträckning lustigt nog avhandlar kärlek och relationen mellan heterosexuella män och kvinnor) inte ska dömas efter samma premisser som en psykolog eller politiker tycker jag är intressant. Det säger något oerhört om vår syn på kulturen och manliga utövare inom den.
Den mediala diskussion som just nu rasar kring det nödvändiga av konsekvens mellan en offentlig persons verk och privatliv verkar snudd på enbart drabba kvinnor. Nina Björk kan glömma att hon ska kunna driva en konsumtionskritisk linje om hon samtidigt lever i ett kapitalistiskt system, medan Chris Brown inte alls ska behöva bekymra sig om att hans misshandel av Rihanna rimmar otroligt illa med hans förförarimage som flickidol.
Och kanske är det så att konsten verkligen är större än allt. Större än solidaritet, än kvinnors rättigheter, större än var och ens personliga moralkompass. Större än oss. Att ett verk av en kvinnomisshandlande artist kan vara så viktigt att de eventuella reservationer man kan ha kring personen i fråga inte når fram till själva alstret. Å andra sidan lever vi i en marknadsekonomi där artister är ett paketerbjudande av personligt varumärke och verk. I en tid där den lilla människans makt numera mest manifesteras i form av valet mellan köp eller icke-köp, varför det trots allt inte är så konstigt att ett aktivt val av bojkott mot en taskig människosyn även kan komma att drabba shady män inom kulturen, till slut.
Hur många de än må vara.
Jag tycker att det är lite konstigt hur få som faktiskt reagerar mot att Chris Brown kommer hit. Bara för några månader sedan blev halva Sverige upprörda när Sizzla, en artist vars texter de inte accepterade, men han hade ju inte gjort någon handling, men som trots det blev hans uppträdanden inställda. Sen har vi Chris Brown, en artist som FAKTISKT har misshandlat någon, sin egen flickvän, och i detta fallet verkar folk knappt ens höja på ögonbrynen. Vad är det med folk? Är kvinnor mindre värda, eller har de mindre rättigheter än homosexuella? Eller befinner vi oss i ett samhälle som helt enkelt inte bryr sig om kvinnor och deras rättigheter? Reagera!
Väldigt bra skrivet, att diskutera konst vs. moral är ju otroligt intressant och inte helt enkelt. Dock känner jag mig personligen väldigt äcklad av just män som misshandlar kvinnor och skulle själv aldrig ens tänka tanken att stödja en artist/regissör/författare/etc som jag visste var en kvinnomisshandlare. Aldrig. Gillar dina texter väldigt mycket, tycker du är en vass skribent och bara allmänt cool och klok.
Jag förstår inte dom kraftiga reaktionerna mot Chris Brown när protesterna helt uteblev när Stone Roses uppträdde på Hultsfredsfestivalen i somras. Sångaren Ian Brown har också misshandlat sin fru och uppträtt allmänt aggressivt vid ett flertal tillfällen. Är det för att Rihanna är mer känd än Ian Browns fru? Brottet är väl ändock detsamma vem som än blir utsatt - känd artist eller "bara" kändisfru?
Som Eva skrev; det finns inte många rockidoler som inte misshandlat sina fruar/flickvänner. Så himla sorgligt och sjukt att det inte är klokt. Wife beaters som The Rolling Stones och inte minst Beatles har blivit oavbrutet hyllade till skyarna sedan 60-talet. Men faktum kvarstår att jag älskar deras musik. Jag har vuxit upp med den och den skänker mig glädje. Jag tänker inte börja lyssna på Lady Gaga eller One Direction bara för att de än så länge verkar justa människor.
Håller med Maja, sjukt att misshandlarmän ska ha något slags förtroendefripass för att de sysslar med kultur. Jag som varit utsatt för misshandel i två förhållanden orkat inte med att se något svin som så att säga blivit FÖRLÅTEN av en kapitalhungrig musikbransch. Av hänsyn till sitt eget offer samt alla andra kvinnor som råkat ut för misshandel kan man väl även tycka att Chris Brown kunde ligga lågt med konstiga tatueringar Eq45Kym3 av sönderslagna lkvinnofejs samtidigt som han kräver total upprättelse?
Men det blir ju en aning mer problematiskt när det gäller kreddartister eller hur? R Kelly har svinat med minderåriga i säkert tjugo år men med sin makt o sina pengar lyckats muta/tysta alla unga tjejer när det vankas rättegång. Läste ett så jäkla bra reportage om detta i ett gammalt hip hop magasin där journalisten följt upp en av tjejerna typ den enda som orkat stå på sig och gå igenom den förudmjukande rättsprocessen. Nej fy sjutton nolltolerans för kvinnohatet i musikbranschen, men detta måste gälla "genierna", i lika hög grad som en skitartist (som Chris Brown).
bra att ni tar upp d här med musiken. många gånger står feminismen och stampar, men d här är fan konkret! och sant! till alla er som förnekar de patriarkala strukturerna: ta på er ett par hörlurar! snacka om kvinnoförtryck. att alla köper skitsnacket om horor hit & dit (med mera) är ett kvitto på hur vi ser på varann. men censur tycker jag aldrig är ok, snarare borde konsumenten ta sitt ansvar och bojkotta skiten. fast sen har vi d där med konstverket kontra personen bakom. är konstverket ok kan man inte kritisera regissören, så känner jag. det finns en distinktion här. visst kan man bojkotta en pedofil tillika filmskapare, men hens filmer måste få visas ändå. därför blir d en aning problematiskt med en artist. hens verk måste få leva sitt eget liv, sen kan man gå hårt åt personen efter framträdandet. men inte själva artisten. folk tog inte avstånd från homofoben, dom tog avstånd från homofobens homofobiska verk. det var låtarna i sig som var upprörande, inte han egentligen. vice versa med kvinnomisshandlaren, ingen gillar honom privat men konsten är helt ok. därför går man och ser han. kom igen. skulle nöjesindustrin hårdgranskas skulle den upplösas. droger, sex, våld... konsten moraliserar inte, det får konsumenten göra. köper du skiten står du får skiten.
och ber om ursäkt för mitt undermåliga språk, sitter på jobbet och skriver.
Den här artikeln dök upp i Fokus idag http://www.fokus.se/2012/10/de-rostlosa/
Tror inte MB tycker det är rätt och jag inte heller att kommentatorerna ovan tycker det är riktigt. Finns ingen principiell skillnad. Ni får helt enkelt bestämma er. Kan man begå ett brott, sona det och sedan återkomma som medborgare med samma möjligheter som alla andra eller är man peststämplad för livet? Vänstern - som ni som skriver här till stor del hör hemma i - brukar ju inte tycka det så resonemanget ovan är lite förvånande.