TEXT: Carl Reinholdtzon Belfrage FOTO: Rasmus Hägg
Juli/augusti 2001
De heter Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson och har ett band som heter Embassy. Fredrik tycker Embassy är ett snyggt namn. Torbjörn säger att de bor i en ambassad.
– Vi gör musiken i ett palats med många vakter som skyddar oss från de stora, farliga skivbolagen, säger Torbjörn men håller tillbaks det leende som jag förväntat mig att se. Embassy är allvarliga. De gillar inte skivbolag.
Vi sitter på Parkbaren i Göteborg och dricker vin och kaffe och röker utländska cigaretter. Vi har också lyckats sänka barens medelålder med ett kvarts sekel och de äldre affärsherrarna avlyssnar intresserat vårt samtal samtidigt som Fredrik sänder ut en hälsning i rummet:
– Vårt band är emot allt gubbvälde. Vi är emot alla homofobiska, köttätande kapitalister som styr och ställer, säger han och drar med ett finger ett strack över ansiktet.
Men Fredrik är varken arg eller bitter. Han höjer inte ens rösten. I Embassys värld är allting lugnt och fridfullt. Något som avspeglas i deras musik som har den där förmågan att få lyssnaren att stanna till och helt glömma bort livsviktiga affärsmöten eller andra oerhört avgörande insatser för mänskligheten. Det är som om en stor och väldig livsbejakande revolution finns gömd någonstans i bakgrunden av Embassys drömmande popslingor.
– Vi vill bara bort från det här gubbväldet och hitta kärleken. Och detta budskap får gärna nå ut till så många som möjligt men det är för riskabelt att sätta sig i knät på de stora bolagen som gärna vill styra och ställa. Då ställer vi oss hellre utanför och släpper en singel lite då och då. Precis som The Smiths gjorde under 80-talet, säger Torbjörn.
Det är inte svårt att betrakta Embassy som ett väldigt okommersiellt band - musiken får växa fram i en egen takt och inget produceras förrän båda medlemmarna i duon är nöjda. De antyder på halvt allvar att de är lata men det handlar nog mer om att det inte existerar någon direkt tidsplan eller uttänkt marknadsstrategi i deras lilla musikpalats med de många vakterna.
– Vi är dåliga på det här med marknadsföring och det är faktiskt ett smärre under att du sitter här framför oss. Vi borde nog ringa till mer festivaler och tidningar... men de får ringa oss.
