Egentligen hade det ju varit konstigt om Pelle Carlberg hade varit likgiltig för mig. Vi delar en kärlek till språket och en längtan att leka med det, och vi bottnar båda i den brittiska nördigt översmarta gitarrindien hos Lloyd Cole, Housemartins, Beautiful South och för Pelles del framför allt Belle & Sebastian.
När vi till slut träffas inför hans tredje soloalbum The Lilac Time finns där alltså redan en relation att bygga vidare på, och vi har dessutom en hel del gemensamt. Över dubbla espressos blir det ett långt samtal som rör sig över stora områden. Vi hinner prata om allt från att uppfostra en hel massa barn till det klimatet för musiker i Sverige idag, såväl musikaliskt som ekonomiskt. Framför allt pratar vi om Pelles musik och texter.
Om familjen, ekonomin och alternativa sysselsättningar
Precis som jag är du fyrbarnsfar. Hur gör du för att hinna med något annat?
- Mina barn är mellan tio och fem år. Det var en ganska lång period när tre av dem hade blöjor och nappar, samtidigt, och vi bodde tre trappor upp utan hiss. "Hur fasen orkade man", kommer jag att tänka om något år. Att se småbarn nu är inte ens gulligt längre, de ger bara ångest.
Mitt i det har jag försökt fortsätta göra musik. Jag läser ganska ofta om folk i min bransch som väljer att vänta med barn, men jag har jobbat disciplinerat medan barnen är på dagis mellan nio och fyra varje dag. Då är det ju inte så svårt att vara produktiv. Samtidigt är det ju trist att behöva gå till dagis just när man är inne på något.
Som artist är man delvis en offentlig person. Är det kul eller jobbigt för dina barn?
- Jo, de ser mig på TV4 morgon, men jag tror att de tycker att där är alla pappor med förr eller senare. Men äldsta sonens kompisar börjar fråga lite om mig, om jag är kändis. Annars är jag ju inte en sådan som blir uttittad eller stoppad på gatan, åtminstone inte i Sverige.
Jag har ju spelat en hel del i Asien, och där är det annorlunda. Där blir jag stoppad varje gång jag är ute. Vi har runt 1000 i publiken överallt där, men rätt fanatiska fans, och de kommer fram för att ta en bild eller få något signerat. Jag menar, med mitt utseende sticker jag ju ut rätt mycket i säg Kuala Lumpur, så de som har koll på att det är en konsert på gång har lätt att identifiera mig.
Du är ett etablerat namn, men ingen storsäljare. Kan man leva på musiken på din nivå?
- Det är svårt. Jag är rik två gånger om året, när förlagsförskottet kommer. Som bonusspår på nya plattan sjunger jag att den låten är min allra sista låt, och det var ärligt menat när jag skrev den. Jag kände att det här går bara inte, jag har inte råd att fortsätta spela musik, jag måste kunna köpa mat till mat till barnen.
Men det finns ju vägar att tjäna pengar på musik. Alla licensierar ut låtar till reklamfilmer nu, till exempel.
- Ska jag överleva som artist, rent ekonomiskt, måste jag nog få in en låt i något sådant stort internationellt. Man kan leva helt ok i flera år på en sådan deal. Jag har varit jättenära, men än har det inte blivit något stort. Det är just vad jag skulle behöva. Jag sålde Riverbank till en bank på Island, och fick 80 000. Just den låten är ju utpräglat antikapitalistisk, så det var ju lite kul att sälja den till en bank, och de tyckte att den var klockren. Jag har sett filmen de gjorde, och den är mycket bättre än min video. Låten får en helt annan fart.
Det är väl samma sak för väldigt många när skivförsäljning inte ger pengar längre.
- Live-jobbet tror jag att många kan leva på. Ta Timo Räisänen till exempel. Jag tror att inte ens han som säljer relativt mycket skulle kunna leva på skivförsäljning, men i kombination med live så tror jag att det går. De som inte jobbar internationellt tycker jag synd om, det är nog svårt att klara sig då.
"If I couldn't sing, I'd probably make some money", har du sjungit. Vad skulle du göra då?
- Haha. Jag får inte skriva fler låtar om min dåliga ekonomi, har Johan på Labrador bestämt. Det vill ingen höra längre. Vad jag skulle göra om jag inte gjorde musik? Jag kanske hade blivit engelskalärare. Eller journalist, faktiskt.
Det har jag lätt att förstå. Båda yrkena handlar ju till stora delar om språkhantering.
- Jamen det är ju språket som är centralt för mig. Jag skulle nog gärna kunnat bli politiker också. Jag var lite halvaktiv som tonåring i Uppsala, men man kan ju inte börja med sådant vid min ålder.
Varför då? Partierna och politiken söker ju med ljus och lykta efter retoriker.
- Det är sant. Det är det politiken handlar om. Men det är nog svårt att vara annorlunda där. Det är en så hierarkisk värld. Gustav Fridolin till exempel var riktigt bra, men han blev så ensam till slut. Hanna Zetterberg fick inget uträttat, hon förväntades bara hålla tyst.
Nå, något med språket hade det blivit. Jag har ju hållit på en hel del med översättningar, av pedagoogiska lek- och lärspel för barn på CD-rom. Det är skitkul.
Om underfundighet, igenkänneliga referenser och Robban Broberg.
Oldsberg blir svårt att referera till för din asiatiska publik.
- Hahaha, verkligen. Jag gjorde det här Facebooktestet, och min ålder blev 51,3. Det kändes lite... oj. Visst, jag är vuxen, men... Det handlade om Ica-kort, sommarbil, skild, om man är beredd att banda så ska det låta, och jag prickade in alltihop. Så det fick bli en lite bitter text om det. Jag älskar ju På spåret, och tyckte att skulle vara kul att få in det i texten. Jag har inget emot att ha svenska referenser, och i Asien leder det alltid till att de frågar. "Vad är Musikbyrån?", är en av de allra vanligast frågorna jag möter. Jag har svarat på det 100 gånger, efter Musikbyrån makes me wanna smoke crack.
Gömmer du referenser för att se vem som rotar? Finns det oöppnade påskägg i dina texter, som du inte har fått någon reaktion på?
- Ja, jag gör nog det. Jag gillar känslan av att alla kanske inte hittar, och att de som gör det sitter och grubblar. Mina lyssnare är visserligen intresserade i texterna, men generellt så är det nog så att vi är ett melodibaserat folk som låter texterna skölja förbi, även om vi alltid kan sjunga med, inte alltid med en tanke på vad vi sjunger.
Men det är klart att det finns grejer som ingen har uppmärksammat. Det finns en Lloyd Cole-referens som ingen har kommit på, till exempel. Oh no it's happening, på första plattan, har en rad om "Miss Malcontent". Den är helt uppenbar, eftersom han har en låt som heter Mr Malcontent, men den har ingen upptäckt vad jag vet.
Det där med att vi kanske inte uppmärksammar engelskspråkiga texter fullt ut, har inte det att göra med att vi börjar sjunga nonsensengelska redan som småbarn? Sedan fortsätter med ljudhärmningar snarare än textframföranden?
- Ja just det, vi blir kvar i det även när vi börjar förstå Abbas texter. Det har jag inte ens tänkt på, men det är klart att det är en aspekt som spelar in.
Har du på samma sätt små musikaliska citat och referenser?
- Nej, det har jag inte så ofta. Jag har aldrig referensmusik, andra försöker hitta ett gitarrljud någonstans.
I Tired of being PC hör jag en klockren The Commotions-gitarr.
- OK. Det har jag inte tänkt på. Det är Henke, som annars spelar bland annat med Markus Krunegård, som gör den. Han är helt grym. När jag har en idé om ett gitarrljud eller en slinga så kan det ta mig hela dagen att hitta dit. Men när jag ringer Henke, som bor på samma gata som studion, så kommer han ner och sätter den på en kvart. Han vet också vad jag gillar, och fixar det.
Men de där referenserna går ju aldrig att dölja, och jag har känt på den här skivan att jag inte vill dölja dem heller.
Men det har du väl aldrig försökt göra.
- Ibland har jag nog tagit bort någon grej som är lite för, till exempel lite för mycket Johnny Marr. Nu tänkte jag att jag bara ska låta det vara precis som hjärtat säger. Recensenter som du hör ju referenserna ändå, och skriver om dem, så det finns ingen anledning att sitta och tjuvhålla.
Jag tycker att dina ordlekar på samma sätt blir alltmer publika och inbjudande.
- Tycker du det?
Bara titeln 1983 (Pelle & Sebastian), till att börja med.
- Ja, det är klart. Det är stenhårt. Jag har haft den titeln i flera år. Det är ett sätt för mig att slå in sista spiken i den där eviga jämförelsen. Den är ju helt adekvat, framför allt tidiga Belle & Sebastian och det jag alltid har gjort har ju stora likheter, men jag hörde det bandet först efter att jag slagit in på den vägen. Men alla recensioner av Min första platta med Edson pekade på den likheten, och när man var lite grön så sved ju det lite grann. Det har förföljt mig sedan dess. För mig är vi samtida band, varav de har blivit mycket större, och med samma referenser, och jag drömmer om att någon gång i livet gå om dem. Jag längtar efter den första recensionen som säger att Belle & Sebastian låter som de lyssnat Pelle Carlberg. Den dagen är jag nöjd, då lägger jag av.
Gör alla ordlekarna dig till indiegenerationens Robban Broberg?
- Han är så bespottad i indievärlden, men jag tycker att han har gjort en massa saker som är fantastiska. Folk bara garvar åt honom. Han har ju en svärta mitt i sina vitsigheter, en sorg som han hanterar med sina roligheter. Det kanske är vår gemensamma grej, jag har också en svärta som jag måste hantera och få ut, kanske genom att skoja med.
Hur mycket av texterna är självbiografiska?
- 99 procent. Någon gång kan låtens jag vara någon annan, men väldigt sällan.
Svärtan också?
- Absolut. I kombination med de oftast glada melodierna. Jag tror tyvärr att om jag skulle bli så där riktigt harmonisk skulle det inte bli särskilt bra musik.
Men i och med att du är så självutlämnande lämnar du ju också ut andra runt omkring dig, dina föräldrar och kanske framför allt din sambo. Hur tar de den saken?
- Ibland gör ju det engelska språket att det inte blir riktigt lika tydligt, som sagt. Och när jag hänger ut någon handlar det ändå mest om mig.
Du har inte tappat relationer på grund av texter?
- Nej, faktiskt inte. Det finns en hel del som handlar om min samborelation, men jag hoppas att det kan vara ganska allmängiltigt, för det är ju svårt att leva tillsammans. Hon kan ta lite illa vid sig någon gång, men jag står för det jag skrivit.
Du kollar inte i förväg om det är okej?
- Nej, det gör jag inte. Eh, hon får säga ifrån om hon vill ha det så. Jag hänger ut skivbolagschefen Johan i Hit Song, men han tycker bara det är kul, och mina föräldrar har inga vänner som de inte vill ska känna till deras politiska åskådning eller så.
Jag tycker själv att det att är kul att få en ganska inblick i mina favoriters liv, och vissa formuleringar känner man ju att det är mer på riktig.
Om mina barn skulle sjunga om mig skulle jag känna mig rätt stolt ändå, även om jag blev utlämnad.
- Precis. Så länge man fortfarande har en relation. Och så lär det nog bli för min del. Jag har svårt att tänka mig att inte något av mina barn skulle välja att uttrycka sig i musik, hålla på med texter eller bild eller något annat. Det blir så mycket musikalisk stimulans, eftersom min sambo också jobbar med musik, och min sexåring har så lätt för melodier redan.
Berätta om texten till Tired of being PC.
- Dels är det ju en självironisk blinkning om att vara trött på sig själv. Dels handlar den om något så banalt som den oskrivna taxiregel att man ska småprata om huruvida chauffören har en arbetsam kväll så fort man sätter sig i en taxi. Jag började grubbla över vad som skulle hända om man satte sig i en taxi och lika självklart började en initierad diskussion om, säg, Stone Roses.
Det påminner mig om en intervju med John Waters, regissören, som var så upprörd över att taxichaufförer helt självklart börjar diskutera sport, som han hatar. Han började med samma självklarhet prata Ingmar Bergman med dem istället.
- Det är ju en ganska sund tanke, som jag inte borde vara ensam.
Animal Lovers då?
- Jag är så trött på alla människor som inte är människovänner. Nästan alla mina vänner är vegetarianer, men jag tycker nog att några av dem kanske inte är lika vänliga mot människor
Botten i den är folkpopig.
- Det gäller nog allt nu, sedan förra albumet. Jag gillar den sidan av Simon & Garfunkel och Cat Stevens. Och melodislingan spelas på valthorn.
Om sökandet efter en hit
På förra albumet gjorde du som sagt en hatlåt till din skivbolagsboss Johan. Du var sur på riktigt, om jag förstått saken rätt.
- Ja. Johan ringde upp och sa att han inte hörde någon hit på mitt färdiga album. När han på allvar sa att han kunde skriva en åt mig om jag ville blev jag sur på riktigt. Vad är det för snack, han vet ju vem jag är och vad jag gör. En halvtimme in i frustrationen hade jag låten, och så spelade jag in den och la till sist på skivan.
Hittar han någon hit på ditt nya album?
- Nä, jag tror att förra hade fler, faktiskt.
Men 51,3 skulle kunna vara en hit rent melodimässigt.
- Jo, mina barn gillar den, men Labrador-Johan hade den inte ens bland de fem låtar som folk fick höra inför singelvalet. Den sticker ju ut lite, med en Def Leppard-gitarr spelad genom någon metal-preset på förstärkaren, och bryter mönstret på plattan. Annars kan Facebook vara lite känsligt att skriva om, lite för tidstypiskt, men för mig är att göra musik också att göra tidsdokument.
Hur viktigt är det för dig att få den där hiten som Labrador tjatar om, då?
- Inte känslomässigt viktigt alls, men visst, ekonomiskt så är det nog det. För Labrador, för min familjs försörjning, men jag tror inte att jag kan sätta mig ner och försöka göra en hit.
En utomstående producent brukar ju vara en vanlig väg i den riktningen.
- Jo, det är sant. Nu har jag gjort tre album själv, och det skulle vara intressant att låta någon annan hålla i rodret. På det här albumet har jag släppt kontrollen av omslag och låtordning och så. Men att släppa musiken, det vete fasen. Jag tycker fortfarande att det är kul att producera min egen musik. Men det skulle kanske vara kul att pröva. Min absoluta drömproducent vore isåfall Annika Norlin. Jag vet inte om hon har producerat något alls, men jag tror att hon vore perfekt för min musik.
Skulle du kunna låta någon styra dig i en helt annan riktning för att få den där hiten? Om Kleerup kom och skulle göra om dig?
- Jomen han är intressant. Och den lite lugnare Åhlund-brorsan, Klas, samma sak där. Det finns ingen prestige i att inte anlita en utomstående, men det lockar inte jättemycket. Det ligger inte för mig att vara uträknande och cynisk, att konstruera något kommersiellt på det sättet.
Samtidigt upplever jag dina låtkonstruktioner som väldigt genomtänkta.
- De är ju enkla. Det finns någon sorts Pelle Carlberg-mall, och de brukar reta mig för den när vi repar in nya låtar. "Jaha, det är bara som vanligt." De kan mitt sätt att arrangera låtar. Och egentligen är det ganska hittigt. Jag skiter lite grann i om jag har gjort det förut, eller om någon annan har gjort det förr. Jag går väldigt sällan till någon oväntad ton, utan tar det självklara även om det är mycket mer mainstream. Ju äldre man blir desto mer skiter man i att vara indie. Men jag har ju en tonartshöjning på det här albumet, i Ryan Air-låten.
Jaså. Den är annars väldigt kul, lite grann av arg insändare.
.- Mycket. Det var så jag kände från början. Det kändes nästan för billigt att gnälla på Ryan Air. Jag var så förbannad på att de skulle ha extrabetalt för varenda lite grej, instrumentavgift för en liten cymbalväska, typ.
Du lär inte kunna sälja in i reklam, dock, åtminstone inte till dem.
- Haha, nej, men SAS kanske är intresserade. "Ta lite extra handbagage". Johan Angergårds brorsa är ju varumärkeschef där, jag kanske skulle snacka lite med honom.
Om att vara indie eller mainstream
Hur är din status i Sveriges indievärld just nu?
- Den är rätt låg, faktiskt. Och jag är ju aldrig ute heller, jag är hemma med barn på kvällarna. Jag känner inte att jag är en del av Sveriges indiescen, även om jag förstås är det. Jag skulle nog gärna ha en högre status, jag tycker nog att jag är värd det, om inte annat för lång och trogen tjänst. Men jag har alltid varit mellan två stolar. Jag har varit lite för mainstream för indien, och tvärtom, och det har gjort att det har varit svårt att kategorisera mig. Men jag kan inte göra något åt den saken.
Jag tror att du har en poäng i det. Men tidiga Edson måste ju ha varit en dröm för Emmabodafestivalen.
- Ja, men det var lite för fläskiga trummor, den sortens smådetaljer som indiepuritanerna inte gillade. Lite för lite huvudet på sned, lite för hög snittålder redan från början. Trummisen och basisten kände ju inte till ett band av dem som indiekidsen ville snacka om.
Finns det saker på tidiga Edson-skivor som du idag tvekar om?
- Det finns det faktiskt. Jag hade ingen aning om ur man rattar ljud, och vi var helt i händerna på en producent. Så trumljud och bas och sånt skulle nog låtit helt annorlunda om jag kunnat då vad jag kan idag.
Men inga låtar du skäms över?
- Nej, faktiskt inte. Det finns inga gamla Edson-låtar som jag känner är helt fel idag. Faktiskt kan jag snarare slås av att det är bra grejer, jag kanske peakade redan där melodimässigt.
Gräver nya lyssnare bakåt?
- Jag hoppas det. Jag vill verkligen att den som upptäcker mig via det nya albumet ska rota bakåt och upptäcka att de hittar sånt det gillar där också. Mer och mer får jag en publik som inte kände till Edson alls, och också en publik som visserligen kände till oss, men som inte kopplat ihop bandet med mig.
Det är snack om att vi ska göra en Best of- och det vore rätt skönt. Men det vore väldigt svårt att välja ut låtar, jag har kanske fem absoluta favoriter, men resten av materialet tycker jag bra om alltihop.
Vad säger du om att gå i andra riktningen då? Som Lasse Lindh, kanske ställa upp i melodifestivalen?
- Tjaa. Jag backar inte för det, eller egentligen för någonting, så länge jag får göra min grej i det. Jag vill ju inte förändra min musik för att nå ny publik. Det enda jag inte skulle ställa upp på vore MUFs årsfest, se skulle inte vara mottagliga hursomhelst. Men visst, jag skulle kunna tänka mig att vara med i melodifestivalen. Jag skulle säkert komma sist, som Lasse gjorde, för det gör ju alla låtar som är åtminstone lite bra. Man sitter ju alltid som musiker och förklarar för andra att "en sån där låt skulle jag kunna skriva hur lätt som helst", och då svarar alltid någon att "om det är så lätt så gör det då". Det vore kanske kul att testa. Men det är klart att det inte är så lätt att skriva en sådan.
Du har ju börjat prata om Elton John på senare år, och på youtube finns din version av Rocket Man. Jag kan tänka mig att Elton John-referenser allienerar indiepubliken, samtidigt som de inte alls når fram till Elton Johns publik.
- De hittar ju inte till mig. Men vilka är det som köper en Elton John-skiva idag?
Jag tror att det är samma personer som köpte Elton John-skivor förr, och som snubblar över ett nytt album med honom på bensinmacken.
- Ja. Det är nog sant. Alltså måste man in på mackar och flygplatser och så. Men hur kommer man in där då?
Vem är det som intervjuar vem här? Lasse Lindh gjorde nog en smart sak rent kommersiellt i att ställa upp i melodifestivalen, för därmed hamnade han på mackar och fick sitt namn igenkänt hos folk som handlar där.
- Just så. Det är som med Håkan Hellström på Allsång på Skansen. Sedan han var med där första gången har det programmet förändrats helt, och samtidigt har han nått en helt ny publik.
Om nya albumets titel
The Lilac Time heter ditt nya album. Ännu en smart referens?
- Absolut. Jag kan känna släktskap med Stephen Duffy i att inte nå ut trots att musiken är jättebra. Hans myspacesida har typ 3000 besökare, bara. På vårt nya ställe på Gotland finns det hur mycket syrener som helst, och det handlar lika mycket om det. Men först var det bara ett skämt att skivan skulle heta så, för att jag inte kom på något bättre, men sen tyckte jag om det. Det där är rätt intressant egentligen, jag är ju så oerhört noga med orden och med titlar, men albumtitlar har jag så svårt för.
Varför är det så svårt?
- Albumtiteln ska ju sammanfatta hela skivan, och det gör den ju omöjligt. Albumtiteln är ju så central, det finns ju inget mer, inget större. Jag har fortfarande inte kommit på en fyndig albumtitel. Jag har en titeln som jag har använda jättelänge, men inte hittat rätt plats för ännu. "Dyslectics of the world, untie". Om man är dyslektiker, vilket jag är, och skriver det så ser det ju ut som "Dyslectics of the world, unite", och det är fyndigt. Samtidigt finns ju den där uppenbara Morrissey-blinkningen i det, och sådant älskar ju jag. Någon gång, banne mig, ska jag använda den.
Du är dyslektiker?
- Jag tappar bokstäver stavelser, ändelser. Jag måste alltid be någon korrekturläsa. Jag läser fel också, i böcker. Det är skitjobbigt med mail, när jag upptäcker grejer saker jag har fått till fel och skickat iväg
Om fröken Rydell
Ska vi stanna till Miss Rydell också kanske?
- Ja, det har väl aldrig avhandlats i Nöjesguiden?
Nej, men så gott som överallt annars. Jag föreställer mig att det är vad folk frågar om mest.
- I särklass. Men Go To Hell, Miss Rydell är inte skriven i syfte att väcka den uppmärksamheten. Dels var jag väldigt upprörd över hennes recension, med lite faktafel och annat. Hon skrev att vi var ytterligare ett exempel på unga medelklasskillar som fått repa i pappas garage. Vid det tillfället hade vi en snittålder på 36, och vi hade Helena i bandet, och så. Jag kanske reagerade extra starkt eftersom jag själv ser mig som en feminist, och så kommer hon som feminist och anklagar mig för att vara det jag inte heller gillar. Sedan kanske det inte hade blivit så mycket mer om jag inte hade kommit på titeln, som jag fortfarande är så nöjd med. Personligt, engelska och svenska i kombination - det kan liksom inte bli mycket bättre.
Det gick skitfort att skriva texten, utan att jag hade en enda ton i huvudet, och sedan sjöng jag in den rätt in i en enda tagning. Men återigen, låten handlar inte om henne, den handlar om mig och min reaktion på hennes text. Hon har inte hört av sig, jag har aldrig pratat med henne varken innan eller efter, men jag skulle vara oerhört förvånad om hon inte hört låten. Genom att inte låtsas som någonting är hon så mycket större än låten.
Jag stod bredvid en snygg tjej under en Hidden Cameras-konsert på Debaser, och när jag läste Malena Rydells recension av konserten insåg jag att hon var den som stått bredvid mig. Det var konstigt och lite kul.
Du inser att du satt alla recensenter på pottan med den låten? "Såga Pelle Carlberg och du blir beskylld för att fiska efter att omnämnas i en låttext, hylla och du blir på motsvarande sätt beskylld för att inte vilja bli uthängd i en text."
- Jag insåg ju att det skulle kunna bli lite uppmärksamhet kring den, även om den inte är skriven i det syftet. Vissa recensenter verkar ha reagerat som att "Han ska inte tro att han kommer undan bara för det där", och andra just så som du säger, "Höhö, ska man hoppas på en far-åt-fanders-låt nu?"
Om framtiden
Nu har du gjort tre album vardera med Edson och som soloartist. Vad händer i framtiden?
- Jag har faktiskt just börjat skriva på svenska. Jag började pröva att formulera grejer på svenska, och de blev nästan otäckt rättframma. Jag är mitt i ett stim från den här plattan, och tänker väl att jag ska dra ihop en 8-10 låtar för att se. Jag kommer att beskriva en värld som unga kanske har svårt att känna igen sig i. Det blir rätt kargt, obehagligt, och inte alls roligt.
- På engelska har jag någon idé om att man ska vilja följa med i låten för att hitta en knorr. Men precis som Ujje Brandelius texter är mina ibland så jäkla roliga att man inte hittar igenom dem till musiken, och det kan vara en fara i det. Doktor Kosmos låtar är ju svinbra, om man lyssnar tio gånger och lyckas släppa texterna. Jag kan känna släktskap med det, men på svenska blir det nåt helt annat. Grymlings.
Grymlings?
- Nä, inte Grymlings. Men kanske Pugh, eller John Holm.
Pelle Carlbergs nya album The Lilac Time (Labrador/Border) finns ute nu.
