När Rodriguez spelade in Cold Fact hemma i Detroit 1969 var han säker på att det var början på något stort för honom, och kanske för samhället dessutom.
-- Det känns som igår. Allt som har hänt i mitt liv känns som igår. Tid är relativt, vem är det som har bestämt vad som är nyligen och vad som är länge sedan? Jag minns allt. Jag hade jobbat på fabrik innan och började leva musikerlivet fullt ut. Jag stannade uppe på nätter, jag umgicks i de kretsarna, jag hade det tufft, alltihop. Alla som var inblandade i skivan trodde att vi skulle slå igenom snabbt. Dennis Coffey, som jobbade på Motown och som producerade, alla musiker, skivbolaget, varenda en. Men så blev det inte.
Så blev det sannerligen inte. Trots att Cold Fact var ett mästerverk i protestgenren, med en mäktig suggestionskraft i sin underliggande groove och med mördande snygga psych-partier, sjönk den som en sten. Absolut inget hände med Rodriguez musikkarriär, och revolutionen dröjde likaså.
-- Jag spelade in mitt andra album i London 1971. Men inget hände med det heller, och då la jag ner musiken. Jag började jobba med annat istället. Ett tag gick jag tillbaka till jobbet på fabriken, och sedan jobbade jag på byggen, med rivning, med renovering, vad som helst. Och så pluggade jag filosofi.
Du jobbade som lärare också?
-- Ja, i ett och ett halvt år. Det var fantastiskt att få jobba med barn, där kan man verkligen påverka.
Men på ett sätt som är alldeles för fantastiskt och otroligt för att kunna vara påhittat hände det ändå saker med Cold Fact. Skivan blev nämligen en internationell succé och Rodriguez en nästan mytologisk gestalt, utan att han visste något om saken.
-- Några exemplar av skivan hade tydligen hittat till Sydafrika, på något sätt. Där började radion spela mina låtar, och folk kopierade skivan och spred den över hela landet. På samma sätt gick det till när den spreds vidare från Sydafrika till Australien, på en bootleg som en radio-dj i Sydney började spela. Tydligen har den blivit rätt stor i Zimbabwe också, men jag vet inte om jag vågar åka dit och spela. Det är ganska osäkert där.
I spekulationerna om dig ryktades om att du var död eller satt i fängelse.
-- Jag hade ingen aning om ryktena. Shit, jag visste ju inte att det fanns folk som brydde sig om mina gamla skivor, och ännu mindre att de undrade vad jag gör nuförtiden.
1998 hittade David Holmes ett tummat exemplar av Cold Fact, och föll självfallet omedelbart för Sugarman. Den skulle sitta fint på min skiva med The Free Association, tänkte David Holmes och använde hela sitt kontaktnät för att spåra upp Rodriguez, eller åtminstone hans efterlevande, för att skaffa rättigheterna till låten. Och se, på en byggplats i Detroit hittade han honom, pigg och frisk och lika engagerad som i sin ungdom.
- David Holmes är fantastisk. En ung kille från Belfast som har fingertoppskänsla för musik. Han lät mig spela in en ny version av Sugarman. Jag fick mest hålla till i bakgrunden bakom en tjej som sjöng lead, men det var helt ok.
Och sedan var bollen i rullning. Först på dagordningen stod turnéer i Sydafrika, där han togs emot som en stjärna.
-- Nu har jag turnerat där fyra gånger, och lika många gånger i Australien. Det är framför allt unga ansikten i publiken, folk som har hört mig via sina föräldrar. För mig är det fantastiskt att få resa så, och det jag ser är att världen har tillräckligt med tillgångar för alla. Men jag ser också att företagens konglomerat har byggt upp en gigantisk arbetarklass som de flyttar runt som de har lust, allt för att kunna höja sina priser och minska sina omkostnader.
I augusti var så Rodriguez på ett två veckor långa besök i Sverige. Han var inbjuden av Hysteria Film som gör en dokumentär om Rodriguez, med Andreas Bohman som regissör, och när han ändå var på plats har han passat på att ge en gratiskonsert på Mosebacke med ett svenskt pickupband.
-- Alla är så vänliga här. Och det är precis som alla har sagt - alla svenska kvinnor är vackra och alla svenska män är vikingar. Du vet, jag är från Detroit, och den staden är motsatsen till Sverige. Där är det en mycket hårdare verklighet.
Det har jag lätt att förstå. Vad reagerar du särskilt på här i Sverige?
- Att ni har så vacker accent när ni talar engelska.
Äsch, nu skojar du. Vi låter ju som svenska kocken i Mupparna.
- Haha, ja, lite, men det är väldigt vackert. Ni nästan sjunger engelska. Svenskar måste vara väldigt musikaliska. Det märktes på det band jag spelade live med igår, med Johan Carlsberg, Andreas Unge och deras vänner. Vi hann repa tillsammans en gång innan konserten, och de var fantastiska.
Ett samtal med Rodriguez är ingen linjär och välstrukturerad sak. Han får infall, blir distraherad och hamnar på stickspår. Men så fort vi talar politik blir han fokuserad.
Cold Fact var ett inte så lite revolutionärt album.
-- Jag menade inte att vara kontroversiell. Jag ville bara spela musik.
Men du sjöng saker som att "The systems gonna fall soon".
-- Jo, samtidigt måste man säga vad man vet och vad man tycker, så visst, på ett sätt har jag alltid varit en musikalisk politiker.
Och i någon mån en vanlig politiker dessutom, eller hur? Du har ställt upp i flera lokala val under den "bortglömda" tiden.
-- Ja, till flera olika samhällspositioner, state representant, kommunfullmäktige, sådana grejor. Men jag har aldrig varit någon politiker, bara en engagerad medborgare. Två gånger har jag ställt upp som borgmästarkandidat i Detroit. Men du vet, jag är en evig förlorare. De märkte mig inte ens. Jag fick 7500 röster, som mest. Det är omöjligt att åstadkomma något i USA om man inte har pengar och kontakter, och redan det visar att den amerikanska demokratin är rutten. Samtidigt är det ändå rätt att ställa upp i val och försöka kampanja, åtminstone för att kämpa för att få upp de viktiga frågorna på agendan. För marijuana-förbud, mot polisbrutalitet, mot nepotism i samhällstoppen och affärslivet. Sådant kan man inte sluta slåss om.
Så ditt samhällsengagemang har inte mattats av på 40 år?
-- Hur skulle det kunna göra det, när bara 18% av de röstberättigade deltar i primärvalen, när Detroits borgmästare just släppts ur fängelset, och när landet styrs av Usama Bin Bush som kom till makten genom valfusk. Schwartznegger fuskades också in av de rika. Det är inte folket i USA som styr, det är Exxon i Texas. Hur kan man undvika att kämpa mot det? Man kan aldrig icke-veta det man en gång vet, och man får aldrig vara tyst om det man ser. Ondskan vinner när de goda är passiva. Men de verkliga revolutionärerna i musiken är folk som George Harrison, som introducerade sitaren i pop, eller Willie Nelson med sina Farm Aid-galor. De påverkar verkligen samhället. För att inte tala om Victor Jara i Chile, som fortsatte sjunga om Pinochet tills de tog ifrån honom hans händer.
Tillbaka till din fantastiska historia. Finns där en sens moral i ditt öde och din senkomna uppskattning?
-- Alla youngbloods behöver lära sig att tålamod lönar sig. Tid är relativt, och förr eller senare blir det som du hela tiden har velat.
Rodriguez Cold Fact (Light in the Attic/Border) släpps igen den 1 september. Äntligen.
