Susanne Sundfør skriver kärlekslåtar för sig själv

Susanne Sundfør med sin kamera.

Det fanns en tid då folk somnade när de lyssnade på Susanne Sundførs musik. I alla fall verkade det så. I veckan släpptes albumet Ten Love Songs, hennes sjätte i ordningen, men för oss vanlisar i Sverige blev namnet bekant redan i höstas när Let Me In släpptes, en låt hon gjorde tillsammans med Andreas Kleerup. Om det samarbetet har hon mycket att säga.

– Det var intensivt, säger hon, skrattar och gestikulerar.  

Själva skrivprocessen var kort och koncis, vilket skiljde sig från hur Susanne brukar arbeta när hon är ensam med sina projekt. Istället för att låta text och musik marinera ihop under en längre tid blev dygnet med Andreas Kleerup annorlunda från processerna hon är van vid.
– Han är väldigt ”chop chop” och ”nu skriver vi”, ”nu äter vi lunch”, ”nu lägger vi sång”. Vi har olika sätt att jobba, men det uppstod en toppstämning direkt.

När Susanne ska beskriva Andreas producentskap kommer enbart lovord.
– Det är så befriande att jobba med honom! Han är väldigt uttrycksfull som person, skriker högt när han gillar saker. Det var ett mycket givande samarbete.

Ett tag trodde Susanne att folk somnade när hon sjöng. Det var under hennes tid i den norska motsvarigheten till Kulturskolan, där hon började ta sånglektioner som tolvåring. Under ett framträdande för familj och föräldrar hade Susanne valts ut att sjunga operastycket Lascia Ch'io Pianga. På raden längst fram satt en tant, och från styckets början till slut var hennes ögon slutna och kroppen märkbart tillbakalutad.
– Jag tittade på henne under tiden jag sjöng och tänkte: ”Är jag verkligen så tråkig att folk somnar?”

Inte direkt. Några veckor sedan landade ett brev i Susannes låda. Det var tanten på raden längst fram, som ville säga några väl valda ord. I brevet berättade hon om sin upplevelse av framträdandet och avslutade med orden ”fortsätt sjunga”.
– Så jag tänkte: ”Okej, då gör jag väl det”.

Så fick det bli. Några år senare följde en gymnasietid på musiklinjen, där Susanne började skriva egen musik. På den tiden lät ljudbilden som en mix av det hon hört under sin uppväxt och popmusiken som fångade henne som tonåring. Som uppvuxen i en liten by i Norge blev popmusiken ett fönster ut, genom den kunde hon ”uppleva ett annat liv”.
– Jag har alltid lagt mycket av mina känslor i musiken. Tillslut valde jag popmusikspåret, eftersom det rymmer fler berättelser än med det klassiska.

På den senaste plattan har hon samarbetat med Röyksopp, John Bates, Lars Horntveth och Anthony Gonzales från M83. Till skillnad från tidigare plattor har Susanne den här gången haft större kontroll över produktionen. Efter många år som aktiv musiker beslutade hon sig för att börja producera sitt eget material, något som fått henne att känna sig mer fri i sitt skapande. Den här gången har hon släppt det ”alternativa” och blivit mer poppig i sitt sound.
– Jag ville att musiken skulle vara mer… direkt. Med enklare texter som känns ”in your face”. Precis som popmusik är.

På bordet framför Susanne ligger en analog kamera från nittiotalet som hon köpt på Ebay. Fotograferandet är ett nyfunnet intresse som följer med henne i hennes resande runt om i världen.
– Det kanske är lite av en hipstersak att göra, haha. Men det är nåt fint med att ta bilder och inte veta hur de ser ut förrän de framkallats. Det känns nästan som magi.

Läs även: Kleerups version av historien om Let Me In.