Med tanke på hur mycket det talats om ”kritikerns död” 2009, har själva kritiken fått påfallande stort genomslag. I alla fall den taskiga. Överallt har det funnits kränkta själar som inte alls kan förstå vad som är så eländigt med deras alster. Jane Magnussons rapport från TV4-gängets omskrivna ankorama på Berns gjorde så ont att de lade ner hela kalaset. Johan Cronemans lustmord på Ingvar Oldsberg för någon månad sedan fick Ingvar att gråta ut i kvällspressen och hota med att inte göra fler säsonger av Här är ditt liv.
I USA har det varit ännu mer liv i luckan. Till att börja med har nätt och jämt läskunnige Dan Brown skrivit en ny bok och det ger förstås upphov till både ett och annat vässat svärd. Sedan har Michael Moore gjort en ny film och även om han bara irriterar kritiker på den ena änden av den politiska skalan så irriterar han dem så kopiöst mycket att det egentligen bara är Saddam Hussein och Gigli som kan förstå känslan. Lägg till att hela den amerikanska kritikerkåren fortfarande är konvalescent efter Madonnas svindlande usla regidebut Filth and Wisdom och det är inte så konstigt om det suras.
Mest skit har annars kastats mot tv-hållet. Film och musik är ju idag att betrakta som ”hobbisar”, fullt likvärdiga med windsurfing eller kroki. Tv däremot är en central del av våra liv – en riktigt svag tv-produktion kan rent konkret minska vårt livsutrymme.
Den här hösten har särskilt kritikerkampanjen mot Jeff Dunhams talkshow på Comedy Central utmärkt sig som den mest brutala sedan Waterworld. Bland annat skrev redaktionen på videogum.com nyligen ett 5 600 tecken långt hatbrev till Dunham, där meningen ”FUCK YOU, JEFF DUNHAM! FUCK THIS SHOW IN THE FACE UNTIL IT DIES” framstår som den retoriska höjdpunkten. Även vanligtvis ganska vaniljiga TV Guide höjde rösten och sammanfattade programmet som ”abysmal” och ”a vanity showcase for a nondescript ventriloquist and his grotesque dummies that made me wish I was far away in a festering Samoan rain forest”.
De här utbrotten är inga isolerade händelser. På metacritic.com kan man med vetenskaplig noggrannhet utläsa vad som sagts om en roman, film eller andra alster. Där framgår att The Jeff Dunham Show (som i allt väsentligt går ut på att Dunham sitter med muppdockor och buktalar fram olika hätskheter mot bögar, kvinnor och terrorister) är det sjätte mest kritikavskydda programmet sedan Metacritics mätningar började.
Metacritic är förstås en guldgruva att ösa ur – vare sig man vill veta vilken som är världens bästa tv-serie (The Wire, 98 av 100 poäng) eller skadeglatt vill gräva från andra hållet (Superstorm, katastrofserie med Shannen Doherty).
Jag har verkligen aldrig varit något fan av b-film. På samma sätt som jag inte finner något nöje i att äta skämd köttfärs eller bajs till middag, så håller jag mig gärna på behörigt avstånd från alla former av Klubb Super 8-tilltag. Det hindrar dock inte själva statistiken från att vara kittlande. Metacritics jättelika databas visar att det skiljer sig mycket åt mellan filmgenrer hur hårt man kan gå åt dem. Mest söndersparkade är den usla thrillern, med absoluta bottennoteringar på 5/100. Toppar gör lämpligt nog filmen Vulgar om en barnfödelsedagsclown som blir gängvåldtagen (åh tack, den vill jag verkligen se). Komedi är näst mest lätthatad, om man får tro statistiken, med resultat nere på 6/100 poäng. Här märks bland annat Meet the Spartans, Hottie and the Nottie med Paris Hilton och Screwed med den dynamiska duon David Chappelle/Danny DeVito. Actionfilmrekordet är 9/100: den paranormala detektiv-tvspels-thrillern Alone in the Dark med Christian Slater och Tara Reid (som till råga på allt är regisserad av en man som på fullaste allvar heter Uwe Boll). Det här är kritikerslakt som aldrig kommer ifråga om det rör sig om ompysslade grenar som dokumentärt, ”foreign” (i det här fallet icke-amerikanskt) eller gay/lesbian-rullar. Här får siffror under 30 betraktas som en regelrätt katastrof.
”Kritikerns död”, var det ja. Vem ska då lustmörda undermåliga produktioner på daglig bas, om inte kritikern? I P1:s utmärkta Medierna här om veckan enades man om att kvalitetsbedömning i framtiden inte längre kommer vara Leif Zern och J Hobermans lilla privilegium, utan lejon-parten av jobbet kommer att outsourcas till gratisarbetande högstadieungdomar. Vi är redan där. På tidigare nämnda videogum.com finns just nu en tävling som går ut på att kora världshistoriens sämsta film – och detta helt utan kulthatt, det görs med glödgat hat i blicken. Besökarantalet slår rekord. Alla vill vara med. Ty inget intresserar den blodtörstande allmänheten mer än att få berätta hur djupt man avskyr Jennifer Lopez, Kevin Costner eller Jason Friedberg.
Vilka som i framtiden ska skriva om Tjechov, George Perec och samisk mimkonst framstår som mer oklart. Men det löser sig säkert med tiden. -Niklas Eriksson
_____________________________________________________________________
Självklart är det härligt att ta del av bra filmer, bra musik och god litteratur. Men frågan är om en Roy Andersson-film någonsin gett någon samma hämningslösa njutningsrysningar som en riktigt bra sågning kan göra. Framförallt lyckas en välinriktad giftpil med att beröra, de fastnar i minnet – till skillnad från själva objektet för sågningen. Här är de recensioner som fått vårt blod att frysa till is innan flatgarvet.
Nöjesguiden hyllar tio sågningar!
1. Linda Skugges recension av Björn Ranelids Kvinnan är första könet
Expressen Kultur, 2005
”Medan jag läser Kvinnan är första könet ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans.”
Folk kan klaga hur mycket de vill på att Linda Skugge har blivit moderatkärring i Sollentuna. Hon kommer ändå alltid att vara Queen of Mean. Visa oss en enda svensk recension som slår denna i klarsynthet, stilistisk skärpa och humor.
2. Jane Magnusson om Nyhetsankorna
DN Kultur, oktober 2009
”–Man ser ju att Malou har en helt ny karriär framför sig? Ja, den gamla är i alla fall över.”
Denna recension står givetvis långt efter Linda Skugges briljans, både i formuleringarna och i analysen. Men effekten blev desto bättre!
3. Niklas Eriksson om Tre solar
Nöjesguiden, mars 2004
En riktigt bra sågning förmedlar glädjen och den sadistiska njutning som recensenten ändå känner över att få ge uttryck för sina åsikter. Att Richard Hobert inte kroknade som Malou efter denna recension är ett mysterium.
4. Kjell Häglund sågar Kungafamiljen 2007
Weird Science, januari 2008
”Eftersom kungaparet inte är utvecklingsstört i medicinsk mening utan i socialpsykologisk, förefaller deras barn något mindre sinnesslöa just bara för att de är yngre.” Hahahahahahahahahah. Vi har ett altare på redaktionen tillägnat Kjell.
5. Håkan Steen ser The Sounds på Roskilde
Aftonbladet, juni 2003
”Den kommer ungefär samtidigt som vinden sveper in från bajamajorna på scenens västra sida.”
Att hinta om att ett band luktar bajs är kanske inte så nyanserat. Å andra sidan: Skit ska skit ha!
6. Johan Croneman tycker till om Jan Björklund
DN, mars 2009
När Jan Björklund betedde sig som ett svin i en debatt för mycket fick han sig en släng av Croneman-sleven! Vem har hört något utspel från ”politikens Caligula” sedan dess?
7. Quetzala Blanco om Muse
Expressen, juli 2006
Ojojoj, att såga ett emo-band med den geniala formuleringen ”Förmodligen blir det så när tre paranoida goter fått för sig att jorden snart invaderas av aliens och att det finns något värde i att göra musik om det.” var INTE poppis.
8. Göran Persson om DN
Ordförande Persson, dokumentärserie, 2007
”DN är en riktigt otäck tidning.” sa Persson med sin självklara arrogans och vi skrattade så vi grät hemma i tv-soffan.
9. Po Tidholm ser Tomas Ledin på Skansen
DN, juli 2009
”Och kunde Dressmann-modeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv.”
En verkligt senkommen liten spya av kultur-Po. Varför skickar DN honom att recensera en Tomas Ledin-konsert? Varför vill de överhuvudtaget skriva om Ledin? Varför klagar han på medelklassen i DN? En totalsågning ställer sällan så här många frågor.
10. Örjan Hulthén recenserar First Floor Power
Nöjesguiden, januari 2001
Örjan Hulthén skräder inte orden när han skriver om bandets debut There Is Hope. Genial i sitt fruktansvärt onyanserade raseri.
Vi har säkert helt fel. Skicka dina favoritsågningar till red@nojesguiden.se så samlas vi alla på en liten hatfest innan jul! -Sandra Nelson
