Stoppa tyckpressen

Kanske är valet över när du läser detta? Skönt för dig i så fall. För ju närmare den 15 september jag kommit, desto mer utmattad har jag blivit av åsikter. År 2014 var året då alla kände sig manade att ta ställning.

Det har inte ens räckt att vara vänster eller höger, på senare tid har vi till och med fått ge oss in på att förklara för alla att vi tycker att jämställdhet är bra och rasism är dåligt. När jag loggar in på Facebook skryter ingen ens om sin solsemester längre. Det enda jag ser är länkar med åsikter som glor tillbaka på mig.

Det var kul ett tag, att få veta att de flesta jag känner vare sig är homofober eller rasister, men under våren och sommaren har känslan av att ha hört alla ställningstaganden det går att ha höra växt och växt. Inte minst beror det på att jag själv kastade mig hejdlöst in i den frodande tyckeribranschen.

Ni kanske inte tror mig, men en gång tyckte jag i min blogg till om Sandra ”niotillfem” Beijers rätt att få klä sig som en Paradise Hotel-deltagare utan att kallas för klasshatare. Det blev klicksuccé. Nyss läste jag en orimligt väldelad krönika i Aftonbladet som förklarade att klädstilen normcore var klassförakt.

Till och med Fredrik Virtanen måste tycka saker nu för tiden. Varför ska han, stackars popskribent, tvingas göra det? Varför vill han ens? Och varför vill någon läsa vad han tycker? Det är inte rimligt. Detta osannolika intresse för vad vem som helst tycker är inte rimligt. Efter Almedalen var det som att det gick en propp i hjärnan på mig. Jag behövde bort.

Hela sommaren var jag därför på kur. Cyklade runt på en skruttig cykel i tyska förorter och låg på gräsmattor med grässtrån i munnen och tänkte vare sig kulturell appropriering eller identitetsförtryck eller klasskamp. Det var fantastiskt.

Sedan kom vardagen igen och jag fann mig åter med händerna i syltburken, på vippen att ramla in i en debatt om huruvida det är okej att sälja tröjor med ”fuck racism” på T-Shirt Store eller om det var att stödja kapitalismen. Men jag höll mig undan.

För jag vet ju att jag bara skulle förstöra. Det vi fyller våra krönikor med, det vi delar på sociala medier är politik körd genom klickmonstret.

Det är ovärdigt. Sådant som kunde bli viktiga tankar förvandlas till populärkulturellt positionerande. Jämställdhetsfrågor, frågor om klass och utsatthet är värda mer än att vara näring åt en okritiskt slukande vänstervåg under ett upptrissat valår som klickar och kommenterar på allt som luktar åsikt.

Om Paradise Hotel är klassförakt eller inte, eller om Håkan Hellström har rätt att sjunga om att vara fattig när han är rik, eller om Avril Lavigne ägnar sig åt kulturell appropriering när hon klär sig som en japan är inte seriösa politiska analyser.

Det är trams.