Stockholmspriset 2013: Litteratur

Här är det absolut bästa Stockholm hade att erbjuda under 2013 inom kategorin litteratur. Se alla nomineringar till Stockholmspriset 2013 här.

Stockholm Literature

Med ett tvådagarsprogram späckat med internationella namn som Chimamanda Ngozi Adichie, Teju Cole, Tayie Selasi och Svetlana Aleksijevitj fick festivalen Stockholm Literature det svenska litteratursamtalet att kännas så mycket sexigare. Vilket inte ska underskattas. Att kombinera flärd och intellekt är inte alltid lätt, men här lyckades det med bravur tack vare initiativtagarna Margareta Petersson och Stefan Ingvarsson.

Hej Stefan! Vad var det bästa under Stockholm Literature-dagarna?

– Att vi lyckades förverkliga en dröm och att alla var nöjda med den!
Hur valde ni ut era internationella gäster?

– Vi träffade alla som jobbar med översatt kvalitetslitteratur i Sverige och övertygade dem om att föreslå namn. Sen bestämde vi oss för att tolv-tretton var ett bra antal och valde det som blev en bra blandning av språk, nya och etablerade, med mera.

Josefine Adolfsson, med flera – Ingens mamma

I en tid då 20-åringar hypar kärnfamiljen och vårt förhållande till barn liknar en religiös kult kom den här essäsamlingen som en välkommen påminnelse om att det kan finnas många saker här i livet som är viktigare för kvinnor än att reproducera sig. Redaktör Josefine Adolfssons Ingens mamma är en feministisk, aktuell, rolig och folkbildande bok som inte lämnar någon oberörd.
Hej Josefine! Vad betyder det för dig att bli nominerad för den här boken?
– Det är oerhört roligt eftersom det är ett ämne som berör alla.
Varför blir en bok som Ingens mamma så enormt omdiskuterad?

– Det finns ett stort sug efter att diskutera normer när det gäller kvinnoroller och kärnfamilj. Det har inte gjorts något liknande tidigare i Sverige och vi tar upp både mjuka men också väldigt skarpa frågor.

Viktor Johansson – Den mörka sporten

Det finns en brist på svenska författare som vågar skriva både politiskt och stilistiskt experimentellt. Den här svindlande vackra och våldsamt angelägna boken stannar kvar i kroppen långt efter att man har lagt den ifrån sig, och formulerar ett existentiellt tillstånd av rotlöshet och övergivenhet som allt fler unga kan känna igen sig i idag.
Hej Viktor! Hur hittade du ditt språk?

– Med mitt språk tänker jag: mina bilder. För det är bildrika och filmiska böcker jag försöker skriva. Och då menar jag inte miljöbeskrivningar.

Till exempel: en pojke i kamouflagekläder som snattar kött bara för att i vild frenesi riva sönder revbensspjällen med sina bara händer bakom affären. Det är det enda som bränner sig in i huden på mig.

När jag hittar den ikoniska bilden för mina böcker, så blir jag glad och väver storyn kring ikonen. Väver språket kring de metaforer som kommer ur ikonen. En blond bloggare i skogen med trasiga märkeskläder som försöker blåsa liv i en dödkläckt fågelunge. En övervakningsvideo av ett cineastiskt brandattentat mot ett bemanningsföretag. En tennispojke som håller sitt träningssläger i en utbränd buss och dubbar barn till hjältar med sitt tennisracket.

Visioner, visionärt, jag vill skriva visionärt.
Varför har du valt att skriva så politisk, eller samhällskritiserande, skönlitteratur?

– Det är väl bara författare som kan komma undan med radikala vinklar, se det moderna arbetslivet som en fejkad wrestlingmatch, se förorten förvandlas till en omstörtande extremsport. Jag kan till och med skriva om lesbiska flickor som befruktar postapokalyptiska världar.

En politiker eller debattör får inte lov att vara radikal, de ska förankras till verkligheten, som om verkligheten var rock bottom.

Stad:

Stockholm

Kategori:

Litteratur

Se alla artiklar om:

Stockholmspriset 2013

Fler artiklar