Medan jag går runt på Konstfacks Vårutställning gnager frågan i mitt huvud. ”Varför har jag inte fått en inbjudan?!” Med blixtens hastighet börjar min fantasi elda igång min oro.
Försommarens stora evenemang är öppnandet av Baby-Björns konsthall, Artipelag, på Värmdö. Alla ska dit på invigningen. Och vad spelar egentligen en liten inbjudan för roll? Mycket stor! Det finns ju de som oroar sig över förnedringen att falla i trappan på F12. Att inte vara inbjuden till konsthallen är som att först inte släppas in, smyga in ändå, önska en Erik Saade-låt och sedan falla i trappan. Naken.
Jag vet att det ju inte borde vara så i kulturvärlden. Men det är mycket värre! Få platser är så besatta av vem som är med på vilka evenemang. Både officiellt och inofficiellt. Det är så viktigt, att konstkritiker twittrar ut bilder på sina (bättre, coolare, finare) inbjudningar, konstnärer och curatorer högläser sin kalender för den som vill eller orkar höra på. Jag är precis likadan. Jag får väl skylla på kontexten. Det gör alla andra. Klart att jag oroar mig för varför jag inte fått en inbjudan till Artipelag!
Till slut blir min paranoia för stor och jag skickar ett trevande mejl till konsthallens koordinator. Jag frågar lite försiktigt vilka listor jag står med på? Då kommer det ju att visa sig, tänker jag. Jag står presslistan (men det gör ju ICA Kuriren också) och ja, jag står på vernissagelistan också. Puh! Jag andas ut en stund. Men om jag står på festlistan, varför har jag då inte fått en inbjudan?
Det var mycket lättare innan jag blev professionell. Då kunde man gå närsomhelst och ändå vara nöjd. Men så fort du skriver på ditt första medlemskap i en vänförening, signerar du ett bindande avundsjukekontrakt. Då blir det viktigt vem som är bjuden till vad och när.
Till slut har all min skam gått ur min kropp och jag blir tvungen att förnedra mig och faktiskt FRÅGA om jag är bjuden till invigningen. Samtidigt som jag trycker på ”skicka” kommer inbjudan i inkorgen. (Inte pappersinbjudan, men det får gå.) Hur ska jag nu komma ur det här? För det känns väldigt skitnödigt att försäkra sig om något man redan fått… Koordinatorn svarar vänligt att jag nu redan fått inbjudan. Jag dör lite.
Men nu kan jag tänka på annat. Som Konstfacks Vårutställning. Konsteleverna var riktigt bra i år och jag ångrar mina negativa förväntningar. De gick från en låst profil, till en öppen, och det behövdes inte ens inbjudan.
1. Artipelag
Artipelagstigen 1, Hålluden, Värmdö.
Öppet sju dagar i veckan.
”Visa mig dina vänner och jag ska säga dig vem du är.” Men det går lika bra med böcker, spellistor, kläder – eller konst. I så fall kan man säga att Baby Björn är smart med ett begåvat förhållande till historia och geografi. Och snygg!
2. Fredrik Hofvander
Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till och med den 16 juni
Det är fascinerande hur utvecklade vi människor tycker att vi är. Men sätt den coolaste ibland oss att spela COD en stund, så är all ”utveckling” som bortblåst. Det är tekniken som är ny, människan är samma gamla. Fråga Fredrik Hofvander, han vet.
3. Street Smart
Kulturhuset, den 13 juni–7 oktober
Om det är en utställning idioterna i Stadshuset ska se, så är det den här. Det kommer alla andra att göra.
4. Saul Leiter
Gun Gallery, Runebergsgatan 3, till och med den 17 juni
Hallå, alla som målar på fotografier! Saul Leiter ringde och vill ha tillbaka sin teknik.
5. Mohamad Camara & Kiripi Katembo
Galleri Flach, Hälsingegatan 43, till och med den 30 juni
När Makode Linde säger det med en tårta, så gör Mohamad Camara och Kiripi Katembo det med en kamera. I galleriet är det inte kulturministern som skär sönder verket. Det är din blick. Lägg ut det på YouTube och se hur många klick du får. Det är verkligheten.
