Spelen och Kriget 2014

Kevin Spacey suktar efter makt.

Samma sak varje höst. Spelhyllornas största titlar skriker ut sitt budskap: nazisterna/ryssen/terroristerna är här! Till vapen! Kriget är här! Men varför tar kriget så stor plats i spelkulturen? Och varför har det gjort det sedan år noll – oftast helt utan en tanke på att problematisera detta det mörkaste som finns?

Som med Call of Duty: Advanced Warfare. Årets version av Call of Duty utspelar sig 40 år framåt i tiden. Här spelar Kevin Spacey en stereotyp krigsentreprenör med galet maktsug – och spelaren blir hans schackpjäs att kasta mellan konfliktzoner världen över. Det allra senaste från krigsindustrin testas i fält – och du är halvcyborgen som får agera bödel där terroristerna drar fram. Exakt vem som är värst tål att diskuteras. Men särskilt mycket tid för diskussion blir det aldrig. Framför allt inte om du spelar Call of Duty i flerspelarläget som de flesta gör. I praktiken är det en kaotisk och ofta riktigt rolig lek (även om alla inte leker den på ett schysst sätt), men i teorin är det svårt att motivera det aldrig avstannande kriget mellan två sidor som utformats för att vara exakt lika goda kålsupare. Här är kriget ett självändamål. Visst händer det att spelen blir pojkdjupa och försöker måla med gråskalor. Men utan konflikten i grunden finns ingenting kvar.

This War of Mine är ett spel som tar sig an kriget på ett annat sätt. Kriget här är inget du interagerar med, inget du med dina bara händer kan styra åt ett eller annat håll. Kriget är en fond, en grundförutsättning som påverkar allting annat. Ditt uppdrag som spelare är att få en liten grupp människor att överleva. Utan hypermodern stridsutrustning. Istället för att leta ammunition till din raketkastare kommer du att söka efter något att samla regnvatten i, till exempel. Visst kommer du få uppleva eldstrid – men framför allt kommer du försöka undvika att drabbas av konflikten. Du kommer lära dig att ta hand om människorna i din närhet. Att förhandla om sällsynta varor och lämna ditt skydd under de timmar då krypskyttarna har som extra svårt att träffa dig. 

Under arbetet med This War of Mine har de polska utvecklarna forskat i hur människor beter sig i krigssituationer. De har tittat på kriget i forna Jugoslavien, det pågående kriget i Libyen – men också hur Polen såg ut under 1940-talet. I fallet med Call of Duty-seriens autenticitet så handlar researchen allt som oftast om korrekt dimensionerade vapen – eller information från kontroversiella ex-CIA-agenter.

Är det en privilegierad persons lyx att kunna gnälla om bristen på realism i krigsspel? För den som själv upplevt kriget är kanske den popcorndoftande actionstänkaren att föredra framför den som rör upp känslor och minnen från vilka en flytt? Kanske behöver inte det ena utesluta det andra. Spel är mer än bara underhållning, rent ”dokumentära” spel behöver också få en plats. Kanske är dessa båda spel beviset för att spelbranschen äntligen börjar nå någon slags bredd. Och kanske ger det oss hopp inför ännu ett spelår som med största sannolikhet kommer innehålla krig.