Scen & Konst: En frizon från prestige och banaliteter

Thurston Moore.

”And when youth culture becomes monopolized by big business, what are the youth to do? (...) I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying youth culture” 
Citatet ovan är ett utdrag från ett av mina favoritcitat av Thurston Moore, medlem i Sonic Youth. Jag brukar se det som en påminnelse till samtliga kulturutövare, en påminnelse om att våga följa sin vision och inte vända kappan efter den kapitalistiska vinden. Alltså, våga göra något som Iris Clert och Yves Klein gjorde i Paris redan 1958. Okej, jag fattar att inte alla har stenkoll på dessa två, men låt mig förklara. 
Iris Clert var dels ett galleri men främst en överjordiskt cool (den alltjämt homogena konstvärlden till trots) kvinna som befann sig i Paris under det ljuva femtiotalet. Yves Klein ansågs vara en av sin tids största genier och uppmärksammades för då typiskt manliga grejer, så som att slänga sig ut från byggnader och leka med eld. 
Tillsammans skapade de en av konstsfärens genom tiderna mest uppmärksammade utställningar, The Void. På invigningen av utställningen möttes man av en blåmålad entré ockuperad av vakter från det franska gendarmeriet och det bjöds frikostigt på blå drinkar. Kön för att ens komma in var ändlös och när besökaren väl tilläts komma in i galleriet möttes hen av tomma väggar och en skraltig monter i ett hörn. Duon frångick därmed den givna förväntningen på ett spektakel och kvar fanns enbart en, för att referera till utställningens namn, tomhet, och med det också konstnärlig frihet. 
Clert och Klein räckte ett uppenbart fuck you till etablissemanget och påvisade vad kultur bör vara. En frizon från prestige och banaliteter. Och kanske behöver det inte vara svårare än så.

Bäst just nu

1. Palle Nielsen: The Model 

Arken i Ishøj, den 7 februari–7 december

The Model sägs bli en ny tappning av utställningen som Nielsen skapade på Moderna Museet 1968, med samma namn. Då byggdes en gigantisk lekplats upp med sjuka träkonstruktioner, färg och utklädningslådor. Om årets utställning på Arken ens blir i närheten lika cool MÅSTE jag dit. 

2. Volksbühne: Die (S)panische Fliege

Det Kongelige Teater i Köpenhamn, den 8 och 9 mars 

Enbart tanken på att besöka Danmarks magnifika Kungliga Teater ger mig gåshud av välbehag, och bättre blir det när Frank Castorfs teater Volksbühne bjuds in på gästspel för att framföra Die (S)panische Fliege, en surrealistisk föreställning som inkluderar senap uppåt väggarna och ren galenskap som jag känner mig obehagligt bekväm med. Det här kan inte bli annat än bra. 

3. Anna Clarén: Close To Home

Fotografins rum på Malmö Museet, till och med den 23 mars 

Clarén har genom åren haft ett flertal utställningar vid sidan av sitt jobb på välrenommerade Biskops-Arnö. Nu är hon aktuell med Close To Home, en intim och bländande samling av visuellt vidunderliga fotografier. 

4. Joseph Beuys: Louisiana på papir

Louisiana i Humlebæk, den 7 mars–9 juni 

Jag har alltid känt en dragning till Joseph Beuys och hans sätt att genom visuell slagkraft slå igenom alla givna normer inom konstsfären. Louisiana ställer nu ut en del av Beuys skisser och dagboksblad i samband med satsningen Louisiana på papir, som kommer att innehålla en serie mindre utställningar i följd. Jag hoppas på att få en smygtitt in i denna komplexa varelses hjärna och bli än mer perplex över hans verk. 

5. Teatr Weimar: Stränder

Inkonst i Malmö, den 12–15 mars 

Scenkonstkollektivet Teatr Weimar väljer att i Stränder ställa samma fråga som i låten Kool Thing av Sonic Youth, där Kim Gordon frågar Chuck D från Public Enemy vad han kommer att bidra med för att ”(…) liberate us women from male white corporate opression”. Ja, vad ska han egentligen göra? Oavsett var Teatr Weimar väljer att landa  denna omgång är jag ett outtröttligt stort fan av deras teatrala utspel och innovativa scenkonst.