Foto: Niklas Alexandersson.
Engelsfors, den fiktiva staden som Cirkeln utspelar sig i.
Persongalleriet i Hajen, djävulsträdet i Evil Dead, nakenfajten i Eastern Promises, drakskurkarna i Jupiter Ascending – när det gått en halvtimme över tiden har frågor- och svarsupplägget gett vika för ett nördkalas. Och platsen där vi sitter, ett konferensrum på Hilton Slussen, börjar kännas mer som en privat stammishörna på SF-Bokhandeln.
Men ett gäng vakande ögon påminner om varför jag är där. Den bortre väggen är tapetserad med spöklika, blålila karaktärsaffischer från fantasyskräckisen Cirkeln, baserad på den första delen i Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs populära Engelsforstrilogi. Det är även Sara som skrivit manuset ihop med Levan Akin, filmens regissör.
Båda har varit involverade i projektet sedan start, men resan har inte varit problemfri. Det dåvarande produktionsbolaget ville ta filmatiseringen i en riktning som skar sig med upphovspersonernas vision, samtidigt som Levan ogärna gick vidare utan författarnas välsignelse.
– Det händer hela tiden i filmbranschen. Men eftersom det här var en så stor bok, och ni var mer feisty, så blev det en grej, berättar Levan om produktionspausen.
Sara börjar beskriva en Casanovakultur inom filmbranschen. Författare uppvaktas med löften om guld och gröna skogar, tills kråkan är satt på pappret. Då har författaren plötsligt mindre att säga till om.
– Många har ingen koll alls på det. De blir bara smickrade av att någon vill göra film på deras bok. Och sedan slutar det illa, säger Sara.
Mitt i strulet hörde Levan av sig till en bekant, Ludvig Andersson, som därefter startade produktionsbolaget RMV Film med sin pappa. Och just det, pappan heter Benny Andersson och har även gjort filmmusiken. Projektet rörde sig framåt med stormsteg, men var inte manusduon rädda för ännu en konflikt? Riskera att hamna på Abba-Bennys shitlist?
– Det är väldigt utlämnande oavsett. Men jag är inte specifikt rädd för just Benny, berättar Levan som också avslöjar att Bennys Skallgång gick varm när han skrev sin debutfilm Katinkas kalas.
– Det är det som är skönt med Ludvig och Benny, att de förstår det där. De är båda kreatörer, förklarar Sara.
En lojalitet märks mellan manusförfattarna. Särskilt när de pratar om varandra. De smickrar utan att smöra, kivas utan att tjafsa. Samtidigt kan man undra varför de hängt ihop i vått och torrt. Sara har ett förflutet i fantastiken, dels med sitt författarskap men också uppsatser om slasherfilmer och fankulturer. Trots några avsnitt av science fiction-serien Äkta människor i bagaget är Levan mest känd för Katinkas kalas, en svart komedi som skildrar stockholmska kulturkrockar i svensk sommarmiljö. Alltså inte det mest uppenbara regissörsvalet för en stor fantasyproduktion.
– Ja, varför ville du ha mig från början? Det har jag aldrig frågat dig! utbrister Levan.
– Man känner när man träffat en kindred spirit. Och så var det när vi träffades första gången när jag jobbade på SF Produktion, menar Sara.
– Men vi nördbattlade ju bara.
– Det började så, men sedan lärde vi känna varandra. Jag visste också att Levan hade en genuin och djup kärlek för fantastik. Vi hade några sådana projekt som aldrig blev av.
– Ja, som den där HP Lovecraft-grejen. Som jag fortfarande skulle vilja göra.
– Jag visste att vi tänkte i samma banor. Sedan hade jag läst manuset till Katinkas kalas som jag tyckte var skitbra. Jag är själv väldigt noggrann, det är Mats också, och jag visste att Levan hade samma attityd, förklarar Sara.
Trots detta har inte berättelsen i Cirkeln, om fem gymnasietjejer som sammanförs av mystiska krafter, körts genom ett förutsägbart genrefilter. Ett inifrånperspektiv var viktigt redan i förlagan, vilket också var det som Levan fastnade för i boken: att skildra ungdomar på blodigt allvar.
– Vi kom fram till att det är en coming-of-age-historia och en originhistoria, säger Levan.
Han förklarar att uppföljarna, om nu den första går bra och det blir fler, kommer att följa böckernas spår och träda över i andra genrer. Den andra boken beskriver han som en paranoiathriller, medan Sara fyller i med en referens till den fantastiska Invasion of the Body Snatchers. För framtiden skull var det viktigt att etablera ett stabilt universum.
– När vi gjorde den här tänkte vi att det skulle komma en tvåa och trea. Jag ville göra den tung så att man verkligen kommer in i den här världen, att man tar tid med karaktärerna och lägger spelplanen ordentligt, berättar Levan.
En eventuell expansion innebär också flera års arbete. Och mer av varandras sällskap. Är de inte rädda för att ledsna? I sådant fall har de åtminstone den gyllene regeln som hittills gällt för samarbetet: säg till så fort man blir irriterad.
– Det kan eskalera fort, försäkrar Sara.
– Det var någon gång när vi satt på Bennys kontor och båda viftade med armarna, minns Levan.
– Stackars de som jobbade! De har ju hört både det ena och det andra.
Läs också: Sebastian Lindvalls recension av Cirkeln.
