Jag följer Blood Orange på instagram. Devonté Hynes, som han heter på riktigt, och partnern Samantha Urbani rör sig i ett New York där alla är multibegåvningar. De gör musik, målar tavlor, dansar, är ärliga om depressioner och tatuerar in fina små symboler på varandra. Alla mode- och musiktidningar har velat skriva om Blood Orange och albumet Cupid Deluxe, Hynes gör ett Virgin Suicides-romantiskt soundtrack till filmen Palo Alto och Samantha laddar upp filmer på hur hon faktiskt rörs till tårar av deras nya duettballad ihop.
När de sedan står där på Linnéscenen tillsammans med sitt band är alla skitsnygga. Hynes, med sin nonchalanta hållning, sjunger You're Not Good Enough och publiken rör sig uppskattande till det ganska långsamma tempot. Det är en medveten publik som har bestämt sig för att gå på konsert under eftermiddagen, och de älskar allt med idén som är Blood Orange. Det funkiga, hängselbyxorna på gitarristen, hur alla musiker får exakt lika mycket time to shine, Samantha Urbanis Cyndi Lauper-stil, Seinfeldbasen.
Låtarna som spelas är nästan uteslutande från albumet, ljuden är exakt så bubbligt precisa som på skivan och Hynes tar minst utrymme av alla på scenen. Han är inte en sångare, han är en kompositör och hans utstrålning är nästan lite mesig. Men det är ok, Dev Hynes har lyckats göra internet av det gubbigaste som finns (funk!) och det kompenserar för alla svaga stämmor i världen. Och det är fint att se Time Will Tell, ett lite nasalt bedjande om att "come in to my bedroom" och Dev och Sam som håller om varandra.
Men lite avmätt, det är det. Som om Blood Orange-konstellationen skulle vara världens kreddigaste husband. Den supergullige killen med avancerade flätor och keyboard går en gång ut på scenen och viftar sin skjorta över huvudet, som om han hade vunnit en fotbollsmatch. Det varar i 2 sekunder och mer action än så blir det aldrig. Det kanske aldrig var tanken, publikens klapp klapp, stamp stamp, är hela tiden så vänligt uppmuntrande och får ju då och då små stunder av musikalisk genialitet tillbaka.
It Is What It Is blir dagens bästa låt, både stämningen och Hynes hållning lyfts upp mot den blå platsduken i taket, något mer desperat och tilltalande kommer fram i de tre sångarnas röster.
När allt är över stapplar han ut på kryckor. Jag går in på hans instagram och hoppas i hemlighet att han ska skriva något om oss, sin publik som älskade honom. Men inga bilder finns, inga låtar har skrivits om Sverige, allt jag ser är svalt vackra bilder som är precis så nonchalant svävande som det som är multikonstnären Blood Orange.
