RECENSION: Freddie Gibbs på Göta Källare

Freddie Gibbs med vänner – både på scen och i publiken.

På strax över tio år har Fredrick Tipton, alias Freddie Gibbs, mer eller mindre utan avbrott hittat inspiration nog att sätta ihop projekt att släppa i olika format.

Tio mixtapes, och däremellan fem EP:s, där Static Selektah stått för sällskapet på ett och Madlib på de tre senaste, där det senare samarbetet även fött hyllade Piñata och gett rum för kommande The Tonite Show, där allt gav Freddie Gibbs tillfälle att släppa debutalbum ESGN förra året. Han har allt som allt blivit en rappare vars i sammanhanget ynka antal singlar utgjort delat utrymme med folk som Big KRIT och Method Man och GLC, samt yngre förmågor som Young Thug och A$AP Ferg.

På det stora hela går Freddie Gibbs inställning till sin roll inom hiphopvärlden, som lugn berättarröst för ilskna berättelser tillika verbalt språkrör för Madlibs udda och svävande beats, att förklara med två av mannen själv tillskrivna meningar: han är inte direkt här för eller särskilt intresserad av att skaffa sig överdrivet många vänner, han är här för att rappa och visa att han kan rappa bättre än alla andra.

När han landade i Sverige igår skickade Freddie Gibbs iväg en kort videohälsning till sina stockholmska fans, och när han ställer sig på scen på Göta Källare ikväll skrattar han av uppriktig förvåning när han berättar om att han målats upp som en galen knarklangare i en artikel av en onämnd svensk nyhetssajt tidigare under dagen. Dessförinnan drar han iväg en acapella-rap i ett par minuter som andra nummer för kvällen, som efterföljs av att han studsar ut på scen till stort jubel med ansiktet dolt bakom en överstor bandana.

Kvällens mest oväntade jubel: Gibbs i AIK-tröja!

När han blir för varm dras tjocktröjan av och kvällens minst sagt mest oväntade jubel ljuder när Gibbs väldigt nöjt plötsligt står där iklädd en AIK-tröja med ”FREDDIE GIBBS 219” på ryggen, och den redan exalterade publiken lägger i en växel för att matcha entusiasmen som Indiana-sonen visar upp med Chicago-bördiga DJ Izzo, glatt klädd i Chicago Bulls-mössa och linne, guppandes bakom sig. Där och då sätter de ribban för hur kvällen kommer fortgå, med den större delen av publiken ovetandes om att vakterna onödigt bryskt och i tur och ordning forslar bort närmare ett dussin personer, medan Freddie Gibbs mellan sina låtar får resten framför scen att skrika ”fuck police” med honom.

Freddie Gibbs är rakt igenom, med musikaliskt facit i hand och kvällens framträdande som tillräckligt bevis, en väldigt intressant och väldigt begåvad artist, utöver rappare. Utan att på nämnvärt sätt ändra tonfall, tongång, tonriktning, flyter han igenom alla möjliga moderna hiphopstilar, från det hårt pumpande och hihat-drivna till det patenterade Madlib-flummet, utan att tappa greppet om varken verserna eller publiken eller musiken.

Freddie Gibbs agerar med en till synes självklar självsäkerhet, som att han är medveten om vilken oerhörd kvalité han har hamrat ut på EP:s, mixtapes och album de senaste åren. Och leendet när han är klar och kommer ut för att dansa till en Bobby Shmurda-låt och tacka publiken tillhör onekligen en vinnare som har väldigt många vänner, ändå.

Özgür Kurtoglu är journalist och klubbarrangör. Förutom intresset för begåvad rap brinner han – verkligen brinner – för fotboll. Se även vår officiella Freddie Gibbs-spellista.