RECENSION: "Bara hiphopgubbar tycker att playback är ett hån mot kulturen" - Future på Way Out West

Sanna Berg 16:15 9 Aug 2014

betyg: 3 Future har sedan debutalbumet Pluto från 2012 etablerat sig som en av samtidens mest innovativa nya rappare. Med fötterna stadigt rotade i både den klassiska och den moderna Atlanta-rappen har Future musikaliskt tagit ut svängarna och levererat allt från tunga traplåtar till finstämda popballader. Hans karaktäristiska lite hesa och ofta autotuneade sång har kopierats av många, och han har blivit en flitigt anlitad gästartist. Andra albumet ”Honest” släpptes tidigare i våras, och där möter vi den etablerade artisten Future, en rappare som hittat både sitt uttryck och sin framgång.

Inför konserten varnar många mig för att Future förmodligen inte kommer vara ”bra live”, och när han kliver upp på Linné-scenen är det precis som jag väntat mig. Som många andra rappare numera så rappar Future inte över instrumentaler, utan gör någon sorts playback-version av sina låtar live, vilket ofta retar gallfeber på den äldre skaran hiphopfans. Den typen av hiphopgubbar lyser dock med sin frånvaro, publiken känns påtagligt yngre än på många andra spelningar, och framför scen är det bra drag från första sekunden.

Future staplar hits på varandra och rör sig över scenen med enorm energi. Inom vad som känns som fem minuter har vi fått höra både ”Racks On Racks” och ”Tony Montana”. Han varvar egna låtar med låtar han gästat, och jag slås av hur enormt produktiv Future varit under sin relativt korta karriär, hur många stora hits han bidragit till. Det känns som att konsertens fokus är att visa upp just detta, att presentera Futures imponerande CV. Vi får höra snuttar av gästspelen ”U.O.E.N.O.”, ”Tapout” och ”Bugatti” såväl som Futures egna största hits som ”Same Damn Time” och ”Move That Dope”. Det höga tempot funkar bra, och publiken röjer på.

En bit in i konserten tar Future av sig solglasögonen, släpper ut håret och ber tjejerna i publiken make some noise. Det skriks. Det är dags för ”I Won”, hyllningslåten där Future och Kanye West lovsjunger sina respektive partners. Därefter höjs tempot igen och Future känns mer närvarande.

Under konserten tänker jag på vad det egentligen innebär att vara ”bra live”. Jag är långt ifrån en hiphopgubbe som tycker att playback är ett hån mot kulturen, men även en playbackspelning av Future-karaktär kan göras med mer eller mindre finess. Future levererar energi och har bra kontakt med publiken, men intrycket dras ner av att hans mick knappt verkar vara påslagen under delar av konserten. Mot slutet av spelningen har ljudet blivit något bättre, och jag hinner bli lite rörd av ”Turn On The Lights”, en av konsertens ganska få ballader.

Att vara ”bra live” kan vara väldigt mycket mer än att kunna rappa jättesnabbt acapella i 45 minuter, men tyvärr når inte Future under fredagens spelning hela vägen fram till sin egen version av ”bra live”.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!