Linda Pira och Stor
betyg: 5 Jag och mina kompisar brukar skämta om att det finns ett före och ett efter den 21 februari. Det var då som Knäpper Mina Fingrar-remixen släpptes. Ett par veckor senare landade denna nyhet: det skulle bli en konsert, enbart baserad på remixen. Linda Pira, Kumba M'bye, Rosh, Cleo, Sep, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada och Joy Mbatha sålde slut Dramaten på 45 minuter.
Att en artist bestämt sig för att göra en show av en remix på en låt är, för att uttrycka det milt, legendariskt. Att dessutom sälja slut Dramaten på 45 minuter är unikt. Och att försöka förflytta känslan till Way Out West är en utmaning bortom det.
Ibland kan det vara bra att vara ute i verkligheten lite. Man kan till exempel drabbas av insikten om att alla inte vet vem Linda Pira är, som de knappt fyllda 18 år framför oss som försöker reda ut om Linda Pira är en person eller ett koncept. De googlar. Men det är också en skön insikt att det kanske inte behöver spela någon roll; att det viktiga i sammanhanget är att det är svensk hiphop på en stor scen på en stor svensk festival. Att det är kvinnor som gör shoutoutsen. Men även att när Joy säger ”shout till Dj Salla” så är det en viktig poäng som görs. Att ”här backar vi alla varandra”, ”här ser vi alla för vad de är”.
Dramaten och dess, vad jag antar, intima scen, är svårtransporterat till Way Out West scenografi. Utrymmet är stort och klumpigt, antingen gör man som Cleo och springer fram och tillbaka eller som Joy Mbatha, som står still och istället använder ansiktets mimik för att ge musiken tyngd.
Oavsett hur trögstartad publiken är på grund av väderförhållanden och att det är en tidig eftermiddag på festivalens sista dag, så springer artisterna upp på scenen med exakt så mycket energi att man för varje låt blir mer och mer till den där emojin med hjärtan till ögon. Det är svårt att inte drabbas av Rosh sätt att hugga på orden när hon angriper textraderna, att inte chockeras över hur otroligt vackert det är när SEP fortsätter waila fast hon lämnat scenen och den värmen som alstras av att Salla spricker upp i ett leende bakom dj-båset. Det är något de har byggt upp tillsammans, det är ett ramverk de har att vara stolta över. Konserten har Knäpper Mina Fingrar-remixen som bas, men som man har kunnat ana så kommer den inte att spelas förrän allra sist.
Innan dess får man höra Sveriges musikaliska elit waila, rappa, skråla och imponera över alla register. Med bonus: Spoken word-kollektivet Revolution Poetry och det märkliga men ändå intressanta faktum att Trinidad Tobago-artisten Bamma B gästar Stor och Linda Pira på Swish.
Det är exakt ett halvår sedan Knäpper mina fingrar-remixen släpptes och jag har ännu ett datum att lägga på minnet. Det är dagen då Revolution Poetry säger ”jag knäpper inte mina fingrar, jag knäcker dem”. Det är dagen då jag torkar en kompis tårar för att hon drabbas så av hur bra Rosh är. Och det är framförallt en dag då svensk hiphop stod på en stor festivalscen och visade hur enkelt det är. Gör en bra låt. Gör sedan en remix på den låten, eller som Linda Pira rappar i slutet av Knäpper mina fingrar-remixen: ”slänger ihop en remix, samlar ihop de tyngsta, på ett Salazarbeat, walla, alla rim: mord”.
/Camila Astorga Diaz
