Om vikten av att räkna stolar

Foto: Petra Hellberg.

Räkna stolar, eller snarare de som satt på dem, lät vi göra en gång när jag arbetade på teatertidningen Nummers redaktion.

Det vill säga chefsstolar, och på nationella och regionala teaterinstitutioner. Det var 2009 och när denna teaterchefslista var klar visade det sig att det då, för första gången någonsin, var lika många kvinnor som män, ja till och med några fler kvinnor (34 respektive 31), som ledde de svenska sceninstitutionerna. Ett resultat av utbildning och politik.
 

Teaterchefslistan har uppdaterats till och med 2014 men nu får någon ta över räknandet (och det behövs, det finns ytterligare perspektiv än jämställdheten mellan könen att bevaka) för Riksteatern beslöt att lägga ner Nummer från och med årsskiftet.

Det är en katastrof för kritiken, läsarna, teatrarna och publiken att den oberoende rikstäckande teaterbevakning som tidningen har ägnat sig åt i 14 år försvinner, men det är väl en annan (sorglig) krönika. Roligare då att ta en sväng med chefskarusellen, för den har snurrat ordentligt den senaste tiden.
 

Mest rabalder förra året väckte nyheten att Eirik Stubø lämnade teaterchefskapet på Kulturhuset Stadsteatern efter bara ett halvår. Han har nu börjat på sin nya arbetsplats Dramaten. Vi får se vad han gör med den lekfullhet som Marie-Louise Ekman under sina år där har lyckats få att spira i nationalscenens hörn. På Stadsteatern börjar i stället Anna Takanen i vår, som en gång i tiden växte upp just där, som skådespelare på Unga Klara. Hon utlovar mångfaldsarbete. Visst känns det som om den här bordsplaceringen passar både cheferna och respektive institutioner bättre?
 

Apropå Unga Klara var annars det roligaste chefsbytet förra året att Suzanne Osten lämnade över sin numera fria scen till Farnaz Arbabi och Gustaf Deinoff. Scenen som vann Nöjesguidens Stockholmspris 2014 är bra på jämställdhet och mångfald (utöver att skapa fantastisk scenkonst) så må flera blivande teater-chefer plantskolas där, så att den där listan över chefsstolar kan fortsätta uppdateras.

 

 

1. En folkefiende

Kulturhuset Stadsteatern, till den 14 juni

Precis innan det förra teateråret stängde portarna smög regissören Alexander Mørk-Eidem in en fullträff. Bearbetningen av Henrik Ibsens lustspel från 1882 ligger skickligt nära originalet och samtiden på en gång. Politik, idealism, demokrati, våld. Och jag säger bara Leif Andrée, Cilla Thorell, Louise Peterhoff och… ja, här vill jag egentligen räkna upp alla i hela ensemblen.

 

2. Don Quijote – killar säljer

moment:teater, premiär den 21 februari

En annan mästare i samma genre (egensinniga nyläsningar av klassiker) är moment, där Andreas Boonstra och Mathias Olsson inleder säsongen med en uppsättning som enligt dem själva verkar ha svårt att skilja verklighet från fiktion. Fritt efter Miguel Cervantes.

 

3. Vintersolstånd

Dramaten, urpremiär den 17 januari

Den har inte haft premiär när jag skriver det här men när Roland Schimmelpfennig skriver nytt för Dramaten vill du nog gå dit. Särskilt som Anna Wallander är med och det ska handla om dagens politiska strömningar i Europa i ”en blandning av Lars Norén och Sunes jul”, enligt regissören Staffan Valdemar Holm.

 

4. Kr-oks-tä-v-el

Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, premiär den 17 januari

För femåringar om arga flickor? Ja, tack, det borde passa mig. Regi av Carolina Frände, nyskriven musik av Marit Bergman plus en självlysande jättespindel.

 

5. Grotesco på Scala – En näradödenrevy

Scalateatern, till den 14 mars

Bra val av regissör till Grotescos första scenföreställning: koreografen Anna Vnuk. Kanske hon blir för dem vad Birgitta Egerbladh är för humorgruppskollegorna Klungan?