NoNoNo spås göra succé

 

Stina Wäppling är en sångerska som för ett par år sedan flyttade till England för att studera psykologi. Men hon slutade aldrig att jobba med musik och som av en slump parades hon ihop med Astma & Rocwell. 

 

Tobias: Vi träffades genom att en barndomsvän började som A&R på Warner/Chappell och signade Stina. 

Stina: Jag kommer ihåg när jag fick mejlet – ”Astma & Rocwell har varit här, de var aspeppade och vill gärna skriva med dig”. Jag blev jätteglad och sedan träffades vi.

 

Hur kom det sig att ni blev ett band, istället för en soloartist som är producerad av Astma & Rocwell?

 

Michel: Vi kände att vi ville vara en större del av det och inte bara producera en låt som man sedan lämnar ifrån sig. Vi ville få ut vår egen vision i större utsträckning. 

Stina: Och för mig passade det också jättebra. Jag visste att jag ville gå solo på så sätt att jag få sjunga mina egna låtar, men samtidigt har jag inte det där behovet av att ”JAG ska vara artist”. Det känns skönt att fokusera på musiken. Och det känns representativt, för vi gör 33 procent var. Det reflekterar det som händer i studion. 

 

Ja, vem GÖR vad egentligen?

 

Michel: Ibland kommer Stina med en låt som hon har gjort på piano och så kanske jag tar fram harmonier och strukturerar upp det. Eller så gör jag och Tobias ett track som vi tycker är asbra och så skickar vi det till Stina som skriver till det. 

Stina: Men det är ganska uppdelat så att Michel är instrument, Tobias är producent och jag är melodi, text och röst. 

Tobias: Ja, Stina skriver all text, det lägger vi oss mer eller mindre aldrig i, jag tror aldrig att det har hänt. Men det kanske är någon låt som har trillat bort för att det…

Stina: … har varit för dålig text, haha!

Tobias: Nej, men kanske för att det blir för personligt. 

Stina: Ja. Obehagligt egentligen. That’s too deep, man!

 

Nu när du är en del av en grupp, förändrar det sättet du skriver texter på?

 

Stina: Det är definitivt stor skillnad på att skriva en låt som ska pitchas till någon annan och på att skriva en till mig själv. Tidigare när jag har skrivit till mig själv, bara suttit vid pianot och jobbat med något som ingen kommer att höra, har det varit väldigt ocensurerat. Men nu i grupp? Jag känner inte alls att jag blir blockerad, tvärtom. Jag är väldigt fri i mitt skrivande och ibland kan jag tappa bort mig, då är det bra att Tobias och Michel kan säga ”men om du gör så här blir du faktiskt klar”. Jag får klart fler låtar nu på grund av deras sätt att få struktur på det. 

 

Astma & Rocwell har sin grund inom hiphop, men har de senaste åren breddat sig och jobbat med artister som Amanda Jenssen, September, Vincent, Andreas Grega och Beatrice Eli. NONONO är till stor del en fortsättning på det – pop med ett tungt och hiphopifierat sound. Samtidigt är det svårt att sätta en stämpel på musiken. Like the Wind, gruppens första smakprov som släpptes i slutet av förra året, är basig och avskalad medan Pumpin’ Blood, den första officiella singeln från den kommande debutskivan, är gladare och utgör ett perfekt soundtrack till vinterfrusna svenskars vårkänslor.  

 

Michel: Jag är så jävla bred i det jag lyssnar på och det jag gillar. Har man en viss typ av feeling en dag, som när vi gjorde Pumpin’ Blood-tracket, då blir det kanske lite mer glatt. Medan Like the Wind blev mer suggestiv. Men vi håller det till det vi kan bra och utgår från trummor. Vi kommer ju inte från popen, men vi gillar pop och har vissa inslag av det instrumentellt. Men det ska vara en stadig grund med beats och bas, och det är kanske det som gör det unikt, att vi blandar. 

Tobias: Jag tror också att Pumpin’ Blood är så mycket åt det hållet vi kommer att gå. Jag har svårt att se att vi kommer att göra en gladare låt än den. 

Michel: Fast man vet aldrig!

Stina: Jag kan tänka mig att vi kommer att göra en till, bara för att jag och vi skriver rätt årstidsbetingat. Och nu har det ju varit en lång vinter så därför har det blivit ett dovt och mörkt sound. 

 

Rent visuellt får man känslan av att ingen har behovet av att stå i centrum. Bandets namn vittnar inte om hur många eller vilka som är med i det och på singel-omslagen är det siluetter som dominerar. 

 

Michel: Musiken är det som ska vara i första hand, vi är inte så intresserade av att ansikten ska synas och att vi ska vara snygga. Samtidigt vill vi inte ha det för mystiskt. På pressbilderna ser man ju hur vi ser ut.

Stina: Exakt, det ska inte kännas sökt. Det visuella går hand i hand med musiken. Om du lyssnar ska bilderna inte ta något ifrån upplevelsen, men de ska heller inte styra den. 

Tobias: Det blir inga masker på scenen.  

 

Är det annorlunda för dig och Michel att uppträda? Er roll brukar ju annars mest vara i studion.

 

Tobias: Michel har ju bakgrund i ett band och har dj:at väldigt mycket. Jag har aldrig spelat den typen av grejer vi gör nu. Det här gör vi för oss själva, jag hade aldrig spelat för något annan.

Michel: Det är kul, för man får ju en helt annan respons på musiken. Den är mer direkt eftersom man möter en publik. Det upplever man aldrig i studion. Jag har fått en helt annan förståelse för artister överlag. Det är fan ingen picknick att vara artist. Nu förstår jag att man kanske inte orkar jobba i studion om man har varit på turné i tre dagar, haha. 

Stina: Det är energikrävande och man ger av sig själv på ett annat sätt. Ibland får man ta en publik som känner ”hmm”, den svenska publiken är kanske inte den mest peppade som dansar direkt. I början tyckte jag att det kändes sjukt för jag brukar jämt dra ned persiennerna när jag spelar in sång, eftersom jag har förstått att jag rör mig väldigt mycket. Samma sak när jag skriver, då låser jag in mig hemma för att få vara i min egen space. Så jag var asnervös för livegrejen i början. Men nu är det bara kul.

 

Med ungefär halva skivan kvar och en planerad Sverigelansering efter sommaren har NONONO redan fått en publik på nätet och en lojal skara bloggar, även internationella, som följer dem. Hur viktigt är det att få stöd därifrån?

 

Tobias: För oss har det framförallt varit viktigt i början på så sätt att man får in positiv energi i projektet. Att man inte bara sitter och gör klart en hel platta innan någon får höra. Det är ungefär på samma sätt som att komma ut och spela låtarna och känna efter vad man får för respons. Att bygga det mer organiskt har varit sjukt bra. 

 

Tobias och Michel, ni som har släppt musik sedan början av nollnolltalet, förändrar det här bloggmaskineriet sättet man gör musik på?

 

Tobias: Inte hur vi gör musik, snarare hur vi ger ut den.

Michel: Precis, hur vi planlägger den och hur vi tänker kring release. Produktionen görs på samma sätt.

Stina: Jag tycker att det är kul att SoundCloud finns, att det är så enkelt och snabbt att få ut musiken. Det är också skönt att det är så egenstyrt och att det inte kräver så många mellanhänder. Det är en otroligt bra förändring musikvärlden har gått igenom, det är mer rättvist idag. 

Tobias: Det har varit jätteviktigt för oss. Man märker också att det är mycket enklare att få ut saker internationellt. Nu fick jag precis ett mejl om att Popjustice har premiärspelat Pumpin’ Blood, och när jag kollar nu ligger den uppe i 500 lyssningar bara sedan vi började den här intervjun. Ett svenskt band kunde inte få så här snabb spridning runt om i världen när vi började. Spotify har även hjälpt oss mycket.

 

På vilket sätt?

Tobias: Helt plötsligt tjänar musikindustrin i Sverige pengar igen och skivbolag vågar satsa. I England, till exempel, är det ett helt annat klimat. För att få saker att funka krävs det så extremt mycket pengar från skivbolagen. Här funkar streamingen bra.

Michel: Ja, och det är ju ett extremt billigt sätt att ge ut musik på, istället för fysiska releaser. 

Tobias: Det gör att man vågar chansa på smalare saker, och att de faktiskt kan fungera. 

 

Välproducerat, bra melodier och en stark sångröst. Det är svårt att se varför NONONO inte skulle fungera.