Nöjesguiden träffar The Shins

17:31 30 Jun 2012

- Det måste ha varit 1998, tror jag. Vi spelade i New Mexico för kanske 300 personer och jag blev så nervös att jag förlorade känseln i båda händerna. Jag kände inte mina fingrar på gitarren men var ändå tvungen att spela.

14 år senare sitter James Mercer – hjärnan bakom The Shins – framför mig i ett hotellrum. Blir han fortfarande nervös, undrar jag.

- Nja, inte speciellt. Jag tror att nervositeten har blivit till ett slags adrenalin som kör igång kroppen istället.

The Shins har haft en ”paus” på fem år. Vad hände?

- Vi var färdiga med vår turné då och jag kände att jag absolut inte ville göra en ny skiva. Och absolut inte en nytt The Shins-album. Sen hade vi också bekymmer inom bandet, vilket var väldigt påfrestande. Så under tiden tog började jag spela ihop med Brian Burton i Broken Bells och fick samtidigt utlopp för min musikaliska sida – men inte som The Shins. 

Ja, du har rört om rejält i bandet.

-Det är tufft och fruktansvärt tråkigt att ”göra slut” med sina bandmedlemmar men det kändes som att jag verkligen behövde göra det. 

Det var ett ”now or never”-moment för The Shins, ungefär?

-Precis.

Fast varför la du inte bara ner The Shins? Du hade ju Broken Bells istället.

-Jo, men The Shins är så mycket mer än det. Det är mitt lilla projekt som började i mitt ungdomsrum.

Okej, så hur är det att jobba med helt nya bandmedlemmar?

-Fantastiskt! De är fantastiska musiker allihop. Richard Swift är min idol. Du måste lyssna på hans solomaterial, lova mig det. Det är helt otroligt.

Så skulle du vilja kalla detta – en ny skiva och nästan ett helt nytt band – för en comeback för The Shins?

-Nja, kanske inte just ordet ”comeback”, men en nystart är det allt.

Port Of Morrow låter mycket mer polerad än era tidigare skivor. 

-Fast det där kan jag inte ta credit för. Det är vår producent Greg Kurstins förtjänst. Men visst är det mindre lo-fi på Port Of Morrow än vad jag är van vid.

Får det dig att känna dig mindre ”indie”?

-Haha, eh, jag vet inte ens om jag känner mig indie.

Skojar du? The Shins är jätteindie.

-Nja, kanske. Om jag jämför med de riktigt stora rockbanden när de var som störst på typ 90-talet så ja, då känner jag mig väldigt indie. För någon superrockstjärna är jag inte och det var nog aldrig riktigt planen heller.

Är det något du tänker mycket på – att låta och verka indie?

-Vet du, det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Jag försöker inte att vara speciellt mycket indie.

Du är lyckligt gift, har två barn och tycks leva ett väldigt idylliskt liv. Det är ironiskt, för när jag tänker på The Shins, tänker jag främst på er låt Caring Is Creepy. Har du övergett dina gamla ideal?

-Åh, du tänker så… jo, men titeln till Caring Is Creepy kom faktiskt från ett samtal med en dåvarande flickvän. Det funkade inte mellan oss. Själva låten är däremot mer inspirerad av mina vänner – som när man var lite yngre inte alls ville dejta seriöst.

Sedan blir James tyst väldigt länge innan han fortsätter.

-Port Of Morrow är faktiskt den första skivan som inte handlar om mig.

Hur menar du?

-De tidigare skivorna har handlat mycket om mig, om vad jag känner och vad som händer i mitt liv. Nya skivan handlar mer om världen och vad som händer med världen.

Vad tror du att det beror på då?

-Jag tror det har med mina barn att göra. Du vet, när man själv skaffar barn så blir man mer uppmärksammad om vad som händer utanför. För där utanför, där ute i världen, ska dina barn så småningen om ut i och du vill göra allt du kan för att förändra eller rädda världen så att de får en så bra start som möjligt.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!