Iggy Azalea doftar succé. Långt innan de stora skivbolagen har hunnit reagera har hon en hängiven, ständigt växande, fanskara och ter sig som en av hiphopens mest spännande unga artister. För Amat Levin berättar hon om omotiverade jämförelser och vikten att vara sin egen chef.
”Damn, white girl can rap?” är ett exempel på de tvetydiga komplimanger som är i majoritet när Iggy Azaleas musik diskuteras på YouTube. Trots att Eminem har en hög placering på alla respektabla bästa rappare-listor och Nicki Minaj stod för ett av förra årets bäst säljande album, höjs det i USA fortfarande på ögonbrynen när en rappare inte är svart och man. Iggy har dock inte låtit sig avskräckas.
– Det kom sig naturligt. Jag blev kär i rap, det var det enda som gjorde mig glad. Jag blev så uppslukad av musiken och viljan att skapa den att det hade varit omöjligt för mig att göra någonting annat.
Som 16-åring hoppade hon av skolan och flyttade från Australien där hon kände sig isolerad och olycklig. Drömmen om en rapkarriär tog henne till Miami där uppförsbacken var längre än väntat.
– Jag trodde att jag skulle passa in där, men insåg snabbt att jag fortfarande var en outsider. Jag försökte anpassa mig, men gav upp och omfamnade istället det som gjorde mig unik. Och när jag insåg att ingen mall skulle passa mig perfekt föll allt annat på plats.
Har du som artist någon fördel av din annorlunda bakgrund?
– Jag har ett annat perspektiv och en story som inte har berättats tidigare. Några av historiens bästa sagor har inte berättats ännu och jag försöker se till att min blir hörd.
Musikaliskt är det svårt att stämpla Iggy. Hennes hypnotiska PU$$Y låter som en tropisk klubbkväll i slowmotion, men hon är lika bekväm på r’n’b-mjuka T.W.O. Interlude, hårt avskalade Look Out For D.R.U.G.S. och akustiska I Don’t Love Us Anymore. Jean-Michel Basquiat är en inspiration på nyss släppta debutmixtapet Ignorant Art och även om det inte alltid reflekteras i musiken återspeglas det i hennes sett att skapa. Hon undviker det polerade och söker det råa.
– Jag brukar alltid säga att mitt sound är ”The New Classic”. Det är en smältdegel av hiphopens alla klassiska element i kombination med allt det nya min generation gillar. Jag försöker göra något som fungerar som en tidskapsel för min generation. Musik som definierar vår era.
Historiskt sett har kvinnliga rappare alltid jämförts och uppmanats till att tävla med varandra. Och med tanke på hur världen fungerar ligger det, hur korkat det än låter, många nära till hands att jämföra dig med Kreyshawn. Är det hårdare konkurrens för kvinnor, med tanke på att musikbranschen verkar vara övertygad om att det bara finns plats för en stor kvinnlig rappare i taget?
– Kvinnliga rappare ser hiphop som sin man och sig själva som den enda frun. Mitt mål är att bli den bästa på det jag gör och jag är en artist, inte en pitbull – jag skapar istället för att förstöra. Det som irriterar mig med Kreayshawn-jämförelsen är att vi rent musikaliskt inte har något gemensamt. Men bara för att vi båda har vit hy och vaginor förväntar sig folk att vi ska göra upp som gladiatorer. Konkurrensen inom hiphop är hård. För män är den hård för att det finns ett överflöd av manliga rappare. För kvinnor är den hård för att industrin inte stödjer oss.
Förutom självlysande PU$$Y, den första singeln från Ignorant Art, har Iggy gjort sig känd för sina många egeninspelade YouTube-klipp där hon kompletterar sin rap med animationer. Hon styr även över sin art work och involverar sig i alla beslut som rör hennes artisteri. Att ”ha ett hårt grepp om penseln", som hon själv uttrycker det, är av yttersta vikt.
– Jag satte ihop YouTube-klippen för att jag inte hade någon budget och ingen ville filma mig. Det jag hade, som var gratis, var min laptop-kamera. Jag lärde mig att animera på gymnasiet och eftersom rap framför en webbkamera är uttjatat, bestämde jag mig för att göra något annorlunda. Något som vägde upp faktumet att jag inte hade dyr utrustning eller en fin inspelningsplats. Kreativitet är gratis.
Du har en originell rapstil. Den för ibland mina tankar till Andre 3000 eftersom du också låter väldigt fri och ohämmad i ditt flow.
– Jag har alltid beundrat Andre. Han har lärt mig att man inte måste låta som den stereotypiska rapparen. Jag tror att alla börjar med att härma sina förebilder. En bagare bemästrar ett recept från en bok innan den börjar experimentera med ett eget. Jag har gjort samma sak, studerat de artister jag tycker är bra och sedan uppfunnit mitt eget recept.
Hur ser din skrivprocess ut?
– Jag försöker bara berätta något så intressant som möjligt. Processen varierar, ibland har jag ett tema planerat innan jag hör musiken och ibland börjar jag med ett färdigt beat. Jag brukar involvera mina vänner när jag skriver mer lättsamma texter. Det är bra att ha någon som säger ”kan du förklara den där raden bättre?” eller ”är du galen? Det där kan du inte säga”.
Som ung blev Iggy Azalea mobbad, men i hennes musik eller framtoning är det svårt att hitta några spår av dåligt självförtroende. Enligt Iggy är det hennes föräldrars förtjänst som båda var egenföretagare och lärde henne att vara ”sin egen boss”. Detta blir extra tydligt på Twitter, där hon aldrig räds säga vad hon egentligen tycker.
– Min manager håller andan varje gång jag står för en rant på Twitter, men jag kan inte låta bli. Jag är passionerad och tror att ett av världens problem är att människor i stor utsträckning inte står upp och säger ifrån när de tycker att något är orättvist. Om ingen står upp, hur ska förändring kunna ske? Om jag låter kändisskap diktera vad jag säger, eller inte säger, då skulle jag kasta bort själva poängen med att vara känd – att kunna påverka.
Vad är ditt mål som artist?
– Att underhålla, vidga vyer och provocera folk till att ifrågasätta saker. Vad är svart, vad är vitt? Vad är konst, vad är fulkultur? Varför är vissa saker tabu och borde de vara det? Jag vill krossa de mallar jag själv kände mig fångad i under min uppväxt.
Iggy Azaleas debutmixtape Ignorant Art finns ute nu på iggyazalea.com. Innan året är slut ska hon släppa mixtapet 1990 tillsammans med Los Angeles-rapparen Y.G. 400 och börja jobba på sitt debutalbum The New Classic.
