Lambchop är tillbaka med sitt starkaste album på flera år, och självklart besöker de stan för en spelning på Berns ikväll. Nöjesguiden tog en rökpaus med Kurt Wagner för att få veta mer.
Berätta om senaste albumets titel. OH, Ohio.
-- OH är bara postkoden för staten Ohio, och att jag sedan skriver ut ordet handlar bara om att förklara hur det stavas. I övrigt finns det inget specifikt med Ohio, när man tänker på det. Jag har ingen särskild relation till Ohio, möjligen har jag passerat igenom staten någon gång, men inte mer. Snarare är grejen just att Ohio inte har några konnotationer, som New Orleans eller New York har, eller Nashville. Man får inga bilder i huvudet, och det var just det jag var ute efter. Man får skapa sina egna bilder. Det kanske till och med finns människor som kommer att associera staten med Lambchop efter det här.
Jag tänkte på den gamla Neil Young-låten.
-- Haha, det är sant, och Neil Youngs låt refererar i sin tur till Nixon, som vi också har ett album som heter.
Du verkar vara inne på sådana saker. Ni har minst två album som har samma titlar som andra artisters album. Damaged av Black Flag, och så Thriller, givetvis.
-- Så sant. Båda är lite av en lek med föregångarna, i någon mån, och motsatsen till titeln OH (Ohio), som inte ger den sortens associationer.
Jag hör ingen röd tråd på nya albumet.
-- Det finns inget konceptuellt där alls. Möjligen det att den är inspelad med flera producenter, för att förhoppningsvis få variation i soundet. Ändå passar delarna ihop så att det knappt märks att det är olika producenter, men det var en överraskning eftersom jag försökte hålla mig undan hela produktionsprocessen.
Har du hållit dig undan från produktionsarbetet så förut?
-- Nej, faktiskt inte. Jag är fascinerad av de delarna, och brukar vilja se och lära.
Jag har läst om din fascination för några av de stora countryproducenterna, som Billy Sherrill och Chet Atkins.
-- Verkligen. De är en viktig del av Nashville, och jag grubblar alltid över hur jag kan infoga det jag gör i den infrastruktur som finns där, hur jag kan använda den strukturen i den konstiga grej jag själv håller på med.
Men den konstiga grej du gör har väl aldrig haft en plats i Nashvilles kommersiella country?
-- När vi satte igång var vi nog ganska unika, men det fanns en hel industri direkt i grannskapet. Det var gångavstånd till studion, till skivpressningsfabriken, man kunde gå igenom hela processen från idé hemma i sovrummet till färdig skiva utan att behöva kliva in i bilen.
Texterna trycks inte i skivhäftet den här gången.
-- Nej. Men det är klart att de går att hitta för den som vill. När vi började var det på samma sätt, och orsaken till att jag började trycka texterna så småningom var att jag ville hjälpa framför allt européer att få en aning om vad fan jag babblade om. Men egentligen tyckte jag hela tiden att orden och musiken var menade som en helhet, och att separera texterna från musiken - whoa, då förväntas det nästan vara poesi. Jag menar, man får ju inte en med instrumental version utan ord när man köper en skiva. Eller förresten, Mercury Rev har visst gjort just det den här gången, men det är inte så vanligt annars.
Men dina texter är väldigt litterära.
-- Tja, kanske, men jag gör inga anspråk på att vara poet. Det kanske jag borde fundera på att göra, men isåfall måste jag presentera mina texter på ett annat sätt.
Din inspiration är inte bara musik, förmodar jag.
-- Musiken är en del av livet, och jag bygger min musik på mina erfarenheter. Litteratur är inte i första hand en influens utan en annan uttrycksform som jag tycker mycket om. Jag lär från den, men det på ett subtilt plan. Förra året gav Cormac McCarthy ut en bok som heter The Road. Han är fantastisk, även om jag gillar hans tidigare arbeten bättre än hans westerns, men den här boken var speciell eftersom den var kraftfull i allt från språk till utformning. Den känns som den är skriven för att läsas i en sittning, och alla de olika delarna där inspirerar mig mycket.
Den genomtänkta helheten - musik, texter, arrangemang, formgivning - är något som stämmer in på Lambchops album.
-- Det tycker jag att fler utövare inom vår konstart borde tänka på i större utsträckning. Numera kanske det handlar om att sälja enstaka sånger på iTunes, och i det sammanhanget kom vårt förra album där varje sång behövde omgivningen av andra sånger och grafik för att riktigt komma till sin rätt. Vår nya skiva är inte så sammanhållen, tycker jag, där kan varje låt stå på egna ben.
Låtarna känns avsiktligt förenklade den här gången.
-- Ja visst. Det föddes ur skrivprocessen, där tanken lustigt nog var att skriva låtar för att kunna spela solo, eftersom jag aldrig gjort det. Jag tog med låtarna på en egen liten turné, och under fem veckors resande utvecklades låtarna i olika riktningar. Då var låtarna enkla små folksånger i det stadiet som jag brukar presentera för bandet för att utveckla vidare ihop. Den här gången skedde vidareutvecklingen tillsammans med publiken snarare än med bandet. När bandet till slut la vantarna på dem utvecklades de förstås vidare, och med producenterna ännu mer, men då hade redan väldigt mycket hunnit ske.
Var det första gången du spelade live helt utan andra musiker?
-- Nej, i början blev det lätt så, eftersom det skulle bli för dyrt att resa med hela bandet. Men jag trivdes aldrig med det, dels eftersom jag aldrig velat uppfattas som en ordinär folksångare och dels därför att det förstärker myten om en kreativ kraft och ledare i bandet, tillsammans med kompmusiker. Lambchop har alltid velat vara ett riktigt band.
Men ett avsevärt mindre band än ni brukade vara.
-- Jag tror att det beror på att vi har funnits så länge, och folks förutsättningar för att kombinera musikerlivet med arbeten eller familj förändras. Jag ser det som att det är tur att vi har så många bandmedlemmar att vi kunde överleva trots att folk försvinner. Samtidigt är det skönt att ingen har slutat på grund av konflikter, utan av privata skäl.
Åter till nya skivan. Där finns flera upptempolåtar, åtminstone relativt sett.
- Ja, hehe. Upptempo för att vara vi. Inte så att vi inte skulle kunna spela snabba låtar, men vi brukar inte vilja.
Var det planerat så. Eller, snarare, brukar ni ha ett mål uppsatt när ni börjar göra en skiva?
-- Det är olika. Ibland är målsättningen klockren redan från början, andra gånger lufsar vi bara runt i studion och spelar det vi har lust med. Men när jag har en idé från början blir det ändå aldrig så till slut, eftersom jag vill låta dem jag samarbetar med få inflytande på riktningen. I början fattade vi inte ens att vi gjorde skivor, utan såg det bara som ett sätt att dokumentera hur kul vi hade. Det är därför man fortfarande kan hitta saker som Dallas-temat eller Stranglers-covers på de turné-CD vi brukar sälja i samband med spelningar - sådant representerar exakt hur kul vi tycker att det är att spela tillsammans.
Du har samarbetat en del med andra musiker också. Michael Nesmith, till exempel.
-- Så sant. Han ringde mig, jag vet faktiskt inte riktigt varför, han kanske bara ville prata lite. Egentligen var det hans fru som ringde och frågade om jag ville prata med honom, och jag tackade ja, så vi hade ett lång och bra samtal. Så småningom träffades vi i Kalifornien, familjevis, och han är ett geni. Jag vet fortfarande inte riktigt varför han var nyfiken på mig.
Men visst finns det likheter i era sätt att göra musik?
-- Kanske det. Jag har upptäckt att han är väldigt nyfiken, nästan som ett litet barn, och det finns nog i någon mån hos mig också. Dessutom är han en oerhört intelligent människa, en filantrop som gillar att låta folk träffas för att utbyta idéer utan att ha några andra tankar med det. Han är inte ute efter affärsidéer eller pengar, han är inte ute efter att rädda världen. ...Eller, jo kanske att rädda världen, då, men mest vill han bara utveckla nya idéer.
Han blev väl klar med det kommersiella tidigt i karriären, med The Monkees.
-- Det hade han, men idag är han en konstnär - det finns inga bättre ord för honom.
Och så har du arbetat med Hands Off Cuba. Blir det fler samarbeten med dem?
-- Vi håller faktiskt på med en grej ihop just nu. Det är en låt till vårt amerikanska skivbolag Merges 20-årsjubileum, där folk ska göra covers på bolagets katalog. Vi gör I Wanna Know Girls, av Portastatic, som en överraskning till skivbolagsbossen.
Första gången jag såg Lambchop var min första reaktion att jag aldrig varit på en mer tystlåten och avslappnad livekonsert.
-- Ja visst. Precis. Exakt. Ibland är det kul med oväsen, men jag gillar när det är lågmält. Inte så att jag tycker att det vi gör skulle vara särskilt ömtåligt, men jag trivs så. Vi trivs på scenen, vi gillar att skoja. Det är så vi vill ha det. Om vi hade varit The Darkness kanske det hade varit annorlunda.
Livet utanför Lambchop, då? Tillvaron som golvläggare är över, förstår jag.
-- Det har det varit i fyra år ungefär. Jag jobbade som golvläggare i 14 år. Jag litade aldrig på musiken som något att försörja mig på. Det var mer en del av vem jag är och vad jag gör, och jag tycker nog fortfarande att det är en ganska förnuftig tanke att ha något annat som ser till att man har mat på bordet och friheten att göra vad man vill. Det är samma sak med kopplingen mellan religion och pengar, som för mig är en absurd tanke. Om pengarna försvann ur politiken kanske det skulle vara mer känsla även i det, och kanske lite mer effektivitet också.
Du målar också?
-- Min utbildning ligger där. Jag pluggade länge och tog examen, och meningen var att jag skulle bli collegeprofessor i konst. Men jag hittade inga jobb efter utbildningen, förstås, och hamnade i att arbeta med trägolv istället, och målandet blev en fritidssysselsättning. Folk började be mig måla grejer, det kunde vara ett porträtt av någons syster med sin hund, och då gjorde jag det. Lambchops första skivomslag är en sådan målning. Men när musiken tog fart slutade jag måla, någon gång runt 2000, mitt i en målning. Nyligen hittade jag den igen, och fortsatte exakt där jag hade slutat. När den var klar satte jag igång med en ny, och nu har jag fått upp farten igen. Jag hade saknat det. Det borde kunna samexistera med musiken, men för att kunna kalla sig målare måste man måla, och det har jag inte gjort på sju år.
Bara du inte gör som Don Van Vliet och lämnar musiken helt.
-- Han är en av mina absoluta favoriter, och jag respekterar helt och fullt hans beslut att enbart koncentrera sig på att måla. Det var modigt, även om det kanske inte var ett svårt beslut för honom. Jag kanske landar där en dag, men just nu älskar jag båda delarna. Målandet är en ensam sysselsättning, medan musiken är en social aktivitet.
Foto: Jörgen Rönn
