Du känner kanske igen honom från bratsens bästa hiphopduo Snook back in the days. Eller som expojkvän till Veronica Maggio och producent av hennes hyllade Och vinnaren är för ett par år sedan. Eller kanske från bakom skivspelarna på stockholmsbaren Kåken. Eller så känner du inte igen honom alls och det är kanske bara bra. För i vår satsar Oskar på solokarriären med vad som eventuellt kan bli årets bästa popskiva.
–Snook hade faktiskt sjukt mycket fans…
… för att ni var snygga?
Jag fikar och diskuterar med Oskar Linnros om huruvida han som soloartist kommer att få med sig alla de som älskade Snooks stureplansdänga Mister Cool för sex år sedan.
–Vissa kommer såklart att hata det jag gör nu men jag tror i och för sig att de som lyssnade på Snook var jävligt unga då och vi led ju skitmycket av att ha unga lyssnare.
Det du gör nu är ju faktiskt väldigt annorlunda musikaliskt.
–Ja, det är också mer inne att ha bra musiksmak nu, det har varit det i några år. Det är mindre roligt nu när alla ska ha bra musiksmak på ett sätt.
Ja, kidsen gillar bara Tokio Hotel nu.
–Va? Så det är det nya. De är skitdåliga, tycker jag. Det låter dåligt i öronen.
Du har förmodligen hört Oskar Linnros singel Ack, Sundbyberg någon gång den senaste tiden. En fin somrig liten nostalgisk bit om uppväxten i Sumpan, och om du inte har hört den bör du kolla upp den snarast. Det märks influensmässigt att Oskar Linnros, som många andra populära popartister just nu, sällan lyssnar på någonting som är gjort efter 1975.
Du har ju en hel del konkurrens därute bland manliga solosångare. Din musik påminner ganska mycket om Jens Lekman, Fibes, oh, Fibes!, och lite Håkan Hellström. Hur motiverar du din existens? Varför behöver vi ännu en ung manlig popartist som sjunger på svenska?
–För att jag fokuserar på att göra hela skivor och för att jag inte imponerar på mig själv så lätt. Många går på myten om sin musikaliska förmåga så fort de fått en hit eller två. Jag är min egen kritiska A&R. Och det tycker inte jag att så många är. Är jag den bästa sångaren? Absolut inte. Är jag den bästa gitarristen? Nej. Jag är inte orolig över att jag inte skulle lyckas med det här, för om jag inte lyckas kommer jag att veta det innan, då kommer jag att känna ”fan, det här kommer inte att flyga.” Jag skulle inte lägga ner två år på någonting annars.
Vem gör du musik för?
–Svår fråga.
Gör du musik för alla? Vill du bli sommarens mest populära artist? Eller gör du musik för medvetna människor?
–Ja, jag skulle vilja påstå att jag gör musik för medvetna människor. Men med det sagt behöver inte en medveten person vara den som sitter och har koll på allt nytt och har ballast kläder, det kan vara folk som egentligen lever ett annat liv än jag i en liten stad men som bryr sig om vad de lyssnar på. Men det är klart, jag ska inte hyckla med att jag har varit sjukt okreddig under hela min karriär. Alla vet att det finns två sorters artister. Det finns skitartister som är stora och sedan finns det kreddiga artister som inte får några gager. Anledningen till att jag ändå sträcker ut en hand mot att vara häftig är för att man får roligare gig. Jenny Wilson spelar på Dramaten liksom. Det är roligare än att åka till någon deprimerande pizzeria där man får 40 000 svart. Det är anledningen till att man vill vara ball i Sverige.
Oskar Linnros soloalbum släpps senare i vår och han låter hälsa att det kommer att bestå av mycket snabba låtar. Några sorgliga långsamma också. Och det blir mycket skits och mellanspel.
