Foto: Sara Ringström
”That’s my cool and I can’t take it off” sjöng han på sin stora hitlåt. Men coolheten och distansen är kanske både en välsignelse och en förbannelse. På sin nya skiva vill Adam Tensta bli mer personlig.
Tiden går så snabbt i popvärlden. 2007 känns som en evighet sedan, inte minst för svensk hiphop. Idag har vi en fantastiskt levande scen, med en ny generation begåvningar – Alexis Weak, Baseline-gänget och Ayla är de mest självlysande – men på den tiden var det fortfarande det gamla gardet som debuterade runt millennieskiftet som utgjorde Sveriges hiphopscen. När Adam Tensta släppte sitt första album det året, med electrohouse-doftande beats, upphackade refränger och en färgglad stil, var han ett stort utropstecken som slog an tonen för en ny era.
Men nu har fyra år gått och Adam Tenstas plats på den svenska hiphopkartan ser annorlunda ut. Om hans nya skiva Scared of the Dark får samma genomslag som debuten återstår att se. Även Adams förhållande till sitt Sverige ser annorlunda ut efter framgångarna och det omfattande turnerandet utomlands. Han berättar att han längtade efter sin hemstad, men att Tensta inte kändes på samma sätt som förr när han kom tillbaka.
– Innan blev jag någon sorts representant för det positiva Tensta, beviset för att det inte var så hemskt där som många tror. Men jag känner mig inte bekväm med den mediebilden längre, varken av mig själv eller av Tensta. Min mamma flyttade nyligen från Tensta, hon var trött på att bli trakasserad på vägen hem från jobbet. Hur kan jag prata positivt om ett ställe som min mamma inte klarar av att bo kvar på? Och det känns också annorlunda nu när jag inte kan vara anonym längre. Men jag bor fortfarande kvar i Tensta, än så länge.
Soundet på din nya skiva är i grund och botten samma sound som på din debut, fast lite dovare och mörkare. Hur ser du på likheterna och skillnaderna mellan skivorna?
– Scared of the Dark har ett mer genomgående sound och tema än vad första skivan har. Det är bara ungefär hälften av låtarna från den skivan som jag tycker representerar det sound jag står för idag. Det var en intressant brytpunkt, att gå från att göra progressiv traditionell hiphop till att göra något helt nytt, och känna att det här är min grej, att jag inte vill göra något annat. Det är grymt att göra en skiva när man vet exakt vad man vill.
Texterna är mer luttrade och cyniska den här gången, och även självkritiska. Vad beror det på?
– Texterna till den här skivan var mycket svårare för mig att skriva. Jag kände att jag var tvungen att utmana mig själv. Jag blev ställd av tanken att det inte är någon som känner mig på riktigt, inte ens de jag jobbar med varje dag. Den insikten var fundamental – om inte ens personer som jag träffar varje dag känner mig. Jag vill att folk ska kunna förstå mig och relatera till min situation, så därför var jag tvungen att bli mer öppen i texterna. Jag var tvungen att gå in på djupet och prata om saker som jag inte pratar med min egen mamma om. Det var skitjobbigt att skriva vissa av texterna, till exempel Lights at Bay som handlar om mitt förhållande till min pappa. Jag ser inte fram emot att höra vad mina familjemedlemmar kommer säga när de har hört skivan. Men det kanske kan bli början på en process.
”Scared of the dark” kan betyda många saker – att vara rädd för mörkret när man går hem på natten om man bor i ett ruffigt område, det kan betyda den rädsla för invandrare som de svenskar som röstade på Sverigedemokraterna kan känna, och det kan betyda din egen rädsla för framtiden.
– Det är ett laddat uttryck, och det betyder lite av allt det du nyss sa. Jag är rädd för det som finns runt hörnet, för mig och för oss. Det okända. Det som man inte har någon kontroll över.
Den svartvita videon till Like a Punk skildrar tonåringar på glid, tuffa killar som är stökiga men sammansvetsade. En av dem råkar vara en apa. Han är den enda som inte dricker alkohol och röjer loss, men som solidariskt hänger med när de andra kompisarna blir utslängda från festen. Videon osar av nostalgi och en längtan tillbaka till en tid som var varmare och mindre komplicerad.
– Jag ville fånga känslan av att det inte finns något att göra, men att sysslolösheten ofta leder till en stark gemenskap. Jag kan relatera till de här killarna, främst till apan. Han ställer sig tveksam till de här killarna och vad de gör, men han är med på det till 100 procent. Han känner lojalitet till gruppen, han får sin identitet genom den, han har en känsla av att tillhöra någonting.
Så hade du det med dina kompisar när du var yngre. Men hur har ni det nu?
– Den där gemenskapen finns inte längre. På den tiden kände jag att jag kunde dö för de här killarna, och de skulle dö för mig. Men så är det inte längre. Alla har gått vidare med sina liv, och lyckats eller misslyckats i olika utsträckning med sina grejer. Jag är faktiskt den enda som bor kvar i Tensta.
Nostalgin hos Adam Tensta får också uttryck i låten My Life in 8-bit som handlar om att spela NES, Nintendos konsol som fanns i mången svenskt hem i slutet av åttio- och början av nittiotalet.
– När man ser tillbaka på sitt och de mest minnesvärda dagarna, är det ofta kopplat till när man var liten och spelade NES, eller till fotbolls-VM 1994. Det finns så många grymma spel till NES. Men jag hinner inte spela så mycket längre.
Det finns något sorgligt i Adam Tenstas blandning av nostalgi till ungdomens minnen och svarta syn på framtiden. Mitt emellan dessa extremer finns ett nu, en kväll, en klubb. Ett discobeat som inbjuder honom till att fatta micken och öppna sitt hjärta. Det är inte lätt, men det är nödvändigt.
Scared of the Dark släpps den 11 april.
