Foto: Emil Jönsson
Nationalmusem har dammat av sig och kastar sig nu ifatt sin samtid. Förra veckan presenterades en utställning om självbild och identitet, med utgångspunkt i selfien. Detta lilla självporträtt är i ständigt blåsväder, och avfärdas ofta som det yttersta beviset på ett egocentriskt samhälle i förfall. Men att göra porträtt av sig själv på olika sätt för att bli bekräftad eller kommunicera med andra är ingen modern företeelse.
Selfien är enligt Nationalmuseum ”fast förankrad i den västerländska porträttraditionen”. Att vilja få bekräftelse handlar inte bara om att få många likes, utan lika mycket om att få kontakt med andra, att kliva in i kollektivets gemenskap. Vi har pratat med curatorn för utställningen, den feministiska forskaren Margareta Gynning som även tidigare intervjuats i Nöjesguiden, kring detta för att få veta lite mer.
Varför har ni gjort utställningen Selfies – Nu och Då?
– Först och främst har jag forskat länge om selfies. Jag har länge intresserat mig för det då även min doktorsavhandling handlade om porträtt, jag har skrivit om 1880-talets konstliv och den porträttraditionen som fanns. Jag säger då inte att selfies bara hänvisar till en narcissistisk kultur. Utan jag menar att den går tillbaka i tiden, historien är alltid i nuet, och därmed bygger hela den traditionen på mängder av bildstrukturer som finns i självporträttstraditionen.
Vad kan man som besökare förvänta sig?
– Jag vill diskutera inte bara det som definieras som konst, utan att det även finns andra bilder som är intressanta att förhålla sig till. Eftersom vi nu på sociala medier arbetar väldigt mycket med bild tycker jag att den målgrupp som håller på med det borde intressera sig för det vi gör och den kunskap vi har. Vi sitter ju på enorma samlingar, bland annat så har vi niotusen porträtt på Gripsholm. Då vill jag kunna diskutera vad man har för nytta av ett så stort statligt museum, som har en större samling än Louvren.
Är det här en medveten satsning mot en yngre publik? En inkörsport till den klassiska konsten?
– Jag tänker inte i ålder på det sättet, utan jag tänker med i brukande av bilder. Då är jag mer intresserad av de som brukar sociala medier, för jag tror att vi kan ha en bra dialog.
Vart kommer människors behov av självporträtt ifrån?
– Det tror jag är grundläggande i hur vi blir till som människor. Det går ju till på följande sätt – när vi föds är den första saken vi lär oss är våra föräldrars ansikten. Därmed är det något grundläggande i att titta på porträtt. Kan barnet inte tolka sina föräldrars ansikten och föräldrarna inte kan tolka barnets ansikte, då blir barnet psykotiskt. Det basala för oss människor är att söka kontakt och det är vad allt det här handlar om. Jag menar att vi definitivt lever i en neoliberal och narcissistisk kultur, självklart. Något som jag är mycket kritiskt mot. Men i grunden handlar det ändå om ett behov vi har om att vilja bli sedda. Det är därför som porträtt har sysselsatt konstnärer i alla tider.
Varför tror du att dagens selfie har så låg status?
– Jag tror att det är en klassfråga också, att man har bestämt sig för att det bara är en viss typ av människor som ägnar sig åt det här. Sedan handlar det också om kön och femininitetsrollen. Där ingen kvinna får åldras och att vikten ska kontrolleras. Så har det varit länge inom den västerländska traditionen, det började redan under 1800-talet där den femininitetsroll som liknar dagens föds. Vi måste vara kritiska mot den här traditionen då den bygger på stereotyper. Det är vad Ann Petrén jobbar med i ett bildspel till utställningen, det handlar inte bara om bild eller text utan det handlar om kroppen.
Vilken äldre konstnär tror du skulle varit flitig användare av Instagram om hen levt idag?
– Rembrandt hade säkert haft Instagram. Han var ju intresserad och sysselsatte sig mycket med självporträtt. Men det finns saker som skiljer selfien från självporträttet – att konstnären sitter väldigt länge framför en spegel och tittar på sitt ansikte. Det ger en väldigt långsam process med målandet och alltihop. Medan det som händer när man tar ett foto, det går ju väldigt snabbt. Jag menar att den pose man intar då påminner mycket om den man har när man tittar på sig själv i sin badrumsspegel. En inövad pose.
Selfies - Nu och Då pågår fram till den 31 augusti på Nationalmuseum som just nu hittas på Konstakademien, Fredsgatan 12.
