Myten om medelklassen

Mellika Melouani Melanis Att begära Tre systrar. Foto: Aorta

De senaste månaderna har ett flertal texter attackerat den vita medelklassen för dess parasitiska kulturkonsumtion. I den debatt som har blossat upp kring danska Yahya Hassans självbetitlade diktsamling är skribenterna i alla fall ense om en sak: den vita medelklassens gillande är inte bara ickeönskvärt utan direkt pinsamt. 

På samma sätt resonerar Majsa Allelin i sin text ”Den vita medelklassens skuld, nervositet och självgodhet” på sajten Rummet. Här angriper hon bland annat den vita medelklassen för att lägga alltför stor vikt vid det symboliska uttrycket, för att sedan själv klaga på två teaterföreställningar: Mellika Melouani Melanis Att begära Tre systrar på Stadsteatern och Lars Noréns Fragmente på Folkteatern i vilka ”rasism, antifeminism och klassförakt/hån” reproduceras i ”antirasismens, feminismens och klassmedvetenhetens namn”. Teatern blir en plats dit medelklassen går för att frossa i det förtryck de själva utövar. Genom att gå på en radikal teaterpjäs upplever medelklassen med sin före-ställning om det symboliska uttryckets subversiva värde att de verkligen gör något.

Här stöter vi på en rad problem. Förutom att kategorin ”den vita medelklassen” blir meningslös i sin bredd och brist på precision är det ytterst tveksamt om denna medelklass verkligen upplever sina teaterbesök som en politisk handling. Vidare är det helt säkert att en stor del av den (för det borgar just dess storlek) inte alls önskar se någon politisk förändring. Och förutom att Melanis pjäs inordnar sig i en postdramatisk tradition som bryter med det bekväma, tillbaka-lutade konsumerandet av teater, och att Folkteatern knappast är känd för att vara borgerlig, undrar jag hur Allelin kan vara så säker på att teaterpubliken är fylld av medelklass? 

Enligt SOM-institutets undersökning Kulturvanor i Sverige 1989–2012 hade 32 procent av de tillfrågade låginkomsttagarna 2012 varit på teater det senaste året, att jämföra med 40 procent av medelinkomsttagarna, liksom 26 procent av de med enbart grundskoleutbildning och 36 procent av de med enbart gymnasieutbildning. Det finns alltså ingen anledning att tro att arbetar-klassen inte skulle finnas i publiken. Eller jo, anledningen skulle väl vara just detta tjat om medelklassen och dess kulturkonsumtion då. 

Jag undrar vad det är som reproducerar klassförakt egentligen.