Musikstollar

I musikens värld kommer man undan med mycket. Där kallas Björks bristande impulskontroll för konstnärlig spontanitet, där tas Madonnas svaga personlighet för trendmedvetenhet. Där hyllas David Bowie för sin personlighetsklyvning, och den paranoia som får merparten av rap-världens stjärnor att omge sig med 17 belgian blue-vakter utan hals ger bara status. Mercury Revs megalomania kallas bara storslagenhet och Mark E Smiths asocialitet anses charmig.
Faktum är att en stor del av musikvärldens största stjärnor skulle ha varit inlåsta och tungt medicinerade om de inte lyckas kapitalisera på sina personlighetsstörningar. Men ibland slår det runt fullständigt och galenskapen tar överhanden.

1914
I Birmingham, Alabama föds Sonny Blount. Enligt födelseattesten. Själv hävdade dock Sun Ra att han levt för evigt och var född på Saturnus.

1918
Erik Satie hade en omfattande och välkatalogiserad samling oanvända paraplyer, och annonserade då och då ut något av sina imaginära metallhus, noggrant avritade och arkiverade, för uthyrning.

1959
Den 17-åriga Lou Reed läggs in på mentalsjukhus och utsätts för åtta veckors elchocksbehandling eftersom hans oroliga föräldrar vill bota honom från hans ”homosexuella tendenser och humörsvängningar”. Sex år senare startar han Velvet Underground.

1964
Trombon-legenden Don Drummond, ledare för The Skatalites, hamnade på dårhuset Belle Vue i Kingston, Jamaica, efter att ha fällts för mord på den ”exotiska dansaren” Margarita Mahfood.  Där satt han till sin död fem år senare, möjligen genom självmord. Eller gangstermord. Eller regeringsmord. Eller nåt.

1967
På åttaårsdagen av Buddy Hollys död sköt Londons största demonproducent Joe Meek först ihjäl sin hyresvärdinna och sedan sig själv. Innan dess hade han anklagat lika vrickade Phil Spector för att ha planterat mikrofoner bakom hans tapet, och besatt av tanken att fånga röster från ”andra sidan” planterat mängder av inspelningsutrustning på kyrkogårdar.

1967
Pink Floyds ledare Syd Barrett börjar uppträda alltmer bonkers. Sparkad från sitt band blev det sedan allt värre. När han misstog Londons coolaste modebutik för en kemtvätt var det allmänna omdömet schizofreni.

1968
The Legendary Stardust Cowboy har sin enda hit med sitt magnum opus Paralyzed, inklusive grymtanden och muttranden över frenetiskt gitarrhamrande. Bara han själv uppfattade sig som seriös, och möjligen David Bowie som snodde hans artistnamn som en hommage.

1968
Efter att schizofrene Skip Spence, gitarrist i Jefferson Airplane och Moby Grape, använde brandyxan för att knacka på hotelldörren hos sin bandkollega hamnade han på den slutna avdelningen på New Yorks Bellevue, innan han inledde en karriär som hemlös i Santa Cruz.

1969
När Roky Erickson åkte fast för marijuanainnehav satsade hans advokat på sinnesförvirrings-försvaret för att slippa böter. Det funkade, och Roky blev inlagd på Rusk State Hospital där man brände hans hjärna i tre år. Han blev aldrig frisk igen.

1970
Keith Moon kom med sin buspojkaktiga charm undan med allt, från pyromani via guldfiskar i sina vattenfyllda trummor (tills han blev hungrig) till att köra ner en Rolls i hotellpoolen. Men när Moon the Loon, som aldrig haft körkort, hoppade in i bilen utanför Red Lion pub i Hatfield och råkade köra ihjäl sin livvakt var det inte kul längre.

1970
Nick Drake går av scenen halvvägs igenom Fruit tree, och uppträder aldrig igen. Så småningom lyckas hans familj förmå honom att acceptera den antidepressiva medicinen Amitriptyline, som han prompt använder för att ta livet av sig.

1970
Fleetwood Macs gitarrist Peter Green tar en tredagarstripp på syra, och kommer inte tillbaka förrän 30 år senare. Sina pengar gav han bort, eftersom de representerade ondskan, och sedan klippte han gräsmattor på kyrkogårdar för att få en måltid ibland.

1972
Ronnie lämnar in om skilsmässa från Phil Spector, och hänvisar bland annat till den likkista i guld och med glaslock som han förberett i källaren, om hon skulle vara otrogen. Själv skyller han både sitt irrationella beteende (skjutvapen mot John Lennon, Leonard Cohen och Ramones), och sina ohemula peruker på huvudskador från en bilkrash i Hollywood.

1974
När jazzsaxofonisten Graham Bond till slut dog på tågrälsen hade han lagt både sitt missbruk och sina nervösa sammanbrott bakom sig. Däremot var han fortfarande lika övertygad om att han var Aleister Crowleys hemlige son.

1974
Ramones är på väg att missa sin första spelning eftersom Joey Ramones tvångstankar tvingar honom att räkna trappstegen från replokalen på East 20th Street, NY. Sjutton gånger i följd. En stor del av hans gage under resten av hans liv gick åt till regelbunden behandling när symptomen blev för svåra.

1976
Inte ens en andra personlighet, som den destruktiva John Butler, var tillräckligt för att protestsångaren Phil Ochs skulle orka med den förföljelsemani som låg bakom övertygelsen om att FBI bevakade hans varje steg. Flera år senare bevisade en läckt 410 sidor tjock dossier att inte all paranoia är obefogad.

1979
Sångaren av den legendariska Caspar the homosexual friendly ghost och tillika schizofrene Wesley Willis åker på regelbundna psykotiska “warhellrides” i Chicagos kollektivtrafik, där han jagas av demonerna ”Heartbreaker,” ”Nervewrecker” och ”Meansucker” och gör allt för att hålla tillbaka impulsen att banka folk med tegelstenar.

1982
Brandhjälsmstvång, röster i huvudet, torgskräck, komponeringstält i vardagsrummet — allt stod Beach Boys ut med så länge Brian Wilson fortsatte leverera hits. Men när det inte gick längre kallade man in terapisten Eugene Landy, som med Hawaii-semester, neurologiskt livsfarliga mediciner och terapisessioner fick honom funktionell. Och som tog ut sitt gage i kompositörscredits.

1983
George Clinton, helsnurrig ledare för Parliament och Funkadelic, tyckte att det behövdes något som skulle piffa upp framförandet av Loopzilla i den engelska TV-showen The Tube. Så han klädde sin välgödda lekamen i röda trikåer och en gigantisk afrikansk mask, som han sedan tog av för att avslöja hur den platinablonda peruken matchade hans tomteskägg.

1983
Lee Scratch Perry bränner ner sin Black Ark-studio eftersom den intagits av demoner. Sedan dess har han erkänt mordet(!) på Bob Marley och anklagat sin skivbolagsboss för psykisk vampyrism. Han har bytt namn till Pipecock Jackxon, och inbillar sig att han är Robin Hood. Dessutom är han Batmans kollega The Ghost Captain, Ärkeängel, en bebis på Nilen samt född på Jupiter.

1985
Julian Cope, iklädd enbart ett gigantiskt sköldpaddsskal, kryper omkring en hel dag på en soptipp för att fotograferas till omslaget av sitt andra soloalbum Fried. När inte ens det ledde till vård prövade han Stonehenge-vördande sexritualer, hyllningar till Roky Erickson, hädelser och det egna metal-bandet Brain Donor, men än har ingen låst in honom.

1989
John Wayne Gacys polare GG Allin, som annars gillade att smaska på laxermedel inför sina gig för att kunna leverera färska exkrementer på scenen, hade lovat att ta livet av sig inför betalande publik, men polisen och sedan en överdos kom emellan. Begravningen/röjarfesten, där gästerna avskedshånglade med liket, finns vida tillgängligt på köp-DVD.