Musikkollo för en utvald skara

I höst kommer Red Bull Music Academy till Sverige och Stockholm. Men vad döljer sig bakom spretigheten och är det ens värt att gå på? Tidigare i år skickade vi Vendela Lundberg till New York för att ta reda på det.
 

1998 fick tre figurer som trivdes och verkade i Berlins underground-scen i uppdrag att samla de artister, producenter, konstnärer och oupptäckta kids de tyckte utmanade musikvärldens snäva genreramar, under ett tak och en jättelik happening. I våras var det New Yorks tur att agera värdstad åt den sammankomst som är Red Bull Music Academy, som i år firar sitt 15-årsjubiluem. 

Idén bakom Red Bull Music Academy är lika enkel som den är spretig. Under ett antal veckor varje år breder evenemanget ut sig över en stor metropol som en typ av stadsfestival med konserter och fester för de som hinner få en plats på gästlistan, samtidigt som det är ett slags musikkollo för en utvald skara på ungefär 60 deltagare från hela världen (utvalda efter långa ansökningsprocesser, där de inte bara ska skicka in sin musik utan också beskriva sådana saker som vad de skulle laga för mat till svärföräldrarna). Ett kreativt läger, bara det att utrustningen är värd miljoner och föreläsarna, som ibland också uppträder, heter saker som Giorgio Moroder, ?uestlove, Brian Eno och Debbie Harry. Och när turen har kommit till New York, då vill man blåsa på rejält. 

Det är maj och vårt lilla följe från Sverige har förts till Meatpacking-området i New York, för att få vara med om en bråkdel av det som har kommit att förkortas RBMA. Tillsammans med ett gäng främlingar som bär det typiska musikjournalistutseendet blir vi infösta i ett mindre samlingsrum med utställda stolar och likadana fåtöljer som de hade på Central Perk i Vänner. I ena änden av rummet står en soffa, ett litet mixerbord och två stora högtalare under en enorm logga, allt för trivselns skull. När Van Dyke Parks, en legendar till musiker och producent som jobbat med bland annat The Beach Boys, Frank Sinatra och Skrillex (!), sedan bekvämt och entusiastiskt berättar om en tid där ”ingen hade tid att känna sig förmer än någon annan”, ser jag mig om i rummet och det är inte svårt att urskilja gruset i alla deltagande killars (en överhängande majoritet) ögon, där de sitter och omedvetet matchar i sina vita hoodies, som om det tillhörde modekanon här på högkvarteret. När Parks, som med sina 70 år och sitt vita skägg, spelar Vad nöjd med allt som livet ger från Djungelboken, ett musikstycke han var med och orkestrerade, rycker många av oss till. Av alla låtar han spelar upp, känns det här otippat nog störst.  

Mina misstankar om att det inte sovs särskilt många timmar om natten bekräftas av André Laos, en av två svenskar som fick vara en del av akademien i år och vars minne av RBMA handlar om tacksamhet över att få studiotid med folk som Just Blaze. Men det präglas också av alla olika transporter till klubbar och konserter med företagets buss. Och trots de massiva insatser som läggs på att årets deltagare ska få en osannolik upplevelse, är det det här vi och de som snabbt lyckades roffa åt sig biljetter har kommit för. Efter en lång dag med föreläsningar modererade av typiskt retoriskt finslipade amerikaner, åker vi till The Knitting Factory i Brooklyn där beatmakare som Young Chop, J.U.S.T.I.C.E. League, Mannie Fresh och Drake-producenten Boi-1da, som tidigare hållit en föreläsning om hur allt började med programmet FruityLoops, samsas om att framföra dj-set för publiken. Kvällen har fått namnet Drum Majors och medan bas och rök av olika sorter fyller den lilla, ruffiga lokalen står de flesta förundrat och smågungar till alla hits. Det är som att alla har svårt att greppa att människorna som står och mixar två meter ifrån dem faktiskt också är upphovsmän till det vi hör, sammanhanget blir på ett absurt och nästan lite bortskämt sätt för exklusivt.

Tanken med insamlandet av de relativt unga, men inte särskilt oetablerade adepterna, är att de inte bara ska ha en geografisk spridning utan också en musikalisk. Ändå anländer de som har riktat in sig på dansmusik, eller möjligtvis hiphop, med ett försprång – det är inte tillgången till lyxiga studios som kommer att ta årets alumni vidare till skivbolagskontrakt (RBMA har, gott nog, inget ägaranspråk på musiken som produceras i lokalerna), det är DIY-tänket och nätverkandet. André Laos berättar att i hans hemstad Göteborg avråder man nästan folk från andra genrer än just dansmusiken till att söka. Jag ser ett par stycken med en mer utpräglad indie-look men den största klungan av deltagarna här i New York är de som började med en laptop i sängen. 

Min New York-vistelse däremot, tangerar inte ens dansmusik. Under dagarna berättar den kanske störste inom modern konstmusik, kompositören Philip Glass, insiktsfullt under sin föreläsning anekdoter som att ingen i hela filmvärlden någonsin har vunnit en dust mot Martin Scorsese. Det är fascinerande att höra – i ett rum där de flesta är under 30 – att mannen med alla Oscarsnomineringar, som fastslår att ”all music is ethnic music”, själv fick försörja sig med ett ”vanligt” jobb fram tills 40-årsåldern. The Roots-mannen ?uestlove demonstrerar hur hans eget instrument, trumsetet, har vuxit genom musikhistorien och visar hur man gör för att spela riktigt skitigt, trots en konservativ uppfostran. När han nämner att D’Angelos kommande album bara saknar mastring på en sång, sitter alla i bänkraderna plötsligt mycket rakare. Mot slutet av hans föreläsning blir stämningen sentimental och nästan blödig, det är som att hans talkshow-personlighet aldrig har funnits när han talar om allt han har fått ge upp för musikens skull. 

När jag under min sista kväll med akademin får se basdrivna storheter som Egyptian Lover på en klubb som live-projicerar Leila K-typers expressiva koreografi börjar hela miljonprojektet klarna för mig. Allt är en show, men en show som har vett att maskera sin marknadsföring med autenticitet. Förväntningarna på vad man kan åstadkomma med så stora muskler, kreativa som ekonomiska, har faktiskt införlivats, mycket tack vare den udda samling av eldsjälar som deltagare, artister, frilansande journalister och bokare bildar. Jag åker hem och är bara lite, lite besviken över en sak – att jag missade James Murphys DFA Records-kväll.

Den första helgen i november kommer en miniversion av RBMA, Red Bull Music Academy Weekender, till Stockholm. Fredagen den 1 november kommer Arve Henriksen, Stian Westerhus, Sigbjorn Apelans, Morten Qvenild och Hauschka till Stadshuset, den 3 november gästas Kulturhuset av Four Tet, Neneh Cherry och Omar Souleyman.

Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8 2013.