Två och ett halvt år efter sitt självbetitlade debutalbum är Miike Snow tillbaka med andra skivan Happy to You. Nöjesguiden skickade Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för att snacka med de två svenska tredjedelarna av den ovanliga gruppen över en middag på Scandic Malmen i Stockholm.
Efter att ha skrivit och producerat hitlåtar åt Britney Spears, Christina Millian och Kylie Minogue – med många fler – överraskade den svenska duon Christian Karlsson och Pontus Winnberg, mer kända som Bloodshy & Avant, genom att bilda ett band tillsammans med den amerikanske låtskrivaren Andrew Wyatt. Både bandet och albumet fick heta Miike Snow och publiken visste inte om det var en plojgrej, ett experiment eller något djupt seriöst när skivan damp ner 2009. Men albumet fick positiva recensioner, singeln Animal spelades flitigt på radio och snart spelade Miike Snow på den ena stora scenen efter den andra. Miike Snow var uppenbarligen ett band att räkna med.
Ändå var det svårt att riktigt få grepp om dem. Tre supermusikaliska studiorävar i 30-årsåldern bildar ett band som vilka tonåringar som helst – vad vill de egentligen? Gruppens musik flirtar både med elektroniskt orienterad indie (men den är oändligt mycket mer slickt producerad än all indiepop) och med trallvänliga radiohits (men låtarna är konstigare och mer experimentella än det som spelas på radio). Låtarnas texter pendlar mellan det dunkla och det nonsensartade, men håller benhårt fast vid principen att inte vara vanliga kärlekslåtar. Det är som om Miike Snow bestämt sig för att vara allt som Bloodshy & Avant-låtarna inte var. Eller?
Pontus och Christian lärde känna varandra i mitten av nittiotalet när de båda var tonåringar som hängde i en studio i Göteborg och försökte komma in i de musikskapande kretsarna. Det var i studion, snarare än i någon skola, som de två musikälskarna fann varandra.
PONTUS WINNBERG: Vi stötte på varandra när vi försökte komma in i en studio som låg vid centralen. Där hängde de roligaste människorna, men det var ett shady ställe, sjukt mycket konstiga saker hände där. Vi träffades gång på gång utanför dörren till studion, för snubben som hade stället var sjukt flummig och var aldrig där när man sagt att man skulle komma. Så man stod där och bankade på dörren, och sedan kom den andre som också ville in, och så stod man där och väntade ett tag…
CHRISTIAN KARLSSON: Till slut måste man ju säga hej. Vi var unga. Jag hoppade av skolan och satsade på att bara göra musik, så jag gick aldrig gymnasiet. Det var ett av mina livs viktigaste beslut – hade jag inte hoppat av skolan hade jag aldrig varit här. Jag jobbade i studion dygnet runt, för jag tyckte att det var så kul.
Vad gjorde ni för typ av musik då?
CK: Jag var med i en massa band. Hiphopgruppen Goldmind till exempel, som jag startade när jag var 14. Då lärde jag mig att rappa, lärde mig samplern, lärde mig hur det funkade i en studio. Men jag var också med i skatepunkband, det var märkligt nog inte konstigt alls.
PW: Jag var nog inne på allt möjligt. Jag var jävligt nyfiken på alla som höll på att göra musik, jag visste inte riktigt hur man gjorde. Jag kom från en familj där alla spelade, så jag visste hur man spelade olika instrument, men jag visste inte hur man gjorde musik. Man hängde i olika studios och sakta men säkert skapade man en krets med olika människor. En movement i Göteborg som hängde ihop. Musiken vi gjorde var hiphop och i viss mån r’n’b, men att det var just det hade nog mer att göra med tiden än med något annat. Hade det varit tio år tidigare hade vi säkert varit en del av Radium och gjort den typ av techno som var stor då.
Efter att ha fått en del framgångar med låtskrivande för pojkband i slutet av nittiotalet, och en remix av Jay-Z:s megahit Hard Knock Life (Ghetto Anthem), var tiden inne. Sommaren 2001 släppte den amerikanska r’n’b-sångerskan Christina Millian sin debutsingel AM to PM, producerad av Bloodshy & Avant.
CK: Den låten gjorde mycket. Det blev inte bara en stor hit, utan framförallt ett riktmärke för folk inom industrin, att de fattade att det var oss man skulle vända sig till om man ville ha sådana produktioner. Efter den fick vi väldigt mycket jobb.
Några år senare fick ni ert definitiva genombrott med Britney Spears extremt framgångsrika Toxic. Hur kom det sig att ni gick från hiphop och r’n’b till pop?
PW: Som sagt, vi har aldrig varit intresserade av en specifik genre, det handlar mer om att man söker sig till de artister som sticker ut och som man tycker gör något intressant. Det är väl lite därför som vi har tryckt på paus på Bloodshy & Avant-knappen nu sedan två-tre år tillbaka, för den där världen känns inte intressant just nu. När vi var nya höll man på med en elektronisk popmusik där man tilläts ta ut svängarna, skivbolagen var pigga på det som lät nytt och annorlunda, men nu är budskapet ”vi vill ha det vi vet funkar”. Alla sejfar, det är fegis-VM. Det mest innovativa man kan komma på är att man klär någon i köttkostym. Och då är det mycket roligare att ha ett eget band och göra sin egen grej.
Bandet, ja. Liksom med Pink Floyd eller Travis Porter finns det ingen i bandet som heter så, utan bandnamnet är en sammansmältning av den japanske filmregissören Takashi Miike och en kille som heter Mike Snow som är bekant till bandet.
CK: Han är inte en vän direkt, men en assistent. Han skickade ett mejl samtidigt som vi satt och funderade på vad vi skulle heta. Vi frågade honom då om det var okej med honom om vi tog namnet, och han sa ja, men jag tror inte han är så okej med det längre. Han bor i Kanada och jag tror att vi blev ganska stora exakt där han bor…
Takashi Miike då, är ni stora fans av hans filmer?
CK: Jag tycker att han är grym. Han är en ganska udda regissör, på ett positiv sätt. Han pushar gränser. Det kan vara roligt samtidigt som det är splatterscener. Men det är inte splatterfilm eller skräckfilm, han är lite mer bara psyk. Han försöker få en att känna olika saker, man känner ett sorts obehag och man vet inte varför.
Är det något ni försöker uppnå med er musik?
CK: Kanske inte på samma sätt, men att pusha gränser, absolut.
Ni två har känt varandra länge och verkar väldigt sammansvetsade. Hur funkar det att ha ett band med Andrew som är en utomstående?
CK: Det känns som att vi har känt Andrew i 100 år. Vi träffades genom att skriva låtar åt andra, och det funkade bra att hänga, och att göra musik ihop, så det klickade ganska direkt. Jag vet inte ens när vi kom på idén att det vi gjorde skulle vara vårt. Det var bara helt naturligt.
PW: Vi är av samma skrot och korn. Alla har ingången till musik att vi gillar saker som är intressanta och har energi snarare än att det är en genretillhörighet. Det är inte så att han är ”indiekillen Andrew Wyatt” – vi är genuint intresserade av intressant musik bara, om det är Béla Bartók eller något modernt, spelar ingen roll.
Gillar du Béla Bartók?
PW: Jag gillar Béla Bartók! Och Andrew också faktiskt. Det kan man inte tycka illa om.
Jag tycker att han är lite svår. Lyssnar du mycket på klassisk musik?
PW: Delvis, jag är uppvuxen med det. Jag har ingen favorittonsättare, utan det beror helt på sammanhanget. I skärgården är det asfett med Sibelius. Nationalromantik fullt ut men med ett visst vemod, härligt i en skandinavisk sommarnatur. Bartók är ju grym. Wagner. Stravinsky gillar man ju, ”hittarna”, haha. Det klassiska finns lite i vår musik, hur vi tänker kring harmonik, att man lägger vissa toner annorlunda och sådär.
Ni är ett rätt ovanligt band, med tre låtskrivare och musiker där alla gör allt.
CK: Jo, eller det ovanliga är väl att vi alla har varit i musikindustrin så länge utan att vara i ett band. Vad det nu är vi tagit med oss från det.
PW: Vi är kanske lite äldre och lite klokare än de flesta nya band. Vi började med musik innan man spelade in på datorer. Så vi har hållit på med det här jättelänge, och vi har lärt oss genom åren. Men vi har alltid haft vår egen musik som mål, att ha ett band. Jag tror inte att vi någonsin har sett oss som professionella låtskrivare. Det bara blev att vi halkade in på det spåret.
CK: Det är inte Miike Snow som är den konstiga grejen i våra karriärer, det var det andra som var det konstiga. Vi passade aldrig in i den världen. Vi var bara tonåringar och någon ville köpa vår musik, klart vi blev glada.
Är det helt slut med låtskrivandet för andra artister?
CK: Japp, vi sa när vi körde igång med Miike Snow att vi inte ska göra annan musik än till oss själva. All topp 40-musik låter så tråkig nu, man kan inte höra skillnad på de olika artisterna. Men det finns absolut massor av bra musik utanför den världen. Och vi tycker att det är kul med samarbeten. Vi gjorde en låt som Karlsson/Winnberg tillsammans med Spankrock, The Dance. Och jag håller på med ett samarbete med Carli och Linus från Style of Eye, vi får se vad det blir av det. Vi tänkte ge ut det på Ingrid, som är vårt nya skivbolag som vi startat tillsammans med Peter Bjorn & John, Bröderna Åhlund, Lykke Li och lite andra människor är också inblandade.
Wow!
PW: Det är råseriöst! Vi ska försöka ha en-två releaser i månaden. Vi har redan fem-sex stycken som står och väntar. Eftersom vi har studios över hela stan, och alla vi är såna som inte kan låta bli att göra musik, kommer vi nog att spela in och släppa hur mycket som helst. Det ska bli riktigt spännande. Vi börjar med en samling, en ”best of”, haha.
Vad är den största skillnaden mellan de två Miike Snow-skivorna?
CK: Det är svårt att säga, men skillnaden är att vi blev ett band efter att vi gjort förra skivan. Jag tycker att det finns en starkare Miike Snow-kärna på den nya skivan. Om man ska jämföra finns det på den första skivan en massa låtar som jag kanske inte ogillar men om jag lyssnar på dem kan jag tycka att vi borde ha gjort annorlunda där och där. Men den nya skivan tycker jag jättemycket om, jag är verkligen superstolt över den.
PW: Vi har tagit med oss liveaspekten när vi gjort den nya skivan. Vi kommer inte att behöva göra om låtarna lika mycket som förra gången när vi ska spela live.
CK: En annan skillnad är att vi dj:at mycket sedan den förra skivan, det har varit kul – och nyttigt, för vi är så vana att tänka på hur en låt ska låta i radion, men det är en annan sak hur den fungerar i ett dj-set. Så jag tror att vi har haft klubben lite i bakhuvudet när vi gjort den nya skivan. Både Paddling Out och Pretender har lite tidigt nittiotals-breakbeat i sig, det är gammal klubbkärlek som vaknat till liv.
Ni turnerade väldigt mycket efter ert debutalbum. Hur var det?
PW: Det var otroligt intensivt. Man lever ett väldigt speciellt liv när man är ute och turnerar, och det känns konstigt att komma hem sedan. Det var nytt för oss. Jag kan på sätt och vis förstå Stings fru, hon har tydligen som regel att varje gång Sting kommer hem efter en stor turné får han bo på hotell i stan en vecka innan han får komma hem, haha! Men det är kul att turnera också, det är häftigt att göra spelningar. Det är ändå där den stora payoffen ligger, när man står på scen och det är 9 000 personer i New York som köpt biljetter utan att ens ha fått höra den nya skivan, då tänker man ”fan vad grymt”. I det avseendet är turnerandet allt.
CK: Det bästa med turnén för min del är att jag fått förverkliga en barndomsdröm. Ända sedan jag började göra musik har jag drömt om att få åka en riktig turnébuss. För man hade galna tankar om hur det skulle vara. Jag tycker fan att det är ännu bättre i verkligheten! Jag älskar att bo på turnébussen. Det är många som kommer och hälsar på och säger ”hur pallar du?” men jag tycker att det är grymt. Det är min favorit, att resa på nätterna, man ligger och sover, det är oslagbart. Det är endast när bussen står still som man inte får feeling. Men när bussen startar och man beger sig iväg till nästa ställe, det är en otroligt mäktig känsla.
Ska ni turnera lika mycket med den nya skivan?
PW: Nej, vi tar bara större spelningar den här gången. Vi ska spela på några festivaler – Ultra, Coachella, SXSW. På Coachella spelar vi på stora scenen efter New Order och innan Kraftwerk. Det känns faktiskt helt otroligt. Och på SWSW ska Kasabian öppna för oss, hehe.
Känner man inte ”vad kan vi nu uppnå?”, när man spelar med New Order och Kraftwerk?
PW: Äsch, de har uppnått så mycket mer än vad vi har – vi har mycket kvar att göra.
