Inget är så ute som det som var inne förra veckan, lyder ett gammalt axiom. Och få saker är så heta som musik som har varit ute i kylan i tio år. Men i den pågående nittiotalsretrovågen ställs vi inför ett litet dilemma: vad ska vi ta oss till med triphopen?
Det är lustigt med tid. Jag minns en sak som Eva Kvanta skrev i Slitz under mitten av nittiotalet – det här var innan Slitz blev porr-Slitz, de hade rätt seriös musikbevakning, det var ju en sammanslagning av tidningarna Schlager och Ritz. Hur som helst, hon skrev på sin innelista att 1960-talet var the shit. Motiveringen var: ”All tidigare tid för gammal. Sjuttiotalet för grått. Åttiotalet för kliniskt. Nittiotalet för tillbakablickande.” Och visst, i vissa kretsar var sextiotalets Swinging London, Motown-soul och mysig bossanova det ballaste som fanns 1995. Och, mer intressant, åttiotalet var det hemskaste och mest ohippa man kunde tänka sig.
Några år senare, precis efter millennieskiftet, var det som om att alla kollektivt bestämde sig för att omvärdera åttiotalet. Allt från electro till postpunk till avantgardedisco skulle undersökas och injiceras i ny musik, och då har vi inte ens gått in på modet. Åttiotalet höll hela nollnolltalet i ett järngrepp. Det kanske krävde ett helt decennium av avstånd och förnekelse för att bubblan skulle brista och den latenta kärleken till det tidigare så förhatliga decenniet skulle brisera.
Tio år senare står vi inför samma förhållande till nittiotalet. Trots en del smygstarter – grunge på catwalken, en nittiotalsspecial i DN Kultur häromåret, med mera – har nittiotalet ändå varit ett no-no rätt länge, men den senaste tiden har den mentaliteten förändrats. Forna hjältar som Brett Anderson och Ian Brown har inte bara turnerat i Sverige utan får även medial uppmärksamhet för det. Blur återförenas med pompa och ståt. r'n'b-legendaren Teddy Riley producerar en låt på r'n'b-hoppet Ameries nya skiva. Mindre aktiva nittiotalsartister får upprättelse genom sina arvtagare – som Björk genom Bat for Lashes och Joanna Newsom – och genom den allmänna, folkliga nostalgin.
Men retro handlar inte om upprepning utan om urval. Och det är dags att tänka som Noak och fråga oss vad som ska tas med i vår ark, respektive vad som ska lämnas kvar och låta förintas av glömska.
Suede? Okej då. Quentin Tarantino? Visst, så länge han gör filmer som är så bra som Inglourious Basterds. Säckiga jeans? Absolut inte! Aphex Twin? Jajamensan. Justine Frischmanns lugg? Utan tvekan. The Notorious B.I.G.? Självklart, hans rim är odödliga.
Triphop?
Jag vet inte alltså.
1995 var triphop sinnessjukt hett. Det var befriande emo för dem som gillade hiphop, det var mysig mörk och knarkig musik för dem som gillade pop. Det var opium för folket. Till och med gamla rävar som gillade dekadent blues gjorde vågen; Trickys debutalbum fick högsta betyg av Lennart Persson i Pop. Och i alla stilmedvetna tonåringars skivhyllor var Portisheads Dummy lika obligatorisk som Saint Etiennes So Tough.
Triphop var en konsekvens av crossovermentaliteten som slog igenom på nittiotalet. En blandning av långsamma hiphopbeats, dissonanta jazzackord, jamaikanska dub-ekon, brittisk soulsång och kvasipoetisk nonsensrap. I centrum för hela scenen fanns den engelska staden Bristol, och Bristol-bandet Massive Attacks debutalbum Blue Lines från 1991 räknas som genrens big bang. Uppföljaren Protection från 1994 hade långsammare tempo, en fokusförskjutning från refränger till stämningar, och inte minst en fantastisk titellåt med Tracey Thorn från Everything But The Girl som gästsångerska. Den startade trenden med att ta in indie-vokalister på triphopskivor för att skapa kontrast och locka en bredare publik, något som både Massive Attack och Tricky har utvecklat.
När Massive Attacks tredje album Mezzanine släpptes 1998 markerade det ett paradigmskifte. Bristolsoundet var inte längre fräscht och underground, det var rockigt allmängods. Låtar lånades till Calvin Klein-reklamfilmer, gamla goter lockades av trista The Cure-samplingar och Massive Attack blev turnerande rockstjärnor. I samma ögonblick upphörde de att vara intressanta artister. Vid den tidpunkten hade triphop redan spelat ut sin roll – de som hade tagit musiken till sig hade gått vidare till den äkta varan, oavsett om det rörde sig om Wu-Tang Clan, Studio One-reggae eller Miles Davis In a Silent Way. Triphop hade varit vägkorsningen som tillåtit nya musikaliska upptäcktsfärder, men efter att ha passerat den behövde man inte gå tillbaka. Musikstilen i sig var en lättviktare, svagare än summan av sina influenser.
Efter ett decennium av skam och utgivningar som bara har varit angelägenheter för hardcorefans är nu Massive Attack tillbaka i rampljuset med sitt femte album Heligoland. Timingen är helt rätt – Portishead gjorde något av en comeback häromåret med den imponerande Third, och Trickys senaste usla skiva har om inte annat väckt aptiten på lite Bristol-beats som är bra på riktigt. Förstasingeln Splitting the Atom som släpptes i höstas, med fint keyboardspel av Damon Albarn, var också oväntat subtil och nedtonad i sin lunkande melankoli.
Men efter att ha intervjuat Massive Attacks ledare, den sjavige Robert ”3D” Del Naja, och sett bandets konsert på Annexet insåg jag att tiden har sprungit om Massive Attack. Feltänket från Mezzanine, den estetiska kursändringen som förvandlade gruppen från ett gäng softa vardagsmelankoliska hiphoppare till arenarockare med smak för läder och kokain, sitter fortfarande i. Stroboskopljus, inhyrda livemusiker som såg ut som fotbollshuliganer, pinsamma textprojektioner som informerade om olika typer av narkotika, samt undermålig rap av 3D som liknade en irriterande väsande råtta. Det hela var väldigt deprimerande.
I intervjun sa 3D att han gillade moderna artister som Burial, men varken gamla tiders triphop eller dagens Massive Attack har den spänst, energi och variationsrikedom som kännetecknar den bästa dubsteppen. Inte heller har de förmågan att skapa tjocka, djupa och meditativa ljudtavlor som artister som Four Tet eller Fennesz gör. Och när det gäller pop-appeal finns det en hel generation av artister som får trummaskinerna och syntarna att sjunga, så Bristolgubbarna är omsprungna även på den fronten.
Triphop hör till dåtiden. Det hade sin plats, det fyllde sin funktion, men vi behöver det inte idag. Så var lite selektiv när du väcker nittiotalets mumier till liv. Det mesta som kom från triphopens Bristol låter idag bara massivt whack.
Musikgenrer vi inte vill återuppleva
✝ Skejtpunk
✝ Big beats
✝ Twee
✝ Skiffle
✝ Acid jazz
✝ Rapmetal, funkmetal och nu-metal
✝ Oi
Musikgenrer vi gärna vill återuppleva
★ Baroque'n'roll
★ Rocksteady och bluebeat
★ Shoegaze
★ New Jack Swing
★ Crunk
★ Washington Go-Go
Triphopkronologi
1987
→ Brittiska dj-duon Coldcut gör en ambitiös och flummig remix av Eric B & Rakims Paid in Full som blir ett embryo till triphop.
1988
→ Bristols hiphopkollektiv The Wild Bunch förvandlas till Massive Attack och ger osignade ut tolvan Any Love.
1989
→ The Wild Bunch-kompisen Neneh Cherry ger ut sitt succéalbum Raw Like Sushi, där en låt är skriven tillsammans med Massive Attacks 3D.
1990
→ Den första "riktiga" Massive Attack-singeln, Daydreaming, släpps på stort skivbolag.
1991
→ Massive Attack släpper Blue Lines och får en hit med singeln Unfinished Sympathy.
1992
→ 18-åriga dj-nörden James Lavelle, i vissa kretsar känd som ”the holy goof”, grundar skivbolaget Mo’ Wax som blir en triphop-bro mellan England och USA.
1993
→ Coldcut grundar skivbolaget Ninja Tune, specialiserat på abstrakta instrumentala beats.
1994
→ Massive Attack släpper Protection och Portishead släpper Dummy.
→ Den före detta Massive Attack-medlemmen Tricky inleder sin solokarriär med singeln Ponderosa.
1995
→ Tricky släpper det tjackpundigt paranoida albumet Maxinquaye som älskas av alla.
→ Björk hänger med Howie B och Tricky som bägge medverkar på succéalbumet Post.
→ Madonna anlitar Massive Attack när hon ska spela in en Marvin Gaye-cover.
→ Triphop-samlingsskivor som Give ’Em Enough Dope och Dope on Plastic får Andres Lokko att döpa om genren till ”knark”. I samma veva släpper triphop-artisten Nightmares on Wax albumet Smokers Delight.
→ Bristolbandet Earthling släpper debutalbumet Radar som dock inte blir lika framgångsrikt som sina föregångare. Dock får de en listetta i Israel. Både Tricky och Portishead är nominerade till det prestigefyllda Mercury-priset; Portishead vinner.
1996
→ Den amerikanska triphopen firar triumfer när Dj Shadow släpper det hyllade instrumentala hiphopalbumet Entroducing och japanamerikanen Dan the Automator producerar rapparen Kool Keiths psykopat-album Dr Octagonecologyst.
→ Tricky gifter triphop med goth genom att spela in en cover på en b-sida av Siouxie & The Banshees.
→ SVT visar Killinggängets Percy tårar där Johan Rheborg spelar en Expressen Fredag-journalist som skrattas ut för att han vill ”göra ett knäck på triphop”.
1997
→ Trickys Christiansands är med i blockbusterfilmen Face/Off för att illustrera hur farliga och dekadenta skurkarna är.
→ Brasilianske samplingsmarodören Amon Tobin släpper albumet Bricolage som blandar triphop med jazz och drum’n’bass och gör triphop till ett internationellt fenomen.
→ Massive Attack släpper sin efterlängtade singel Risingson – som är svindålig.
1998
→ Portishead får hybris och släpper ett livealbum där de framför sina introverta låtar med New York Philharmonic Orchestra.
→ Steven Soderbergh anlitar
David Holmes för att göra ett mysigt triphoppigt soundtrack till filmen Out of Sight med George Clooney och Jennifer Lopez.
→ UNKLE – triphopsupergruppen bestående av James Lavelle och
Dj Shadow – släpper albumet Psyence Fiction som gästas av hippa vokalister som Richard Ashcroft, Thom Yorke och Mike D.
1999
→ Andrew ”Mushroom” Vowles hoppar av Massive Attack på grund av missnöje med gruppens nya arenarockiga och hiphopbefriade sound.
→ Roxette släpper den triphoppiga singeln Wish I Could Fly. Vilket blir genrens officiella dödsstöt.
