Martin Luuk romandebuterar med Gud har för mycket tid och litteraturenkätdebuterar med Litteratur-enkäten.
Martin Luuk har gett Sverige fantastisk litteratur, och han har gjort det länge. Kortprosa (detta osexiga samlingsnamn) i form av världsfrånvända litterära singlar, små limiterade primalskriksvisioner om en ny fragmentarisk litteratur som består av knallpulver och inte tråkar ut, går rakt till hjärtat. Kortprosa (detta osexiga samlingsnamn) i form av brinnande manifest, megalomanipulserande noveller och euforiskt morbida lyrics. Allt detta har slungats ut med en generös, om än ofta hemlig, frekvens. Han har dessutom producerat en, törs jag påstå, underskattad coffeetablebok om den populära viktenhet som vi i folkmun kallar ”kilot”, en coffetablebok där det estniska folket (esterna) fick agera kollektiv pseudonym. Den boken heter Esternas stora bok om Kilot.
När Martin Luuk nu romandebuterar på nytt förlag, Natur & Kultur, är ramen oroväckande konventionell. Gud har för mycket tid är en klassisk historia om livslång vänskap. Vid en första anblick. Det handlar om Gabriella och Johanna som möts som barn och tillsammans bygger strategier för att tackla den hemskt hycklande världen. Det är en roman om kärlek och positionering, sorgen i den sant alternativa livsstilens omöjlighet. Utanförskapet som dröm och bitterljuv sammansvetsning. Jakten på det perfekta upproret, det som inte är för enkelt. Det är en roman om svanar och elektricitet, om en vilja att cykla in i solen. Mitt initiala motstånd inför den begagnade handlingsstrukturen försvinner efter bara några sidor; det är stundtals så briljant skruvat att jag skrattar högt, så sorgligt att jag kapitulerar. Här finns oförglömliga studentflaksscener, trotsiga sidor fyllda av uppräknade förebilder, en vass skildring av konstvärlden – allt skrivet med en hjärtskärande solidaritet för romanens huvudpersoner, en pulserande fingertoppskänsla.
Gud har för mycket tid blir med sitt utsträckta nu och filmiska kvalitéer en syster till Fucking Åmål, en platonisk och svulstig pendang, men här finns också skickligt invävda sidohistorier om människorna som kretsar runt Gabriella och Johanna, sidohistorier som värmer ett gammalt fans hjärta. När Martin Luuk skildrar en man som anställer tolv personer för att lyssna igenom musiken på sin hårddisk, när han skriver om en föreläsare som titulerar sig ”Autoerotikens fader” – då är det ironiskt balsam för själen. Det injicerar tragikomiskt gift och gäckande magi till den rörande romanen.
Nu senast har Martin Luuk turnerat med föreställningen Får man göra slut med sitt syskon? tillsammans med sin bror Kristian. Han har suttit i Babel och pratat sömnproblem och vaginaavund. Han har haft releasefest i en fruktbod vid Vasaparken iklädd cowboyhatt och tuschförstärkt mustasch. Jag skickar litteraturenkäten, samma litteraturenkät som jag skickar till alla författare och poeter. Martin Luuk svarar att han hatar enkäter. Att han tycker det är svårt att komma undan med livet i behåll i dem.
Han skriver att han är ”som en bortskämd jättebebis” som föredrar specialskrivna frågor och följdfrågor. Och därför har han komponerat en alldeles egen enkät. Komplett med frågor och svar. Det är Martin Luuks version av Nöjesguidens litteraturenkät. Det är en liten monolog förklädd till intervju. Det han har på hjärtat om litteraturen just nu. Döm själva om han kommer undan med livet i behåll: Till Martin Luuks egenkomponerade enkät.
”Gud har för mycket tid” finns ute nu, via Natur & Kultur. Ett annat aktuellt Martin Luuk-tips är mördarballaden ”Did You Know I Was In Love With You”.
