Med Shout Out Louds på kortare ledighet hade Adam Olenius tid att utveckla samarbetet med Markus Krunegård som hade varit på gång i flera år. Den dynamiska duon som kallar sig Serenades har snabbt blivit oskiljaktiga.
När Nöjesguiden träffar Markus Krunegård och Adam Olenius får vi omedelbart ett prov på hur den dynamiska duon Serenades samarbetar. Hur väljer de ut vilka skiljaktiga samarbetspar vi ska jämföra dem med bland de alternativ som ligger framför oss på bordet? Genom resonemang, argumentation, noggranna gemensamma överväganden, kanske till och med gräl? Nädå.
Markus: Vi tar några var. Jag väljer en först så är det din tur sedan.
Jay-Z & Kanye West
M: De är som vi. Två rakade egon, rätt lika varandra.
Adam: Faktum är att de är den främsta inspirationskällan för Serenades-albumet.
M: Förebilderna behöver ju inte vara hur tydliga som helst. Men Kanye Wests album (My Beautiful Dark Twisted Fantasy, reds.anm.) var den skiva vi lyssnade mest på under inspelningen.
Adam: Det är första gången vi inte försöker gömma det vi har inspirerats av. Hiphopen har ju snott jättemycket från sjuttiotalets sound, med samplingar av stämsång och sådant, och det är kanske därför folk associerar oss till Fleet Foxes och sådana band.
M: Vi har inte medvetet sjungit amerikansk västkustrock. Vi har bara sjungit, och eftersom det är poppis med stämsång längst fram associerar folk till andra band som har det. Jag var så trött på min egen röst, och när jag sjöng tillsammans med Adam uppstod en tredje röst som varken var min eller hans.
A: Jag tror att Jay-Z och Kanye West har ganska kul tillsammans, precis som vi. Det är det inget fel på. De kan hänga, de kan dricka sprit…
Blues Brothers
M: För deras svarta kostymer. På vår första spelning, med blåsare, stråkar och kör, beslutade vi att vi skulle ha enhetlig svart klädsel. Målet var att inte se ut som Blues Brothers, för de ser ut som valfritt finskt band som försöker vara coola. Vi har gått ifrån det nu, och klär oss själva i färg, sådär som Jay-Z och Kanye West, så att det ska synas att det är vi som är stjärnorna på scenen. Hehe.
A: Det tar ett tag att hitta rätt live.
M: Vi är båda vana vid vårt eget. Det är kul att åter bli förvånad varje gång vi står på scenen tillsammans. Att spela live med Serenades är skitkul, men på ett sätt är det en efterhandskonstruktion. Eftersom det är jag och Adam som har spelat all musik på skivan blir det att försöka få andra musiker att återskapa den på scenen. För mig känns det fortfarande märkligt att höra musiken framföras av tio personer.
Patsy & Edina
M: Ibland kan det vara dåligt, det där att det alltid ska gå så jävla fort. Att göra en skiva är att gå igenom alla steg i en grupputveckling i accelererade former – smekmånad, irritation, samförstånd. Jobbar man ihop så tätt som vi har gjort lär man ju också känna varandras dåliga sidor. Och hade man inte klarat av dem skulle man ha backat – ”hej, vi kan väl vara kompisar bara, och strunta i att jobba ihop”. En bra sak är ju att vi båda har fått våra bekräftelsebehov tillgodosedda, det gör inget om strålkastarljuset faller på den andra.
Men i det ligger väl också en fara, på ett sätt. Att någon av er upptäcker att det är jobbigt att den andra står i vägen för strålkastarljuset?
M: Det är klart att det finns en sådan fara. Vi är båda vana vid att få mest uppmärksamhet. Men jag tror att vi kommer att kunna hantera det bra.
Batman & Robin
M: Dem är vi ganska lika. Vi försöker också vara tuffa, och precis som dem gör vi det utan muskelplattor under kläderna.
A: Men ingen av oss är boss. Vi är kanske Robin, båda två. För övrigt är det inte alls en dum scenkostym, framför det svartklädda bandet. Och med masker blir det total jämlikhet, ingen kan gilla den ena eller den andra mer.
Hur noga är det att ni är jämlikar i Serenades?
A: Det är noga. Om man är i ett band och någon inte håller med kan man resonera och till och med fatta majoritetsbeslut, och kanske prata med trummisen om att det är bra att han håller med mig. Men om vi inte är överens i Serenades är det exakt halva bandet som tycker annorlunda.
M: Därav alla de nattliga sms vi skickar till varandra för att förklara oss och bli sams. A: Vi har gjort allt tillsammans. Om Markus har en idé som jag inte tror på får han två timmar på sig att bevisa att den är rätt, annars ryker den. Vi är båda väldigt idérika.
Det låter som att ni har en lycklig relation.
A: Hehe. Du skulle bara veta vad som pågår under ytan. Fanny och Alexander.
M: Utmaningen nu är att bibehålla det positivt.
Paren som Serenades valde att inte jämföra sig med:
Bert & Ernie
Biffen & Bananen
Big Boi & Andre 3000
Björn & Benny
Chris Lowe & Neil Tennant
Daniel & Henrik Sedin
David Bowie & Bing Crosby
David Letterman & Paul Schaffer
Döskalle & Mästerligt
Filip & Fredrik
Fredrik Reinfeldt & Anders Borg
Gin & Tonic
Hasse & Tage
Helan & Halvan
Ingmar Bergman & Sven Nykvist
Kalle & Hobbe
Mauro & Plura
Ralf & Florian
Rebecca & Fiona
Rob & Raz
Sherlock Holmes & Dr Watson
Simon & Garfunkel
Werner Herzog & Klaus Kinski
Serenades debutalbum Criminal Heaven (Stranded/Universal) finns ute nu, och släpps i resten av världen nästa vår.
