Långt ifrån verkligheten?
Det är något konstigt med Svenskjävel.
Valerie Kyeyune Backström sätter ord på det i Expressen när hon beskriver filmen som en dröm, “drömmen om att det nu är oss det är synd om, oss som svenskar, unisont”. Visst finns makten där, i situationen när Dino, spelad av Bianca Kronlöf, inleder ett förhållande med sin arbetsgivare, som dumpar henne i samma stund som hans fru plötsligt kommer hem.
Den typiska Norge-arbetande svensken är väl inte heller i samma situation som de filippinska arbetskraftsinvandrarna, som nämns kort i den scen som ska framställa svenskar som någon slags Nordens arbetskraft. De åker dit i några år och arbetar ihop pengar för att kunna resa jorden runt, innan de återvänder hem för att plugga. Och just genom att förlägga handlingen till den norska huvudstadens äventyrsgästarbete hamnar berättelsen på någon slags undantag. Vi får kanske ana hur makt i förhållande till kön, ålder och klass påverkar en relation, men vi vet inget mer om klassamhället när vi lämnar biografen.
Kanske är problemet att Dino är allt för självständig för att fastna där, att hon får hjälp av Ida att realisera sig själv – som en idealiserad bild av en ädel underklasskvinna som kommer att klara sig igenom allt. Kanske är problemet att vi får ett lyckligt slut. Även om jag är glad varje gång jag ser en film där “lyckligt slut” innebär att killen och tjejen inte får varann.
Men allt är bara antydningar. Vi får veta något om Dinos pappas alkoholproblem, att hon själv har varit med i Anonyma Alkoholister, det blir egentligen tydligt hur maktobalansen mellan Steffen och Dino påverkar deras relation. Dottern verkar vara kär i Dino, men det blir aldrig uttalat – och det är så synd, för deras scener tillhör filmens bästa. Men riktigt konstigt är det som jag antar ska läsas som ett lyckligt slut: vi har fått se att Dino saknar självförtroende, när hon plötsligt umgås i den medelklass där det viktigaste är att man “blir något”. Dottern upptäcker hennes tecknartalang och skickar utan att fråga några stulna verk till en konstskola. Den dröm som Dino aldrig har vågat drömma blir sann, tack vare att den godhjärtade medelklassdottern agerar manic pixie dream dyke och drömmer åt henne.
Visst är klass och makt alltid beroende av kontext, men vi kan inte heller komma ifrån att i en global kapitalism lever den svenska arbetaren på andras arbete lika mycket som kapitalisten lever på den svenska arbetarklassens. En mer medelklassig lösning på klassfrågan än i Svenskjävel har jag sällan... eller, när jag tänker efter har jag sett det tusen gånger förr. Att skicka arbetare på konstskola, även om det är lätt att tänka så för den som har gjort en liknande klassresa, är ingen lösning på något. Men det är väl också typiskt i en kultur där vi, även när vi försöker lyfta blicken och prata om makt, ändå tenderar att se klass som ett individuellt problem.
Tänk om vi istället hade fått se ett förhållande mellan en äldre Ida och Dino, se hur det kunde störa den norska medelklassidyllen. Då hade vi kanske också sluppit skeppa iväg Dino på konstskola för att skapa ett lyckligt slut. När vi hade kunnat få en svensknorsk Blå är den varmaste färgen, fick vi istället en medelklassdröm.
Läs även Nöjesguidens recension av Svenskjävel: "Svenskarna är de bespottade, de fattigaste, de ovärdiga."
