Beckmans designhögskolas examensvisning i Stockholm är en årlig modehändelse som lockar både press, stolta föräldrar och allmänhet. Modeklassen får visa upp vad de går för, vilket brukar vara en bra show och en bra fingervisning om modetillståndet i nationen. Sanna Samuelsson kollade in en slutvisning där enkelheten regerade och någon fattades.
Beckmans examensvisning, i år döpt till The End, var trots det apokalyptiska namnet en ljus historia. Solen sken utanför Berns när kön ringlade genom parken och fick vissa känsliga besökare att uppsöka skuggan. Vi andra stod kvar i den gassande solen och den uppsluppna stämning av den ljusnande framtid som är vår, eller examensstudenternas, snarare. Dessa verkade i år ha en gemensam vurm för ljusa och färgglada minimalistiska plagg med en nästan lättsam framtoning. Siluetterna var långa och raka och accessoarerna få. Klichéen om svårmodiga modestudenter kändes långt borta.
Maria Jenjé Lundqvists
Svart användes i störst utsträckning av Maria Jenjé Lundqvists gothiga Darklands, gissningsvis döpt efter en The Jesus and Mary Chain-låt, men med Sisters of Mercy skrällande som visningssoundtrack (och vi vet ju alla att Sisters of Mercy är ett av världens stiligaste band). Kollektionen handlade om subkulturers mystiska kraft och innehöll ett gäng fina varianter på det subkulturella plagget framför andra; läderjackan. Framför allt märktes en kort sådan med kaskader av guldtryck och ärmar med rundad slits. Pentagram-t-shirts och en senapsgul klänning med mockainslag syntes också. Ankh-smycken och pilotglasögon förstärkte Sisters of Mercy-vibben. Även om goth som inspiration kanske känns lite tröttsamt efter de senaste årens modevåldtäkt av vad allt vad subkulturen heter, var det en välgjord kollektion.
Emilia Engblad
Emilia Engblad beskriver själv sin kollektion TADADA! som en slags religiös väckelse, och visst såg modellerna något nyfrälsta ut i tunikor och långa byxor i gult, aprikos och lila. Den medeltida konstnären Hieronymus Bosch ”The Garden of Earthly Delights” var tryckt på ett plastliknande material som var infällt i kläderna. Modellerna bar höga gulddiadem, färgglada och eventuellt plågsamma skor och hade röda prickar målade i pannorna. Detta fick mig att tänka på filmen Stargate från 1994, där den härligt utspökade solguden Ra härskar över en alienbefolkning på en avlägsen planet. En möjlig influens till en fin och oväntat bärbar kollektion.
Dolly Parton och Pamela Andersson var inspirationen för Alexander Krantz kollektion Alike. Kvinnlighet som imitation och på låtsas symboliserades av hårnålar, som dök upp på a-formade klänningar, toppar och på vita pälskappor, i sådan mängd att de såg ut som smycken eller päls själva. Hårnålen som ju används för att bygga upp avancerade frisyrer, men som också kan sticka och skada. En tajt byxa med nedvikt midja såg ut att vara ett yttre skal på modellen som höll på att skalas av. En färgskala i kanariegult, svart och gredelint bidrog till en extremt feminin kollektion som faktiskt var en hel del mer sofistikerad än vad man brukar förknippa med härliga haggor som Dolly Parton.
Isabelle Lundh
Även Isabelle Lundh verkade ha en direkt fysisk inspiration till sin kollektion, nämligen de där garnbollarna som man som dagiskluddare gjorde med hjälp av garn, en rund kartongbit med hål i och en sax. Håret var uppsatt med hjälp av just sådana kartongbitar. Klänningar, kjolar och väskor var gjorda i tjockt garn som såg ut att ha trasslat till sig av ivriga barnhänder, vilket skapade en sorts raggig pälskänsla. Färgerna gick i senap, kaki, cerise, grå och orange, vilket skar sig på ett föredömligt sätt. Långsmala siluetter och höga halsar syntes här som hos många av de andra studenterna. Färg hade kladdats på plagg och en väska vilket gjorde en i övrigt ganska städad kollektion lite mer punk.
Tove Jansson
Tove Jansson utgick från modevärldens tuggande av inspiration och förebilder och ställde frågan: vad blir kvar när förlagorna tolkas gång på gång och blir allt mer utspädda? En svart jacka där bara trådarna var kvar och ullen syntes som multnade klumpar som klamrade sig fast blev ett vackert svar på den frågan. Färgskalan gick i aprikos, kleinblått och beige. Siluetten var lång och halslinningarna höga. Kanske hade man kunnat önska att temat var lite mindre subtilt, men plaggen var onekligen väldigt fina.
Tini Andersson
Någon som valt att göra något helt annat var Tini Andersson som med sin kollektion Sennudå var väldigt långt ifrån det minimalistiska och okroppsliga som många av de andra eleverna lutade åt. Tillknycklat och format läder var grunden, som formades till hattar och stela toppar som stod av sig självt. Svarta eller beige träskor prydde modellerna, Plagg i vitt med tonade svampiga fläckar i grått förstärkte den organiska känslan i kollektionen.
Men trots denna överraskande positiva energi som kännetecknade många av kollektionerna saknades något. Eller någon, bokstavligen. Naim Josefi, som också går i klassen, visade inte. Han var den enda av de 17 eleverna som saknades, enligt ryktet på grund av att han efter meningsskiljaktigheter förbjudits att visa och bara fått göra en presentation framför lärare bakom lyckta dörrar. Det är förvånande att en skola som Beckmans, som ska vara en kreativitetens högborg, eventuellt inte låtit en av eleverna visa. Det gav en lite bitter bismak, till en i övrigt väldigt fin examensvisning. ■
