Litteraturenkäten: Johan Hilton

14:46 17 Sep 2015

Johan Hiltons nya bok, Monster i garderoben, är inte bara en fascinerande skildring av skådespelaren Anthony Perkins liv och insats i Psycho, rollen som kom att prägla hans karriär.

Det är en skrämmande och pedagogisk genomgång av häxjakten på homosexuella i 50-talets USA, där de likt kommunisterna målades upp som sjuka hot mot nationskroppen. Och det är en uppgörelse med myten om den perverse, mammabundne mördaren, den som gång på gång återvinns och turneras i populärkultur och medier.

Boken, som har undertiteln En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates, fick en twittrande Jonas Gardell att utropa: "Omistlig ögonöppnare! Kan någon ge Johan Hilton en August för bästa faktabok nu genast, tack!", och det är lätt att falla in i den hyllningskören. Hilton har skrivit en medryckande, rik och saklig biografi. Dess stomme och spegel, Anthony Perkins öde och analysen av hans ödesdigra paradroll, fungerar som queer röd tråd mellan hisnande essäistiska beskrivningar av psykoanalytiska teorier och ett homofobiskt samhälles paranoia. Det är isande läsning om en tidsanda som tenderar att blossa upp än idag med en obehagligt hög frekvens.  

Johan Hilton är journalist och förlagschef på Atlas. Monster i garderoben är hans andra bok, men första på Natur & Kultur. Debuten, No tears for queers: ett reportage om män, bögar och hatbrott, kom 2005. Här är hans version av Nöjesguidens litteraturenkät.

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”): 
Därför att det är ett existentiellt behov. Det upptäckte jag först när jag lämnade tidningsmiljön för förlagsvärlden och det förvånade mig faktiskt.

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Väldigt disciplinerad när jag väl skriver. Men jag är samtidigt en fena på att prokrastinera och gömma mig bakom mer research och ännu mer research.

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Tolerans och en både-och-mentalitet snarare än en antingen-eller-dito.

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla?
Ja. Alla som har förmågan att rycka på världsuppfattningar och få en läsare att dra efter andan förtjänar att besjungas.

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva: 
Var inte så rädd.

Snille eller smak? Motivera!
Snille. Form är ingenting utan ett innehåll.

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Tyst, jag försöker sova.

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Let’s rock.

Bästa jag läst i år:
André Acimans Call me by your name.

Bästa jag läst i mitt liv:
Den frågan går inte att svara på. Alltså på riktigt.

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Samma här, det finns så många kritikertemperament som skulle vara helt ointressanta om de inte hade ett annat temperament att stångas emot. Relevansen ligger i mångfalden kunniga röster.

Vad är relevant litteraturkritik? 
Kritikerns omdöme, förmåga att djupläsa och införlivandet av temperament och bildningsresurser i framställningen. Samt beredskapen att dra lans för sin övertygelse.

Känslor inför ”recensionsdagen”: 
PANIK.

Tankar kring författarens offentliga roll: 
Gå fort och skratta mycket så ser ingen hur ful du är. (Okänd)

Favoritpoeter/författare just nu:
Roland Schimmelpfennig, André Aciman och Aase Berg.

Litterära förebilder:
Har inga. Inte när jag själv skriver åtminstone.

Poesins största utmaning:
Att hitta läsare.

Är allt poesi? 
Jag vet faktiskt inte. Det är väl som med sex – bara om det görs rätt?

Bästa titeln (någonsin):
Kicki och Lasse. (Peter Kihlgård)

Vilken författare, levande eller död, skulle jag helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med?
Tennessee Williams, tror jag. Därför att han är både den grymmaste, snuskhumrigaste och vackraste dramatiker jag vet.

Mest underskattade litterära genre:
Skräck.

Min finaste mening: 
Nu är maten klar.

Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av: 
Arthur Rimbaud och Aase Berg.

Några ord om litteraturens politiska potential:
Vi har allt att vinna och inget att förlora. Men litteratur som går vilse i politik tror jag inte på.

Litteraturens framtid tillhör: 
De modiga. Som alltid.

Sista ordet:
Vad sitter du här och latar dig för? Skriv!

”Monster i garderoben – En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates” finns ute nu på Natur & Kultur.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!