Foto: Cato Lein
Författaren, idéhistorikern och förläggaren Carl-Michael Edenborg vann inte Augustpriset med sin storslagna ”Anti-Coelho”-roman Alkemistens dotter, men han blev årets litterära rabulist när han gav ett uppbåd av pressfotografer ett upp-och-nedvänt pekfinger i samband med tillkännagivandet av de nominerade.
Frågan är om det säger mer om det svala kuppklimatet på svenska litteraturgalor än vad det säger om Edenborg? Kulturjournalisternas blinda famlande efter en bråkmakare? Själv hävdade Edenborg att han inte gav fingret, utan att han bara visade upp sin ”jättesnygga tatuering” föreställande en djurgud. Att han kallade priset för ”Adolfpriset” på Twitter får väl ses som en slump.
I vilket fall är Alkemistens dotter en skamlöst mörk och underhållande äventyrsberättelse, mycket tack vare den fenomenala titelpersonen: Rebis Aurora Drakenstierna. I slutet av 1700-talet ser hon världens ”ljus” som den sista i en övermodig alkemistsläkt, och hennes blygsamma uppdrag blir att förgöra världsalltet. En nedärvd livsuppgift som tar henne från hemmet i Hermestorp till Paris och Berlin, för att fördjupa sig i alkemins egocentriska konst och sina släktingars mystiska öden. Om hon lyckas förinta universum tänker jag inte avslöja, men vägen mot alltings slut är kantad av svartkonst, änglar, sprit, nihilism, slag under bältet, martyrvandringar och kärlek.
Jag brukar inte falla pladask för ”mustig litteratur”, inte för ”rafflande litteratur” heller för den delen, men jag slukade Alkemistens dotter, som är både mustig och rafflande. Hur kommer det sig? För att det är skrivet med en berättarglädje lika lysande som nattsvart som påläst som rolig. För att boken är trogen sin antikosmiska och sönderslitande ambition. För att Carl-Michael Edenborg är den han är. Och här är hans litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Det är omöjligt att låta bli. Jag är en sagoberättare, ända sedan barndomen. Min hjärna slutar aldrig att spinna berättelser, jag kan inte hindra mina fingrar från att röra sig. Jag avskyr universum så mycket, vill ersätta det med andra verkligheter.
Ungefär så här disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Disciplinerad. Jag går upp tidigt på morgonen; gör en kopp kaffe; sätter inte på min internetuppkoppling eller telefonen; drar inte upp rullgardinen; går och lägger mig i sängens kvardröjande värme, drar upp täcket till hakan, sätter datorn på magen och skriver i mörkret. Efter tre-fyra timmar är jag klar för dagen.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Fler litterära försök i tydliga genrer som skräck, pornografi, noir, science fiction, cyberpunk, pseudohistoria och så vidare. Särskilt försök att både vara djupt poetisk och underhållande på samma gång.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
En hög grad av känslighet och empati; en hög grad av hat och avsky mot mänskligheten och kosmos; en stark vilja att kommunicera med andra om allt det som sällan kommuniceras i ett vardagligt umgänge; en törst efter det sakrala utan religion; en vällustig, närmast kroppslig relation till språket; en vilja att dansa och sjunga genom det skrivna; kravet att hålla en dörr öppen mot kaos.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Gör inte som du vill.
Snille eller smak? Motivera!
Snille: för att det i bästa fall handlar om att överraska, att överträffa det givna, inklusive det egna jaget. Smak tenderar att vara en anpassning till rådande normer, till mode. Men om man med smak istället syftar på en känsla för stil, eller stilistik, som är litteraturens blod, är de nog lika mycket värda.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Om ni visste hur oändliga rymder mina texter rymmer.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Aldrig mer.
Bästa jag läst i mitt liv:
William Shakespeare, Hamlet.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Björn Kohlström.
Edenborgs reaktion när litteraturvärlden inte förstår rymden i hans texter.
Vad är relevant litteraturkritik?
En som både utgår från en djupt känslig läsning av texten och från bildning och kunskaper kring genrer, litterära tekniker, föregångare och författarskapet som helhet, men som slutligen tar kritiken (ett ord som har sin rot i kritos, domare) på allvar och avger en tydlig dom: skyldig eller inte skyldig, och argumenterar vältaligt för sin åsikt.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Första recensionsdatum vittnar om hur kulturredaktionerna (chefer, redaktörer, sekreterare inom en mängd olika media) värderar ett verk: hör det till A-sorteringen (som recenseras på samma dag), B-sorteringen (som recenseras inom en eller ett par veckor) eller C-sorteringen (som kanske recenseras inom, säg, ett halvår) eller D-sorteringen (som inte recenseras alls)? Oavsett mina känslor bär alltså detta datum en stor betydelse, oavsett vad kritikern skriver – det påverkar saker som litterära priser, försäljning, stipendier osv.
Tankar kring författarens offentliga roll:
I en tid av minskande litterärt läsande och en minskande betydelse för boken antar jag att författarens starkare offentliga roll är nödvändig; jag skulle dock önska att jag själv och mina kollegor försökte tvinga sig att prata mer om sina verk och mindre om sig själva. Samt ta sitt ansvar som intellektuella och skriva artiklar och essäer inom fler områden.
Favoritpoeter/författare just nu:
Thomas Pynchon, Sara Stridsberg, James Ellroy, Nic Pizzolatto (som manusförfattare till True Detective), Aase Berg, Lars von Trier (som manusförfattare).
Litterära förebilder:
Selma Lagerlöf, Markis de Sade, Georges Bataille, Ann Jäderlund, Dostojevskij, Dashiell Hammett.
Poesins största utmaning:
Att skapa en musik som får läsarens mörker att lysas upp och dansa i en motsägelsefull, skrämmande njutning, långt bortom varje karriärförsök, tillväxt, konsumtion.
Bästa titeln (någonsin):
Säg inte det här till någon av Ariel Held.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Stig Sæterbakken, som dog i januari 2012. Jag talar fortfarande flera gånger om dagen med honom i mitt eget huvud om estetik, litteratur, politik. Han var en fruktansvärt hård domare med en excentrisk men högt utvecklad smak, jag behöver honom för att kunna överträffa mig själv.
Mest underskattade litterära genre:
Pornografin. Jag höll på att skriva ”läsdramat” men insåg att det var smått ironiskt menat, och jag vill inte vara ironisk.
Min finaste mening:
(Tolkar detta som en mening jag själv skrivit, och då blir det:)
”Stackars Bach, som aldrig blivit våldtagen.”
(Om det är en litterär mening, vilken som helst, skulle det bli:)
”Barndom av det bleka av att blekna / Länge låg jag stilla liksom rofylld / Vita kistan luktar söt av bladen / Anemoner mätta av det söta”. (Ann Jäderlund, första dikten i Snart går jag i sommaren ut.)
Några ord om litteraturens politiska potential:
Ökad tolerans – läsaren får genom litteraturen en unik möjlighet att anamma en fullständigt främmande människas subjekt inklusive värderingar och historia; ökad, gemensam njutning av det värdelösa, det som inte får plats i den kapitalistiska erans värdesystem; förmåga att artikulera fiendskap och konflikter och mobilisera till kamp – på gott och ont.
Litteraturens framtid tillhör:
Den tillhör dem som fortsätter att skriva och läsa – med raseri, känsla för det sublima och vägran att sluta sig i leden; som dyrkar skönheten högre än den glättade ytan och det konstanta bruset av pladder och jinglar; som är redo att offra allt för att kommunicera tvärs genom rum och tid.
Sista ordet:
Det kommer att ta slut; och då kommer ingenting av detta någonsin ha funnits. Skriften gör oss inte odödliga. Men skönheten är värd alla offer.
Carl-Michael Edenborg debuterade 2012 på Natur & Kultur med Mitt grymma öde, en romanfantasi om Händel. Alkemistens dotter är utgiven på samma förlag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2015.
