En människa som försvinner spårlöst och aldrig hittas är en odiskutabel tragedi som lämnar ett vidöppet sår som aldrig slutar blöda hos familj och vänner. 239 människor som försvinner tillsammans med ett massivt flygplan är inte lika mycket en tragedi som det är ett science fiction-inspirerat mysterium.
I alla fall om vi ska tro rapporteringen. För hittills har passagerarna, människorna som faktiskt är försvunna, ägnats otroligt lite medialt utrymme till förmån för det som i sammanhanget är ännu mer uppseendeväckande – att vi 2014 kan tappa bort ett helt flygplan. Det är som att världen är kollektivt förbluffad. Allt vi har lärt oss de senaste decennierna är hur liten världen är, hur globaliseringen har fört oss närmare varandra och hur de flesta av världens frågetecken redan är besvarade. Flight MH370 är som att få en örfil och en hink kallt vatten hälld över sig medan man sover – det är ett plötsligt uppvaknande och nedplockande på jorden för en mallig mänsklighet.
Sannolikt är Flight MH370 det mest bisarra jag har tagit del av under mina 27 år. Och jag kan inte minnas sist jag såg så många vitt skilda människor uttrycka häpnad, frustration och chock över att vi, åtminstone i skrivande stund, inte har ett svar på vad som har hänt. Teorierna är många, från en oturlig brand ombord och en misslyckad undanmanöver följd av en krasch, till en komplicerad konspiration med en eller flera maktfaktorer involverade. Och frågetecknen likaså, från den malaysiska regeringens otydliga hantering av situationen, till det underliga i att ingen passagerare verkar ha försökt använda sin mobiltelefon inifrån planet. Men för varje dag som går ökar risken att vi aldrig kommer få ett svar och aldrig kommer kunna utesluta att planet helt enkelt har kraschat i vattnet och ligger på en havsbotten mänskligheten bara har utforskat fem-sex procent av.
Utan att förringa det uppenbart tragiska i situationen kan jag inte sluta tänka på om vår fascination för Flight MH370 är ett resultat av att sådana här mysterier är en välkommen eskapism i en alldeles för grå, hård och verklighetsförankrad värld. Åtminstone tror jag att det är så för mig. Det är mycket lättare att tappa bort sig i ändlösa teorier om ett spökplan än att konfrontera faktumet att nynazismen har gjort ett återtåg på öppen gata i Sverige. Eller att ledarskribenter på våra största dagstidningar får betalt för att sparka nedåt och plocka poäng på de redan utsatta. Eller att det på allvar debatteras huruvida man ska få kalla ett uppenbart främlingsfientligt parti för just främlingsfientligt.
Apropå dessa frågor har jag i det här numret intervjuat P1 Debatt-aktuella Alexandra Pascalidou. I Nöjesguiden #3 har vi även åkt på turné med Rebecca & Fiona, utforskat konstens New York och försökt göra gamer av någon som aldrig har spelat. Vi har dessutom intervjuat den legendariska regissören Suzanne Osten och den unge stjärnskådespelaren Ardalan Esmaili, pratat ångest och barn med Christoffer Sander och fortsatt vår bevakning av bostadskrisen genom att skriva om de nejsägare som sätter stopp för nya bostäder. I mitten av tidningen hittar ni även ett nytt nummer av Nöjesguidens studentbilaga.
Trevlig läsning!
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #3.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.
