Foto: Luke Daniels
I december förra året påbörjades det hittills största samarbetet mellan svenska och sydafrikanska hiphopartister. Adam Tensta, Cleo, Mofeta & Jerre, Syster Sol, Kristin Amparo, Dirty Jens och Chords fick resa till Sydafrika för att börja det utbyte som fick namnet Kwaai. Nöjesguidens Vendela Lundberg har träffat initiativtagarna för att prata upplevelser, exotifiering och varför det inte har varit någon semester.
Vi minns alla fiaskot med den svenska artistgalan i Soweto. Inte för att vi följde Dr. Albans karriär med stort intresse under det sena nittiotalet, många av oss hade knappast åldern inne för att skoja eller uppröras över det magplask den svenska Sydafrikaveckan utgjorde. Men än idag kvarstår konserten, som skulle ta 30 000 besökare och bara fick tre betalande gäster, som ett av Sveriges största misslyckanden i modern pophistoria.
När Stockholmsrapparen Victor ”Mofeta” Marko fick ett mejl om att det gick att söka pengar från Kulturrådet för att göra ett musikaliskt utbyte med ett annat land, tände han till. Sydafrika var ett av de listade länder som stod med som förslag och trots en begränsad koll på landets musikliv, bestämde han sig för att göra ett försök. Bidragspengarna skulle bli hans och han skulle samla det nätverk av artister han rörde sig med för att göra något nytt. Förslaget, om att skicka svenska hiphop- och reggaeartister till Sydafrika för att skapa musik tillsammans med lokala namn och sedan ta resultatet till Sverige, gick hem hos myndigheten.
– Jag började leta efter artister via nätet och försökte fråga runt, för jag visste typ ingenting om sydafrikansk hiphop, berättar Mofeta. Jag visste att Spoek Mathambo hade gjort lite låtar med Adam (Tensta, reds. anm.) och var gift med Gnucci, och att Die Antwoord var jävligt stora. Men det var allt.
När det stod klart att idén skulle bli verklighet var det mycket att rodda ihop. Artisterna från de båda länderna skulle utses och det skulle krävas mer än en snabb googling för att matcha de svenskar han hade i åtanke med sydafrikanska artister som delade samma vision.
– Det var lite som att gå i skogen för att leta svamp. Rätt var det är hittar man någonting eller så hittar man ingenting. När jag hittade Kanyi och kollektivet Driemanskap fattade jag inte vad de sa men upptäckte att de snackade xhosa, ett klickade språk som låter grymt när man rappar. Det var den första överraskningen.
I december 2012 åkte de, nio personer tillsammans med ett filmteam som skulle dokumentera resan, till Kapstaden, Johannesburg och de studios de med lite hjälp från en kusin hade nosat upp.
– Vi hade en studio när vi kom till Kapstaden från dag ett, det gjorde att man kunde landa och direkt gå in med folk i studion och börja jobba, berättar artisten Chords, som tog på sig något utav en producentroll. Har man tidsrestriktioner brukar det bli att folk börjar producera direkt. Vi hade med oss ett gäng beats hemifrån. Första dagen i studion var vi där med Driemanskap och då hade jag gjort ett beat som alla gick igång på och sedan rann allting bara på.
Många av de 25 låtarna de skapade under resan (varav 16 hamnar på det kommande albumet) spelades in i Mofire-studion i Guguletho, ett kåkstadsområde utanför Kapstaden.
– Det är väl ett sådant ställe som jag inte riktigt hade vågat traska in i helt själv, det kan vara lite farligt om man inte har koll på läget, säger Mofeta. Där blev vi jätteväl mottagna av Driemanskap och Kanyi och deras producent som hade den studion. De bjöd in oss dit efter att vi hade spelat in i Red Bull-studion, som var lite cleanare, för att visa var de brukade spela in.
– Jag minns bara när vi skulle gå och handla mat där, det var en sådan annorlunda upplevelse för det fanns inget vatten, bara cola, förklarar Vanessa Marko, grundare av boknings- och produktionsbolaget Femtastic, som också var med på resan. När jag och grabbarna i Driemanskap skulle gå runt i affären för att handla hörde man att de ropade i affärens högtalare: ”Driemanskap in the house!”. De var stora namn där. De var lite oroliga för oss, eftersom vi är vita borde vi inte vara där på kvällarna i townshipet. Jag tror att de tyckte att vi var lite naiva.
– Vi kände mer som att vi hade en skyddsbubbla av hiphop runt oss, fortsätter Mofeta. Vi var där som artister från Sverige som är jävligt bra på det vi gör och vi var där med dem, så ingen kommer att röra oss, tänkte vi. Det var hur lugnt som helst.
Att dra igång ett sådant här stort projekt är inte helt oproblematiskt. Många talanger och viljor skulle samsas i studion.
– När jag tänkte på vilka som skulle kunna haka på var nästan alla jag tänkte på bra på både svenska och engelska, säger Mofeta. Jag var lite rädd för att de inte skulle fatta vad jag höll på med när jag rappade på svenska, så jag fick bara gå in i det som en självklarhet. Folk snackar om att musik är ett universellt språk, jag var inte helt såld på det. Jag har skrivit så mycket textbaserat där det verkligen är meningen att man ska fatta texten. Därför var det min stora fråga; hur kommer min stil att funka om ingen fattar vad jag säger? Så jag kände att jag måste skriva grejer som låter kul, som låter fett fonetiskt.
– Det var lite olika hur beatsen lät när det kom till inspelningstekniker, säger Chords. De sydafrikanska artisterna har en kärlek för ett hiphopsound som vi kanske hade vi tio år sedan. Millenniumbeats kallade vi dem för. Så de var också ganska kompromisslösa, på ett bra sätt. När jag var där 2004 var det helt annorlunda, då hade vi bara en studio. Nu kan man, med laptoptekniker, stå i en snubbes sovrum i Guguletho och spela in i garderoben och det låter bra.
Det är inte bara Dr. Alban och hans vänner som har haft ambitionen att pröva lyckan som artister i Sydafrika. Chords, Looptroop, Spotrunnaz och Timbuktu åkte ner för nio år sedan för att spela med ett initiativ som kallades Imbumba, en turné som skulle handla mer om att ge konserter än att spela in nytt material. Chords, tillsammans med resten av Kwaai-gänget, kände att det den här gången skulle komma något konkret ur det. Det skulle bli en platta.
– Varför gör man projektet? Är det ett utbyte? För förra gången vi gjorde det kändes det som att det utgavs för att vara ett utbyte men blev någon slags semestergrej. Så jag hade mina reservationer innan. Men jag märkte ganska snabbt att folk var måna om att det skulle finnas en Sverigedel i projektet, så det tog bort en del av den här exotifieringen. Så att man inte är där nere, spelar in musik och skiter i b-delen av projektet när man sticker hem.
I sommar inleds fas två av Kwaai, när de sydafrikanska artisterna kommer till Sverige. Gruppen kommer att ge konserter runt om i landet, varav hälften backas upp av Riksteatern. Många som reser till Sydafrika får uppleva vingårdar och en golfbana eller två. Kwaai-gänget fick något annat, de umgicks med lokala celebriteter och ska nu betala tillbaka sin upplevelseskuld till Kanyi, Driemanskap och de andra när de kommer i augusti. De ska cykla runt i stan, bada bastu och hänga i villan de hoppas hyra, berättar Mofeta. Sedan ska de passa på att spela in lite nytt material också, Mofeta har redan en plan på att åka tillbaka till Sydafrika för att promota vidare Kwaai där.
– Sydafrika är ett sjukt bra land att vara i som musiker, för deras musikbransch funkar, berättar artisten Kristin Amparo, som fick reda på att hon skulle få åka med på resan bara fyra dagar innan planet lyfte. Folk köper skivor och de har en stor radiokultur med hur många radiostationer som helst. Stora hiphopartister från USA kommer till Sydafrika för att spela in där eftersom det sättet att leva på sin musik fortfarande är så levande där borta. Internet fungerar inte på samma sätt heller, de har inte Spotify till exempel.
– De har inte alls samma YouTube-visningar heller, berättar Mofeta. Artisterna där kanske har 30 000 YouTube-visningar, medan samma artister i Sverige skulle ha 500 000. De har också flera kanaler som visar musikvideos, inte bara miljonproduktioner utan ganska dåliga grejer också som ändå snurrar på tv.
Kwaai ska vara ett kulturellt utbyte. I de olika studios som gruppen besökte för att spela in låtarna till fullängdaren, bland annat den redan släppta singeln Badman, lades många olika språk (Sydafrika har elva officiella språk) omlott medan andra snickrade på beats. Och i den snabba, ivriga produktionstakten de höll, fanns det inget utrymme för att nysta i vad den andre faktiskt sjöng om. Medan Syster Sol rappade om att ”Badman har ingen chans i min liga”, kom Redondo från Driemanskap senare in och rappade om ”shoot you with my ninemillimeter”. Temat på låtarna var inte i kärnan i musiken, något som Stockholmsrapparna kunde känna var nästan obligatoriskt hemma. Kristin Amparo påpekar att man aldrig vet hur något kommer att tas emot av hiphopsverige. Hon är däremot bergsäker på att det kommer att gå hem i Sydafrika och Vanessa Marko instämmer.
– Den här skivan har helt andra teman än vad man får höra just nu. Den här skivan har helt andra teman än vad man får höra just nu. Den har inte Stockholmsförortstemat och den har inte ”den nya r’n’b-mannen”-temat. Den har någonting annat. Mycket handlar det om att mötas, chilla och ha det bra!
Dj Hamma, en sydafrikan som var något av en festfixare, ordnade så att det nybildade Kwaai-kollektivet kunde göra tre konserter på plats och med det knöts fler kontakter. Chords och Mofeta berättar att de inte letade efter artister som hade den cleana, kommersiella stilen, utan hade hela tiden sökt efter ljud som lät lite mer underground, lite mer urbant. ”Här kommer vi, nu ska vi rappa ihop” – den självsäker-heten ledde till mer spontana låtteman. Även om tidsramen för produktionerna var stram fick inget stressas fram med risk för att bli för genomtänkt och analyserande.
– De hade också väldigt mycket sydafrikanska traditionella grejer, till exempel har de en rapstil som de kallar för ”spaza”, berättar Chords. Man kan likna det lite vid södern-bounce på det sättet att det är ganska skrikigt och liksom gapsångigt.
En av de sydafrikanska rapparna som knöts till Kwaai (som betyder ”cool” eller snarare ”dope” på afrikaans), Kanyi, är en sangoma. En sangoma utövar traditionell sydafrikansk medicin och kan liknas vid en healer. Kanyi bar alltid med sig en stav.
– Jag har inte frågat så mycket om det, för det känns som att det är lättare att prata om rap, säger Mofeta. Folk blir skjutna i kåkstäderna, det finns ju väldigt mycket att fråga om. Men att prata om rap, det är ett bra sätt att mötas. Det kommer säkert alltid att ligga någon exotifiering i det. För mig är det coolt att få komma till Sydafrika och få göra den här grejen, för det är så långt ifrån där jag befinner mig. Men eftersom alla vi är artister och vill hålla på med det här vill vi träffa andra som gör samma grej. Så fokus har alltid varit på musiken. Det finns väldigt lite plats över för någon negativ exotism. Fördomar kommer alltid att finnas men jag tycker att det är viktigt att vi får komma till dem och att de får komma till oss. Vi hjälper dem, de hjälper oss. Vi får prova stilar och utvecklas, och det får de med. Det är det viktiga.
Den 7 juni släpps Kwaais album och det firas med en lanseringsfest på Debaser Medis i Stockholm. I augusti turnerar Kwaai med Riksteatern runt om i Sverige.
