Det finns en yrkesgrupp som aldrig välsignats med varken rättigheter eller värdighet. Som aldrig organiserat sig, trots att den fackrörelse som växt upp under 1900-talet både blomstrat och så smått börjat nedmonteras i kungadömen som Sverige, med vår nuvarande regerings goda minne. Jag talar så klart om modellerna. Det är förstås ingen stor grupp, men en som definitivt skulle tjäna på att gå samman och kräva att slippa sexuella trakasserier, svälthets och dålig behandling. Amerikanska exmodellen Sara Ziff tänkte precis så och ska nu dra igång organisationen The Model Alliance. Det är inte en regelrätt fackförening, förklarade hen i The Guardian i början av februari, utan en ideell grupp som arbetar för modellers rättigheter. Oavsett, är det positivt. Gruppen ska fokusera på att skydda modeller från exploatering, särskilt sexuell sådan. Man vill även förbättra lön och allmänna arbetsförhållanden. Man hoppas kunna engagera runt 1 500 modeller i New York-området.
En sak slog mig när jag besökte Stockholms modevecka. Något som slår mig varje år. På front row på Stockholms modevecka sitter ofta en känd fotograf som är ökänd för att bete sig som ett svin mot modeller hen arbetar med. Ja, mot kvinnor generellt. Mycket är förstås rykten, men jag känner personligen kvinnor som hen betett sig väldigt illa mot. Det här är något som de flesta ”i branschen” känner till. Ändå sitter hen nöjt och pöser längst fram på varje modevecka. Vad är det om inte ett tyst medgivande?
Modellyrket har alla egenskaper som gör en grupp svårorganiserad. Det är extremt unga människor det handlar om. Yrket innebär mycket konkurrens och resande. Man arbetar ofta bara några år innan man blir ”för gammal”. Dessutom anses det vara ett privilegium och något många drömmer om. Och det är klart att det måste vara underbart att vara vacker, att vara så nära idealet. Men samtidigt är man inte mycket värd som modell, om man inte lyckas göra sig ett namn.
Varför skulle annars alla andra inom modebranschen blunda för vilka dåliga villkor modellerna har? Det måste betyda att man inte tycker att det spelar så stor roll. ”Alla” modeller råkar ju någon gång ut för en svinig fotograf, till exempel. Men måste det vara så? Fackföreningar för modeller är en väg framåt. Men orsaken till deras dåliga villkor ligger inte i modellernas ungdom och dåliga organisering, utan på resten av branschens ointresse och
ovilja till förändring.
