Ibland tänker jag på Gentle Touch. Det lilla Kalmarbandet har för mig blivit en symbol för alla de där banden som slutade göra musik. Inte av några allvarligare anledningar än att de tappade intresset efter en skiva. Medlemmarna mår bra på sina respektive håll, men de skriver inte längre låtar. Inga fler The View, som jag placerade överst på en lista över nollnolltalets bästa låtar, en glittrig syntpromenad med trånande röst. Sångaren, Gustav Petersson, kommer sannolikt inte att fronta några fler band, han gillade aldrig rollen som hipster, jag tror att han flyttade till en ö och började göra konst.
Nyligen fick jag veta att inte heller The Legends, ett av Johan Angergårds många alias, finns mer. Hans skiva Facts and Figures gav jag högsta betyg i en annan tidning när den kom för åtta år sedan. Också där en av mina favoritröster som nu har tröttnat på sig själv, dock inte på att göra musik som tur är. Men det kommer inte att bli några fler Darling, en av de mest storslagna och hjärtskärande låtarna om att bli lämnad.
Det gör mig enormt frustrerad att veta att någonting fantastiskt skulle kunna skapas, men att de enda personer som har möjligheten att göra det vägrar. Days hann sluta nästan innan de började, jag har inte hört något från John Maus på länge. Det gör mig orolig. Och tänk om Trusts Robert Alfons tappar intresset för musiken, ytterligare en samling oersättliga röster.
Så tänker jag på Morrissey, som bara fortsätter att skriva musik, år efter år, trots att han inte längre blir bättre. Som envist klamrar sig fast i pophistorien och som en gång var den allra bästa jag visste, som gav oss den briljanta deppballaden Late Night, Maudlin Street. Han kanske också borde ha slutat när han var som bäst, när det fortfarande fanns någonting att längta efter.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2014.
