Man talar ofta om mode som kopplat till identitet. Som ett sätt att med aktiva val forma den människa man vill vara. Man står framför garderoben med en grön sko i ena handen och en röd i den andra och tänker; vem ska jag vara idag? Hur vill jag att andra ska förstå mig? Det är valfrihet i dess renaste form. Möjligheten att få välja mellan a och b. Notera att jag skriver valfrihet och inte frihet.
Varför talar vi så gärna om identitet? Är det för att vi måste rationalisera vår shopping? Hitta ett frigörelseelement i det vi gör, för att för oss själva och andra verka rimliga? För att allt måste bli bättre hela tiden och eftersom shopping verkar ta större och större plats i människors liv, även globalt, måste vi låtsas att det är ett emancipatoriskt projekt? För innerst inne vet vi att valet mellan de röda eller de gröna skorna inte spelar så stor roll. Vi är inne i hamsterhjulet oavsett, vi springer och springer men kommer ingenstans. Medan vi gör det hojtar vi: ”jag är fri att välja vad jag vill! Gröna eller röda! You name it!”
På ett mingel nyligen slogs jag av hur nästan alla kvinnor i lokalen hade lockat sitt långa hår. Jag och min vän kände ingen där, och när vi sippade på den öl vi demonstrativt hade tagit istället för rosa champagne som alla andra drack, talade vi om hur alla såg likadana ut i lokalen. Hur tänker de, sa jag, alla ser ju likadana ut? Samma hår, samma skor, samma klänningar. Vem har snyggast lockat hår och vem har det coolaste fodralet? Jag hade svårt att avgöra. Är detta identitet, tänkte jag. Alla såg identiska ut. Förutom vi då. Men hade någon av tjejerna med mingellockat hår kommit till min födelsedagsfest hade hon kanske sagt samma sak. Och jag har svårt att tro att de lockade håret med en känsla av att ”nu kommer jag att se ut som alla på minglet, Gud vad härligt.”
Det var inte utan en viss skamsen triumf som jag noterade hur olik jag var de andra i lokalen. Jag kände mig verkligen som en individualist där jag stod med min öl i handen. Som att jag hade lurat systemet. Jag hade väl på mig någon skrynklig skjorta och en vid byxa. Så min identitet avgjordes också av gruppen i stort. Jag kunde positionera mig som en som inte hade tillbringat en halvtimme framför spegeln med att locka håret och kaka på med solpuder. Jag kunde känna samhörighet med min vän där vi stod i våra ”kreativa” kläder. Vi såg oss själva som de egensinniga och de andra som kopiorna. På det sättet skapade vi alla i lokalen vår identitet. Men egentligen stod valet bara mellan grön sko eller röd sko. De hade valt lockat hår och vi hade valt bohemiskt oborstat hår med en chic dread i nacken. Vi hade inte valt bort valet. För hur skulle det ha sett ut? ■
