Krönika: För ett nytt strand- inlopp

Medan jag av dimmiga anledningar står och tittar på när världens största lastfartyg lägger till i Scaniahamnen tänker jag på hur den här staden inte är byggd för mig. Den enda behållningen havet ger en Göteborgare som inte jobbar med att frakta eller lossa McDonalds-leksaker och platt-tv:s från någon löneslavsfabrik på andra sidan jorden är nämligen oregelbundet väder och det tveksamt nödvändiga i att kunna åka båt till Danmark från Järntorget.  
För trots att hela staden bara existerar på grund av sin närhet till havet är det som att någon aktivt har byggt den för att göra det så jobbigt som möjligt att ta del av det för de som tänkte ägna sig åt något annat än att hålla på med avancerad logistik. Du tänkte bada? 30 minuter bort med kollektivtrafik. Minst. Och då till ett ställe som heter kallbadhus där alla som tycker höjden av njutning är att visa sina kön.
Absolut. Det kanske var jättebra att bygga bilvägar och industriområden och färjeterminaler mitt i centrum på typ Gustav II Adolfs tid. Det vet jag inget om. Själv drömmer jag om en annan värld. En värld där Göteborg hade gått samma väg som Barcelona gjorde inför sommar-OS 1992. För att slippa skämmas för sin fula, skitiga hamnstad rev de då helt sonika det skruttiga industriområdet vid vattnet och förvandlade det till kilometerlånga sandstränder. Varför kunde de inte gjort det här också, under fridrotts-VM 1995? Hur annorlunda hade inte saker varit då?
För mitt inre öga ser jag gnistrande vita sandstränder sträcka ut sig från Röda Sten till P-arken. Palmerna vajar i vinden medan solälskare släntrar ner från Järntorget ner till den anlagda badstranden. Där nere vilar alltid en svag doft av solkräm. Måsarnas skrik blandas med Nationalteaterns Livet är en fest spelad på ukelele.
Istället för att trängas i inölade lokaler i mörka Linnéstaden hade allt hänt nere på strandpromenaden. I Pusterviken skulle de långhåriga ölmagsmännen flyta runt till tonerna av Thin Lizzy. Ett stenkast därifrån, på Kinos nyöppnade Der Strand skulle drinkar serveras ur små syltburkar till ett hav av runda solbrillor som högljutt bråkar om det här verkligen inte känns lite köpt?
Det är för all del fortfarande möjligt. Vattnet finns fortfarande kvar där. Sand finns att köpa. Vägar kan grävas ner och ledas bort. Till skillnad från Stockholmarnas infekterade Slussengräl kan nog de flesta av göteborgarna också komma överens om att Södra Älvstranden som den ser ut nu är helt värdelös.
Nästa gång du ser Stena Line tuffa in mellan långgatorna och hör mistluren tuta genom halva stan  – tänk sol, tänk bad, tänk långa nätter på stranden. Det finns en bättre värld, en värld där mardrömmen vi kallar hamninloppet kan vara över.