Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
2011 var året då de offentliga männen föll. Året då mannen blev en tomte. Så skrev Jens Liljestrand i Sydsvenskan i januari och tog exempel som Strauss-Kahn, Juholt och Bildt som alla framstod som allt löjligare i media under året. De framstod som gubbar. Liljestrand citerar en vän som avfärdat Juholt med just ordet gubbe. Denna vän visade sig vara skribenten Lisa Magnusson som svarade på sin blogg på rodeo.net och menade att gubbighet mer är en mentalitet än något som gäller alla män. Det är att ta för stor plats och inte ta hänsyn. Att använda ordet gubbe på ett avfärdande sätt blir att visa sitt motstånd mot en synlig eller osynlig makt. Men, lägger hon till på slutet, det är i Sverige på tiotalet inte lika självklart vem som har fördelen. Är det gubbarna eller är det unga kvinnor, den grupp som både jag själv och Magnusson tillhör? Mycket tyder på att det är de senare som favoriseras i vissa sammanhang.
Varför, kan man då fråga sig? Om gubbighet anses innebära tjurskallighet, icke-flexibilitet, brist på social förmåga och empati. Att ta för stor plats och samtidigt inte inse att man tar av någon annans, är egenskaperna hos unga kvinnor underförstått de motsatta. Man är flexibel, samarbetsvillig och har god social förmåga. Man har tusen bollar i luften samtidigt och är positiv. Man säljer ständigt sig själv som varumärke, som anställd, som bilden av den perfekta unga kvinnan. Vem som tjänar på det? Frågan är om det verkligen är vi unga kvinnor. Vi upphöjs för egenskaper som inverkar negativt på vårt välmående. Inte den sociala förmågan kanske, men väl flexibiliteten och den ständiga tillgängligheten. Man har på senare år talat om en ”femininisering” av arbetsmarknaden. Klassiskt feminina egenskaper som social förmåga, flexibilitet och förmåga att sälja sig själv uppvärderas. Inte på grund av rättviseskäl utan för att de behövs i ett samhälle där telefonförsäljare snarare än kroppsarbetare är ett av de vanligaste yrkena för ungdomar.
De senaste åren har jag och mina vänner frekvent använt ord som hagga, tant, kärring och häxa som kärleksbetygelser. Det är inte för att uppvärdera tanten i relation till gubben, utan mer för att motverka de konforma idealen för unga kvinnor vi har idag. Där den unga kvinnan är glad, flexibel, alltid villig att arbeta och dessutom för ung för att veta att kräva ordentligt betalt, är tanten tvärtemot. Tanten ger fan i att vara trevlig. Tanten anpassar sig inte. Hon slår ner näven i borde och säger ”jag ska ha betalt!”. Tanten orkar inte sminka sig varje morgon. Hon vet sitt värde ändå. Lite som gubbarna, faktiskt. Men där gubbarna faller som dominobrickor är det unga män och kvinnor som verkar ta deras plats. Men tanten behövs också. Vi behöver sådana som skiter i’t. Som gör som de vill. Inte för att de har makten utan för att de levt tillräckligt länge för att veta att det inte spelar någon roll.
Sanna Samuelsson är Nöjesguidens moderedaktör.
