Krogen & drogerna (1996)

Redaktion 17:13 14 Nov 2012

Av David Wikdahl & Thomas Heldmark, nummer 6/7, 1996

 

Du ska jobba hårt, se bra ut och vara trevlig mot gästerna. Dag som natt. Du jobbar på krogen. I Göteborg åkte nyligen 45 personer fast i den kanske största droghärvan i Sverige någonsin. Många ser ett klart samband mellan hårdare arbetsförhållanden och ökat drogmissbruk. Men krögarna och facket blundar ikapp. Dags att vakna?

 

Joakim Andersson arbetade som köksmästare på en av cen­trala Göteborgs mest välkända krogar - ända tills en ödesdiger tisdagskväll i februari i år. Då brakade helvetet löst. Med drag­na vapen stormade ett antal poli­ser den lägenhet han bodde i tillsammans med två kompisar.

Joakim hade inte ens kunnat drömma om att han en dag skulle möta polisen på detta brutala vis. Stormningen av hans hem kom som en chock.

– Jag kunde inte fatta vad jag hade gjort för fel, berättar han.

Joakim och hans vänner, en bartender respektive en servitör, fördes till polisstatio­nen för förhör. I rapporten står det på kort­hugget polisspråk bland annat att Joakim hade blodsprängda, stora och blanka ögon: "Skäligen misstänkt. Vistades i lokal där det enligt tips säljs narkotika. Umgicks med kända missbrukare. Stressigt beteende".

Idag är 25-årige Joakim dömd till två och ett halvt års fängelse för narkotikabrott: Han har tagit 200 ecstasytabletter själv och överlåtit 30 tabletter till bekanta. Han har också innehaft 10-20 gram kokain, 5-10 gram amfetamin och fem LSD-trippar.

Joakim var en av de första som åkte dit i något som håller på att växa till en av de största droghärvorna i Sverige någonsin. Kanske inte vad gäller drogmängden, men i antalet inblandade. Och i storleken på de smaskiga rubriker som tillslagen generera­de i; så gott som varenda citykrog, som i Gö­teborg kan benämnas med omskrivningen "trendig", fick sitt namn placerat svart på vitt på kvällstidningarnas kartor.

45 människor - de flesta kockar, servitö­rer, diskjockeyer, bartendrar - har gripits och förhörts grundligt. Ett tiotal har häk­tats och blivit dömda i tingsrätten. Ett fåtal har förklarat sig nöjda med sina domar – upp till fyra år – men flera väntar i skrivan­de stund på hovrättens utslag. Dessutom är fler åtal att vänta, enligt kammaråklagare Ann-Marie Ros som leder utredningarna.

– Men vi har inte tillräckligt med resur­ser att undersöka alla tips vi har fått in un­der utredningen.

Efter vårens polisiära storstädning har det lugnat sig något på drogfronten. Eller rättare: Drogerna syns inte lika mycket som förut. Folk har blivit försiktigare. Kanske har de fått sig en tankeställare.

Joakim och hans kompisar har svårt att egentligen fatta vad som har hänt. De blev inte bara överraskade av att polisen plöts­ligt störtade in mitt under ett avsnitt av TV-serien Zonen. De blev också överrumplade av att bli behandlade som narkomaner och utpekade som brottslingar i media. De kän­ner knappast igen sig i polisen hårdkokta rapporter. De är ju inga knarkare! Det enda de gjorde var att dricka öl och skölja ner ett litet piller då och då. Ibland för att orka job­ba, ibland för att ha kul efteråt.

Joakims ord kanske förklarar en del. Så här minns han en typisk arbetsdag:

– Köket stänger halv tolv. Sedan städar man och är klar vid midnatt. Ute i baren står polarna från andra krogar och väntar. Eftersom man är uppe i varv, och inte alls har lust att gå hem, så dricker man några billiga öl på hemkrogen och går sedan vida­re. Efter ytterligare några öl kanske män toppar med en ecstasytablett. På sistone blev det många efterfester...

 

Vulgonivå

Det är här någonstans som hela diskussio­nen hamnar snett - eller, rättare sagt - som problematiken blir tydlig. Det är lätt att för­fasa sig över och gotta sig i skandalen; "Gömde knarket i högtalaren", "Knarket flödade på innekrogarna" (GT 6 mars). Och så hängs ett gäng skyldiga ut till allmän beskådan. Men det är ju knappast någon nyhet att droger förekommer på krogen. Många har väl snarare undrat varför en sådan här "upprensning" inte gjorts långt tidigare, särskilt med tanke på ivern att jaga droger på ravefester. Det som verkligen förvånar är glappet mellan de olika verkligheterna: Å ena sidan en krogvardag där kraftigt festan­de och bruk av både lagliga och olagliga dro­ger även bland personalen förekommer tämligen öppet. Å andra sidan lagens hårda dom mot de enstaka som åker fast - och to­talt blåögda och ovetande krögare som inte har en aaaning om någonting. Facket, som i rimlighetens namn borde stödja medlem­mar med problem, är i denna fråga helt öve­rens med arbetsgivaren. De har varken sett eller hört någonting.

Här vill vi absolut inte förfalla till samma vulgonivå som drog/rave-diskussionen hamnat på. Varje sunt tänkande människa inser givetvis att långtifrån alla som jobbar på krogen missbrukar droger. Att det handlar om en minoritet. Men faktum kvarstår. Krogyrket sliter oerhört hårt på persona­len, och för många leder detta till ett farligt bruk av alkohol eller andra droger. Men ing­en, varken fack eller arbetsgivare, tycks vil­ja göra något åt problemet, eller ens titta på det. Vi blundar och kör vidare, och det går ju bra så länge unga människor köar för att få in en fot i krogbranschen: Enligt Ungdomsbarometern 95/96 är ett arbete inom restaurang och turism det mest attraktiva yrkesvalet vid sidan om media. På gymnasiet är det mycket svårare att komma in på restau­rangskolan än på det na­turvetenskapliga pro­grammet. Och under ut­bildningen får man inte lära sig mycket om yr­kets risker. På verklighetens krogar byts gammal och utsliten personal snabbt ut mot ny och fräsch.

Men vi tar det från början.

 

En låtsasvärld

Peter Towers har jobbat som bartender i Gö­teborg – senast på Kosmopol – i tio år. Han har sett hur acceptansen mot olika droger har ökat.

– När jag började i branschen dracks det mest. Nuförtiden kompletterar folk supan­det med ecstasy, kokain eller speed.

Men förutom en allmänt drogvänlig trend anser han att orsaken till missbruket är de hårda arbetsvillkoren i krogbran­schen. Påfrestningarna har blivit värre, bland annat genom ökade öppettider.

– Det finns en tydlig koppling. Att jobba i en bar är oerhört pressande. Det är tungt och slitigt. Samtidigt har man kravet på sig att vara ball, se bra ut. Man ska kunna hålla igång hela natten, underhålla gästerna. Det är klart att vissa tar amfetamin för att orka.

Schemalagda arbetspass på upp till 15 timmar är inte ovanligt, enligt Peter To­wers. Visserligen säger restaurangavtalet att inget ordinarie arbetspass får vara längre än elva (!) timmar. Men det struntar krögarna i.

Samma avtal ger arbetsgivarna rätt att skicka hem sina anställda efter lunchen när gästerna är få, för att sedan låta dem kom­ma tillbaka på kvällen och ta hand om mid­dagsgästerna. Dessa oavlönade eftermid­dagstimmar får personalen tillbringa bäst de kan. De som bor nära åker hem, många driver runt på stan, shoppar eller fikar.

Det här gör att fritiden fragmenteras. Man släpper aldrig jobbet med tankarna och ens referenser blir begränsade till den lilla värld som krogen utgör.

– Krogfolk lever i en låtsasvärld, en restau­rangbubbla, säger Peter Towers och målar upp en fartblind tillvaro: Man jobbar som ett svin, festar på fritiden och spenderar pengarna man nyss tjänat. På krogen finns allt - sprit, droger och ome­delbar stimulans. Man be­höver aldrig vara ensam.

Visst handlar det om dro­ger; det är olagligt och kan ge fängelse. Men det hand­lar också om vidlyftiga al­koholvanor och en arbetskultur som är allt annat än sund.

Det ger inte fängelse.

Men det finns andra sätt att åka dit.

De undersökningar som finns talar om hög dödlighet, förslitna ryggar och axlar och ett stort antal skilsmässor bland just krogpersonal. Restauranganställda löper också dubbelt så stor risk att drabbas av oli­ka former av cancer som den övriga befolk­ningen. Passiv rökning anses bidra starkt till de höga cancertalen, utöver det faktum att krogpersonalen själv bolmar värst av al­la. Men mycket tyder också på att krogper­sonal får ta stryk psykiskt: Manlig servis- och kockpersonal tar livet av sig mer än nå­gon annan yrkesgrupp. I rapporten Arbets­liv och hälsa -96 (Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet), förklarar man självmordsbenägenheten delvis med närhe­ten till alkohol i jobbet.

"Det beror inte bara på att det är lätt att komma åt sprit utan lika mycket på de värde­ringar som är etablerade i dessa yrken. Den höga dödligheten bland manliga hovmästa­re, kockar och köksbiträden förklaras ofta med individuella alkoholvanor, men en fokusering på yrkeskulturella förhållanden kan vara minst lika rimlig", står det i rapporten.

Alltså: Det beror på individen om man trillar dit, men krogkulturen underlättar.

– De sista timmarna är femtio procent av gästerna restaurangpersonal. Så är det på de flesta krogar som har öppet till fem, be­rättar Annika Jensen, bartender på The Copy i Stockholm.

Krogfolk kan vara struliga att ha som gäs­ter, tycker hon. De dricker bra, men är ibland dryga och stannar alltid till sist. An­nika vet, hon har sett det från båda sidor om bardisken. Numera är hon själv försik­tig med alkohol, men de första åren drogs även hon med i festkarusellen.

– Efter jobbet tog vi taxi till någon annan krog och beställde in Moét. På söndagarna gick vi ut bakfulla och käkade brunch. Vi tyckte att alla andra som inte gjorde det var trista.

Att pengarna rullade bekymrade inte Annika; det rann ju till nya varje dag och dricksen var på något sätt inte lika mycket värd som andra pengar.

– Fick jag in 800 spänn i dricks kunde de vara spenderade till kvällen efter, på mer el­ler mindre ingenting, säger hon.

Peter Towers i Göteborg känner också till hur krogfolk kan härja:

– Krogpersonalen kan verkligen grisa till det. När jag jobbade på restaurangkvällar brukade de beställa in hela brickor med shots, hela brickor med öl, champagne, allt om vart annat. Sedan söp de skallen i bitar. Man kan fråga sig varför de måste leva ut på det hysteriska sättet. Men på ett sätt var det bra - de formligen slängde pengar efter mig.

 

Speciella människor

En del av orsaken till varför krogfolket lever så riskfyllt ligger uppenbarligen i den speciella kultur som råder på många ställen, i kombination med de hårda arbetsvillko­ren. Men vissa vill gå ett steg längre. Går för­klaringen att finna i vilken sorts männis­kor som dras till restaurangyrket?

Legitimerade psykologen Kristian Ale-man, som behandlar personal från flera kända Stockholmskrogar, ser ett mönster. Han menar att många krogmänniskor ut­vecklar ett "maniskt försvar". De törs inte vara sysslolösa eftersom det ger dem käns­lor av sorg, övergivenhet och ensamhet. Istället flyr de genom att ständigt vara akti­verade. På krogen är det full fart, tiden är knapp och huvudet är fullt av siffror och bordsnummer. Frånvaron av vilopauser, och att man knappt har tid att äta, passar dem utmärkt.

– Många människor orkar inte titta in i sig själva. De saknar förmågan att känna ef­ter hur de mår, säger han.

Kristian Aleman menar också att många människor med svag identitet söker sig till krogen.

– Restaurangvärlden är förförisk. Där finns vackra människor, pengar, allt man vill identifiera sig med om man är osäker.

För närvarande jobbar han på en doktors­avhandling om personlighetstyper relate­rat till olika missbruksproblem. I sina stu­dier har han sett hur olika yrkesroller på en restaurang dras till olika typer av droger.

– Jobbar man i matsal krävs det en viss typ av social anpassning. Därför är central-stimulerande droger som kokain, amfeta­min och ecstasy vanligare bland servitörer, hovmästare och barpersonal. Heroin kan man hitta bland kockar. Hasch används i bägge yrkesgrupperna, påstår Aleman.

Men vad händer med dem som trillar ige­nom, förutom att de riskerar att åka fast och dömas till långa fängelsestraff?

 

Hör inget, ser inget

När drogdömde Joakim Andersson hamna­de i häktet fick han varken stöd av facket el­ler arbetsgivaren. Krögarens omedelbara reaktion var ett avståndstagande till Joa­kim, som dessutom vräktes ur bostaden som han hyrde av sin chef. Joakims bror fick några dagar på sig att tömma lägenhe­ten medan Joakim satt häktad.

På Utrednings- och behandlingsgruppen på Östermalm känner man väl till riskerna för krogpersonal, och man tar emot klien­ter från flera krogar i Stockholm city. De uppmanar folk med missbruksproblem att byta yrke och lämna krogbranschen helt.

– Vi tvingar ingen, säger Birgitta Graf, men vi försöker få dem att förstå att det är bäst så. Behandlingen är bortkastad om kli­enten återgår till att jobba på krogen. Det vet vi av erfarenhet.

Joakim Andersson tänker inte ge upp så lätt:

– I början tänkte jag att jag måste sluta jobba på krogen för att ge upp drogerna. Ef­tersom alla i ens närhet sysslar med droger är det ju svårt att sluta. Men sedan tänkte jag att det bara är att fly från problemen. Nu har jag bestämt mig för att gå tillbaka och jobba som kock igen – fast drogfri!

Han låter bestämd, men står samtidigt gan­ska ensam.

Det vore kanske cyniskt att säga att ar­betsgivarna tjänar på att deras anställda festar. Men det tycks finnas ett tyst medgi­vande från deras sida. Krögare har inget emot att personalen rör sig ute i vimlet på nätterna, inte så länge jobbet sköts. Tvär­tom, de blir ju levande reklampelare för krogen och därmed bra för affärerna. Och att lönen spenderas på restaurang mår branschen i stort knappast dåligt av.

Strax efter att polisen gjorde de första gripandena i Göteborg, sammankallade narkomanvårdsenheten och tillståndsen­heten på socialtjänsten i centrum till ett möte; krögarna skulle informeras om vil­ken hjälp de kunde få för att i sin tur kunna tackla problemen.

30 restaurangägare bjöds in.

Bara ett tiotal kom.

Av de närvarande krögarna på mötet var det flera som reagerade reflexmässigt: "De som har knarkat borde sparkas direkt".

Ove Lundgren, erfaren narkomanbe­handlare som jobbat med drogförebyggan­de projekt på stora företag som Volvo Last­vagnar, var med på mötet. Han menar att det absolut inte får gå till på det sättet.

– Arbetsgivarna har ju faktiskt ett ansvar mot de anställda. Jag brukar säga att det är missbruket som ska bort - inte missbruka­ren, säger Ove Lundgren.

Det enda som verkligen fick krögarna att spetsa öronen var hotet om indragna sprittillstånd. Om personal begår brott, inte minst om de säljer droger på plats, kan krögarnas tillstånd ryka, fick de veta av till­ståndsenhetens chef Viola Härenby.

En av de närvarande krögarna förklarade varför han ville få slut på knarkandet på krogen. Skälet var strikt affärsmässigt: Om personalen använder och säljer droger, dras också en sådan publik till krogen. De här gästerna dricker ingenting - de bara sit­ter där med ett glas vatten eller en Coca-Cola, förklarade krögaren.

Och det låg definitivt inte i hans intresse.

Men samtidigt som man kände igen en olönsam knarkargäst, kunde Ove Lundgren förvånat notera att det rådde en extrem omedvetenhet om droger bland krögarna.

– Det slog mig hur fullkomligt oförståen­de alla restaurangägare var inför vad som hade hänt. Det är alltså fråga om männis­kor som har jobbat i branschen i 15-25 är, och de var så okunniga att det nästan var löjligt. De visste inte hur narkotikan ser ut, inte hur en påverkad beter sig, ingenting!

 

Jackpot a la Göteborg

I Stockholm sneglar polisen avundsjukt på kollegorna i Göteborg. Man har intensifie­rat krogbevakningen och har inte, som många trott, enbart brytt sig om Dock­lands. Under ett halvår har polisen hårdspanat på flera av citykrogarna i Stockholm. Och i bästa deckarstil har man haft poliser med kikare och ter­mos utplacerade i lägenheter mitt på Birger Jarlsgatan för att kunna spana ordentligt på krögarna.

– Jag vill inte peka ut någon speciell krog, säger Per-Uno Hågestam, som är chef för narkotikaroteln. Men vi har haft ett tiotal spanare både innanför och utanför krögarna under ett halvårs tid. En sak är säker: drogerna har ökat markant på krogen.

Det brukar förvisso polisen säga. Ut­talanden som "Det är värre än någon­sin", brukar följas av slutsatsen "Vi be­höver mer resurser".

Till skillnad från i Göteborg har Hå­gestam och hans mannar framför allt brytt sig om krogarnas gäster. I vissa fall med krogarnas goda minne, ibland inte.

Fast någon jackpot å la Göteborg har han inte lyckats med.

– Jag ska inte säga att polisen i Göte­borg hade tur, men de fick tag i rätt per­soner som kunde prata. Vi har inte fått någon sådan öppning ännu. Den dagen vi får tag i rätt person kanske vi får samma effekt.

I Malmö har man kommit något längre. Polisen ser, enligt informationsdirektör Lars Håkansson, en klar ökning av droger inne på krögarna, framförallt av LSD och ec­stasy. Han tycker dock inte att problemet är lika stort där som i Göteborg och Stock­holm, vilket delvis beror på det grundliga utbildningsprojektet "Krögare mot narkoti­ka tillsammans med polisen".

– Vi informerar personalen om hur nar­kotika ser ut, hur den används och hur den distribueras. Vi har dessutom en tradition här där polisen utbildar ordningsvakter. Vi har god kontakt med krögarna.

 

Ord står mot ord

När vi talar med arbetsgivare i Stockholm slår de dock ifrån sig på samma sätt som kollegorna i Göteborg. Inga droger här inte, aldrig ens ett glas för mycket.

– Jag kan inte påstå att det dricks särskilt mycket. I varje fall inte på mina krogar, sä­ger Ralf Thalén som är delägare i Grodan, Biblos och Viktoria.

Thalén kan inte påminna sig om att han överhuvudtaget stött på något som kan lik­nas vid missbruk. Det skulle väl märkas på hur de sköter jobbet, menar han.

Branschorganisationen SHR (Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare) viftar indig­nerat bort våra frågor om missbruk i bran­schen. De anställda i SHR-företagen är min­sann inga missbrukare, "de ser seriöst på sin yrkesverksamhet".

– Det finns inga belägg för att krogfolk dricker mer än andra, säger Charlotte Stiernstedt på SHR.

Christer Andersson, VD för Stockholmskrogarna East, Videgård, Akvarium och Dia­na, ser inte heller alkoholvanorna som ett problem. Han medger dock att restauranganställda är en riskgrupp, men inte mer än ex­empelvis journalister eller nöjesfolk.

– Om det är ett problem borde SHR och HRF (Hotell- och Restauranganställdas förbund) titta på de här frågorna tillsammans. Men jag kan inte säga att det är så, det finns ing­en undersökning som bekräftar det.

Men härom tvista de lärde. Forskaren Gunnar Ågrens konstaterar i sin undersök­ning, där han under en tioårsperiod stude­rat samtliga dödsfall i Sverige, att dubbelt så många restauranganställda dör i skrump­lever som resten av befolkningen.

– Det finns inget annat sätt att förklara detta faktum än genom alkoholism.

Även Annika Jensen på The Copy har en annan åsikt än arbetsgivarna:

– Det är klart att många får missbruks­problem, så mycket som det partajas. Det är inte i många branscher man kan ha drog- eller al­koholproblem och jobba samtidigt, men det kan man på krogen. Man kan sova sig nykter på dagar­na och sedan gå till jobbet, säger hon.

Sven Andréasson, alkoholläkare på S:t Görans sjukhus, har, liksom Annika, erfa­renheter av krogpersonalens missbruk:

– Men är man mellan 20 och 30 har man sällan hunnit utveckla ett alkoholberoen­de. De som kommer till mig har knappast drabbats av skrumplever ännu. Missbruket ger framför allt sociala effekter.

Nu ska narkomanvårdsenheten och till­ståndsenheten i Göteborg vidga samarbetet med krögarna. Utbildningar om droger och alkohol ska hållas på plats hos de krogar som är intresserade. Målet är att varje krog ska upprätta en policy som bland annat tar upp personalens eget bruk av alkohol - och vad som gäller om man använder droger. Allt för att öka medvetenheten hos de an­ställda. Liknande utbildningar sker också i Stockholm och Malmö.

 

Det ekar hos tacket

Det är märkligt hur saker och ting kan upp­fattas på olika sätt. Ute på krögarna hävdas samma sak: Ja, det sups. Ja, det knarkas. Att krögarna inte går ut och flaggar med pro­blemen är kanske inte så konstigt, särkilt inte med tanke på att krogens tillstånd kan hänga löst om problemen blir kända hos tillståndsenheten på socialtjänsten. Men även hos facket ekar det tyst. De om några borde väl ta det här på allvar. Det gör andra fackförbund. Bland annat har Journalist­förbundet framgångsrikt angripit proble­men bland sina medlemmar, som alltid an­setts vara en riskgrupp.

John Herrström, förbundsordförande i Hotell- och Restauranganställdas förbund (HRF):

– Vi har inga indikationer på att restau­ranganställda har för hög alkoholkonsum­tion. Det där var ju på sextiotalet. Vår er­farenhet är att drickandet snarare har min­skat.

 

Det är inte den bild vi har fått när vi talat med restauranganställda. Samtliga är öve­rens om att det festas oerhört mycket.

– På jobbet? Det tror jag inte.

 

Dels på jobbet, men kanske framför allt efter jobbet.

– Vad folk gör på sin fritid har vi inte med att göra. Det tillkommer inte oss att ha syn­punkter på vad våra medlemmar gör när de är lediga. Bara de inte super på jobbet. Men är det inte ett problem att era medlem­mar utvecklar ett alkoholmissbruk, även om det inte sker på arbetstid?

– Jag tror inte att det är så allvarligt. Det handlar om unga människor, de gillar att vara ute och roa sig.

 

Var det frågan om det i Göteborg också?

– Du menar den där knarkhärvan? Vad jag känner till var inga av våra med­lemmar inblandade i den.

(Nu blir John Herrström osäker. Han lyfter telefonluren och kollar med HRF:s Göteborgssektion. Där konstate­ras till Herrströms lättnad att Joakim och hans olycksbroder inte finns med i medlemsregistret.)

– Det som hände i Göteborg är ett samhällsproblem. Det drar ner branschens rykte. Men om det är så att vara medlemmar drogar sig är det ju för jäkligt.

Vi har just hört förbundsordför­anden tala. Och man måste nog inse att man idag inte kommer mycket längre än till att konstatera att här krockar uppfattningarna.

Kanske är ett problem just att yr­keskåren är så ung, hälften av HRF:s medlemmar är under 30 år. Det som lockar med ett jobb på krogen är fri­heten i själva livsstilen. Man träffar mycket människor, man syns och dessutom finns möjligheten att tjä­na pengar utan akademisk examen. Många ser dessutom jobbet som en genomgångsfas på väg mot något annat. Och de som händelsevis är med i facket har inte lärt sig att stäl­la krav. De ställer upp på att jobba hårt, sent och länge. Det är inga pro­blem, så länge medföljande livsstil har inslag av fest och glamour. Peter Towers har varit med ett tag och sett årskullar komma och gå. Han är själv just 30 år och på väg ut ur branschen, vilket i och för sig inte är något som han be­klagar. När han nu ser på Joakim och hans kamrater tycker han att de har utnyttjats och blir rent av förbannad.

– Jag ser dem som offer, som marionet­ter. Krögarna vet att de festar skallarna av sig, men skiter i det. Så länge deras krogar går bra.

 

Joakim Andersson heter egentligen något helt annat.

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!