Bra kritik ger din kulturella upplevelse större glans. Den kan vara provokativ och underhållande, men bra kritik hindrar framför allt mediokra företeelser från att flyta upp till ytan och uppta din tid. Där den kommunala skolan, scoutförbundet och svenska kyrkan är altruistisk och klasslös, agerar kritikern vår civilisations dörrvakt och trafikpolis. Alla ska inte vara välkomna. Carl Reinholdtzon Belfrage vet receptet på god kritik.
Min pappa gav mig en prenumeration på Newsweek när jag var nio år. Sedan dess har jag alltid haft ett öga i den utländska pressen. Om det så gäller The Atlantic, Guardian eller Der Spiegel. Men så läste jag igenom ett par inhemska dags- och kvällstidningar i veckan. I Sverige skriver man inte kritik av någon anledning. Man skriver om nyheter. Man informerar.
Det är svårt att få in svensk kritik i kvalitetsfacket. Jag vet inte hur det skulle gå till.
Den mindre bemedlade svenska journalistiken är idag mer infantil, kortfattad och uddlös än någonsin.
I min värld står journalisten över intervjuobjektet. Journalisten ska styra intervjun, samtalet eller recensionen. I min värld skriver man inte en intervju genom att boka en kvart med en artist på något kafé eller ber om en telefon-intervju eller, för den delen, mejlar. Men så ser samtliga tidningars kultur-delar ut nuförtiden. Sanningen är att kulturdelarna nuförtiden ser ut som en två sidor lång chatt-konversation. Verkligheten är att den lilla, korta, föga analyserande notisjournalistiken är uteslutande vad kritiken består av idag.
Samtidigt, som en konsekvens av tidningarnas föga smickrande ekonomiska situation, uppmuntrar ledningarna sina kulturskribenter att blogga. I tider då journalister redan skriver knappt genomarbetade små historier uppmuntrar redaktörerna till mer snabbproducerade texter. Texter som aldrig kommer att betyda någonting. När man borde ge journalisten mer tid att skriva djupare analyser, något tänkvärt och egensinnigt belastar man sina anställda med att producera fler småtexter. Varför förstår jag inte. Det handlar bara om osofistikerat skvaller, reklam och självbekräftelse är jag rädd.
Man kan hoppas att journalisten ges tid att skriva något minnesvärt och meningsfullt i essä-, novell- eller annan kritikform. Är det för mycket begärt?
Gör ett test. Blunda och fundera på om du kommer ihåg förra månadens kritik eller intervjuer. Förra veckans möjligen. Eller varför inte gårdagens? Du minns ingenting. Dagens kritik har i det närmsta planats ut till korta, mediokra och illa pålästa blogginlägg som sedan låts tryckas. Det mest förbluffande är att journalisterna själva inte gör motstånd. Skribenten bloggar på för att behålla sitt jobb. Försörja sin familj.
Men för att kulturjournalistiken ska kännas levande och avgörande måste det blåsas nytt liv i den. Med en ny generation redaktörer begåvade med fantasi, kvickhet, humor, sorg, ilska och kanske till och med hat. Kritik är ett levande ting, men för närvarande har den svenska delen fullständigt somnat in. Och det är den här utvecklingen som sakta men säkert totalt, absolut, definitivt har förändrat min syn på journalistiken från då jag var drömmande och, vågar jag säga, hoppfull.
Allt beror helt på hur intresserade och moderna redaktörer det finns. Det finns alla möjligheter att ge begåvade skribenter större utrymme för essäer och kritik, men vi kan lika gärna hamna i Nordkorea.
W. Somerset Maugham
CRB:s Lathund till blivande journalister
1. Föda: Trestjärniga Michelin-restauranger. För att bli en bra journalist måste du äta väl.
2. Viktig lärdom: att lära sig att tacka nej. ”Nej” är ett sådant vackert ord. Utmärkt om man jagas av en våldtäktsman i en park eller får ett märkligt förslag från en redaktör som vill få dig att kopiera Guardians nätupplaga eller twittra om kaffekultur.
3. Press- och publicistklubbar består av ett gäng idioter som styrs av kvinnor i bronsålderssmycken som köper sina kläder av Gudrun Sjödén och män i billiga kavajer som luktar som uteliggare. Undvik. Hitta annan sysselsättning (se råd 1).
4. Unga kulturredaktörer vill hävda att de älskar internet och att de äldre inte förstår. Låt mig ge dig ett viktigt råd. Att luncha/twittra/facebooka/blogga med andra ”journalister” för att på så sätt skaffa nätverk och kontakter är det mest förnedrande som finns och kommer bara leda till att din själ hoppar från en klippa.
5. Om du är fattig, bli inte journalist. Rika har bättre smak och du är framför allt ständigt oberoende. Annars kommer du lätt finna dig bli styrd av dina bostadsrättslån och bli familjen Bonniers lilla kulturslav (dessa utblottade antikritiker tvingas recensera varandras böcker i varandras publikationer). Planerar du att bli nödställd Schibsted-anställd gäller detta råd extra mycket då du slipper tvingas sälja texter till en The Ark-tidning.
6. Hylla dina hjältar. Personerna, döda eller levande, som fick dig att börja skriva. Om de så heter Thomas Pynchon, John Kennedy Toole eller W. Somerset Maugham.
7. Vill du bli en god kritiker? Sök inte Journalisthögskolan. Är du redan där, hoppa av. Läs istället Artur Lundkvist, böcker och filosofi. Eller teknisk fysik.
8. Är du ful, har oregelbunden huvudform, svullna ögon eller ser ut som en gammal gubbe, bli inte nöjesjournalist. Du kommer inte att lyckas.
9. Skaffa ett adligt, gärna långt svenskt efternamn. Gärna Reinholdtzon Belfrage. Överkurs: skaffa ett namn som ger dig ett klingande smeknamn. Gärna CRB.
10. När någon känd kulturpersonlighet avlider springer redaktören och ber någon stackars frilansare att skriva 3 000 tecken på två minuter. Skriv aldrig snabbt. Långsamt är så mycket vackrare. Dina texter blir minnesvärda och ger intryck.
Bonusråd: Undvik att läsa gamla närsynta rockjourmalister med barn som skriver drömmande om knarkande rockjournalister utan barn.
Viktigt att understryka om ovan råd: jag är inte ironisk. Så, uttrycker jag mig klart?
