Text Ghazal Amin Illustration Carsten Oliver Bieräugel
Vad har hänt med alla subkulturer som överskred klassgränserna? Jo, de har förvandlats till dryga mingelfotografer och modebloggerskor som bär femsiffrigtkostande väskor. Ghazal Amin minns bättre dagar.
Jag tänker ofta på vad som hände med indiekidsen. Ni vet, kidsen som hängde i skunkgruppen indiebilder 2.0 för stilinspiration, de som ogenerat bar fem års festivalarmband runt handleden trots att det luktade död och antagligen hade spår av hiv på sig. De som grät på Broder Daniel-konserter och snodde ölslattar på Baba Sonic. Eller ska jag säga vi? Vi som kopierade klubbstämplar med kajal och skruvade ned Håkan Hellströms namnskylt i hans trappuppgång i Vasastan, Göteborg (förlåt). Vi som hängde på Myrorna på jakt efter billiga fjällrävenryggsäckar och allt som var randigt. Vi som gjorde några halvhjärtade försök till att starta band för att sedan inse att vi inte var lika coola som Ladytron.
Okej, jag vet vad som hände – vi växte upp. Electroclash var ju faktiskt inte så himla bra, Metropolis stängde ned och inga moderkänslor i världen kan idag få Henrik Berggren mindre patetisk.
Men jag undrar varför ingen tog över efter oss? Indiekidsen existerar inte längre och nu är det fashionungarna som är motsvarigheten. T-shirt-tjejen med svartfärgat hår är nu modebloggtjejen som lyssnar på Lykke Li, och killen i slitna Converse som kunde alla Morrissey-texterna utantill är nu mingelfotosemikändisen på F12-trappan som är för märkvärdig för att möta din blick.
Jag är kluven över övergången, för något saknas. Den huvudsakliga kärnan, det som får mig att titta på min indietid genom ett sentimentalt rosaglittrigt filter. Det där prestigelösa att ingen lekte ball och samhörigheten – att alla var som en familj. Och framförallt den ekonomiska tillgängligheten som är den viktigaste biten, det som gjorde att alla kunde vara med, oavsett social bakgrund.
Att vara indiekid krävde inga ekonomiska förutsättningar, bara lite intresse. Tvärtom var det kreativt främjande att knappt ha pengar på fickan. Man gjorde egna zines istället för att köpa tidningar och spelade in blandband direkt från P3 med klottriga låtlistor när man inte kunde unna sig själv skivor. Hade man inte råd med festivalbiljett plankade man, och gick man och fikade satt fem kompisar och sög på en delad i läsk i tre timmar. Det kvittade varifrån stan man kom, det syntes inte för att alla ändå satt i samma billiga second hand-utstyrsel.
Fashionkidsens huvudintresse är konsumtion, och det säger ju sig självt att det blir svårt utan pengar. Övre medelklasskids har ett stort försprång, när det häftigaste är att ha en väska som går på femsiffrigt och att äta varenda måltid ute (och visa för bloggen!). Media fullkomligen övergöder fashionungarnas existens genom uppmärksamhet (Blog Awards? Really? Försök förklara fenomenet för en icke-svensk så kommer du att förstå bisarrheten). Men hur kommer det att bli i det långa loppet när kidsen spenderar all sin energi på att se ut som senaste Whyred-reklamen och inget annat? Jag hoppas verkligen att indiekidsen gör en återkomst snart, för subkulturer som överstrider samhällets klasser behövs.
