När jag flyttade till Malmö fick jag veta att det finns något unikt i stadens scenkonstliv: kritiker och konstnärer står varandra nära. Här är det inte tabu med vänskapliga mejl mellan dramatiker och kritiker, här festar man ihop över skrå-gränserna och här finns personer som friktionsfritt färdas mellan skrivande om teater och egen konstnärlig praktik.
Till en början var jag skeptisk för att det skiljde sig så från hur det är i Stockholm, som jag kommer ifrån, men jag började gilla hur det gick till här nere och har själv blivit en av dessa kameleonter. Men så i maj påbörjades en våldsam, känslofylld debatt med Sydsvenskans kulturdel som centrum. Den handlade om feministisk teater och om vilken sorts teater som är feministiskt bäst. Att ”se in i sin egen navel” för ena sidan var att "våga se sin egen del i förtrycket” för den andra. Kritikerna och konstnärerna förstod inte varandra alls. Kritikerna beskylldes för att inte recensera verk på verkens egna premisser, utan efter vad de skulle vilja se. Konstnärerna beskylldes för att deras sceniska uttryck kommunicerade tvärt emot en påstådd feministisk agenda, varpå konstnärerna frågade sig varför konsten ska ha en fastlagd agenda att vara lojal mot. Ingen nåd. Läs detta!
Tonfallet i debatten ger känslan av att den ena behöver gå i skola hos den andra och lära sig ett och annat. Men vem? Och varför? Teaterkritikens funktion ställs till sin spets här. Kan den vara något annat än bra eller dålig marknadsföring av konsten? Exempelvis ögonöppnare, utvecklare, pådrivare? Eller är dess funktion bara att höja eller sänka enskilda konstnärer? Min bild av Malmö som platsen där kritiker och konstnärer går hand i hand suddades av debatten. Men läggs ett och ett ihop, vänskapsbanden och debatten, kan man ana att linjerna snarare går mellan ideologiska klickar av konstnärer, kritiker och stampublik, än mellan yrkesgrupper. Det förklarar hur kritiker kan recensera utefter vad de vill se, och hur gränserna mellan yrken inte alltid är solklara. Så visst finns det något unikt med Malmös scenkonstliv. Drivkraften, självsäkerheten och stoltheten över vad det egna laget håller på med. Här råder ingen politisk depression.
1 Passage 12 – internationell gatuteaterfestival
Helsingborgs och Helsingörs gator och torg, den 31 juli–4 augusti
För nionde året i rad presenterar Helsingborg och Helsingör Nordeuropas största internationella och transnationella gatuteaterfestival. Teater på gatan som är lättillgänglig, oväntat skoj och gratis.
2 Opera i Dalby stenbrott
Dalby stenbrott, den 5 augusti
Från badklipporna och med glittrande vatten som fond bjuder operasångare från Studio bel Canto på stycken ur sin repertoar. Ta med picknick och baddräkt och lyssna när legendarisk badplats besjungs.
3 När någonting är viktigast blir inget annat viktigt
På kanalbåt med påstigning nedanför Casino Cosmopol i Kungsparken i Malmö, den 17–27 juli
Potato Potato gör en hyllningsföreställning (med en underbar titel) om Frälsningsarméns revolutionära historia för Malmö Sommarscen, på inget mindre än en kanalbåt.
4 Bastard
Mölleplatsen i Malmö, premiär den 28 juli
Självutnämnd till årets nordiska scenkonsthändelse och på reklampelare sedan i våras – ingen kan ha missat spektaklet. Stort tält, stora skådespelare, svulstig familjesaga som produceras av Malmö stadsteater i samarbete med flera nordiska teatrar.
5 Feministdebatten i Sydsvenskan
Det längsta inlägget och länkar till alla övriga inlägg finns på kulturkritik.se (inlägget den 8 juni)
Debatten kring ett konstverk blir en del av konstverket genom att skapa förväntan och betydelse, och sparar verket till historien. Speciellt blir det så när upphovspersonerna själva skriver. Det är i allra högsta grad viktigt att detta uppmärksammas när det gäller feministisk scenkonst, som inte direkt överskattats av teaterhistorieböckerna hittills.
