”I shall love you til that final stretch of sand that the sea never quite reaches is finally swathed by crashing waves. Or, perhaps longer . . . if there’s time.” Morrisseys ord till sin långtida vän, fotografen och konstnären Linder Sterling. Mina känslor inför min vän Eric Berglund tangerar det brittiska fullblodets poem.
Jag befinner mig i Baskien när jag skriver dessa ord. Jag får ett sms från Erik Gregorsson, sångare i popbandet Boys:
”Vi hade en mycket trevlig afton, Eric Berglund, Henrik Berggren, två stockholmare och jag. Först båten, därefter eftersläckning hemma hos Eric på Fjällgatan. Vi drack för övrigt din skål! Så, du är i Baskien! Köper du en Athletic Club Bilbao-pin till mig, skulle jag vara dig evigt tacksam. Leve den baskiska självständigheten!”
Fjällgatan 7. Hur många gånger har vi inte suttit där, jag, Eric, Erik och Henrik. Druckit Larmandier Bernier och under vältaligt förkastande av det borgerliga samhället sett, hört och upplevt skivbolaget Sincerely Yours växa fram som något ur min favoritfilm – Pasolinis Teorema.
Och nu är matchbollen här. Avgörandet. Sista delen. Klimaxet, om man så vill. CEO.
CEO är som skapat ur en gudomlig motreaktion, som om Gud själv har skickat ner djävulen, likt Pasolinis Teorema, för att straffa och rena ett samhälle som så totalt förlorat själ och hjärta.
I Eric Berglunds värld existerar bara själ och hjärta.
Och struktur.
Det talas sällan om struktur inom svensk musikkritik. Jag vill våga hävda att det aldrig talas om struktur inom svensk musikkritik. Att väga ett verk i sin hand och se dess fulla natur andas och förflytta sig efter en vildkatts rörelseschema för att aldrig låta sig fångas och bli fast i en form som går att sammanfattas i en, två eller för den delen tre meningar. Finns något vackrare att finna?
Jag, som första musikjournalist i världen, väger nu CEO i min hand. Ser ni dess struktur? Ser ni dess natur?
White Magics struktur och natur styrs av Erics stämband, stämband som är beroende inte bara av muskelkrafter utan också av elasticitet och tyngdkraft. Hans insats i White Magic är fulländad. Man kan 32 sekunder in i albumet skilja col legno-stråken från alla de andra. Och det klassiska tvisteämnet rörande artistens ”anslag”, huruvida artisten kan påverka klangen hos en enskild ton genom det sätt på vilket tangenten trycks ned, får ny innebörd alldeles i början av skivan. White Magic är helande. Jag kan inte utrycka det på något annat sätt.
Eric Berglunds röst är som en tablett som löser upp sig inom mig. Jag andas lätt. Jag tycks flyta ovanför allt och alla. Ett klart ljus omsluter den gnistrande vårdagens liv och jag talar genom reflexer jag fångar i det berglundska rummet och strör det över väggarna i kristallkokongers förlamade celler. Allt stannar till och vibrerar kring livets yttersta ögonblick. Klockorna ger mig ett par extra decimaler. Skuggan på marken låter mig ta ett par ensamma steg. Lungorna sparar ett par andetag som för att ensam låta mig träffa livets nakna gestalt. Tapparna fäller fukt över hans mjuka svalg och väv och kastar skuggor över min gnistrande väg. Jag formligen avgudar Eric Berglund och hans röst. Han sjunger som ratad ur en gosskör. Med en vacker existentiell insikt om kärlekens, dödens och ensamhetens villkor. Det är som ett barn som tidigt stänger in sitt hjärta under en glaskupa, studerar det med förstoringsglas och exkluderar samhällets konventioner med övertygelsen om att det är det enda sättet att fortleva med intelligens och värdighet i behåll.
Eric Berglund har nu nått längre än många av sina kollegor. Han har nått flera steg längre än den insatta och bemedlade grupp som redan vid första beröring förstod hans storhet. Det här är någonting annat än TTA.
Det som är av vikt och betydelse för att förstå Eric Berglund är den ständiga rörelsen, den ständiga resan mot något vackert och eftersträvansvärt, detta något som bara en utopi eller en i bästa fall ögonblicksbild, men ändå ett mål som motiverar honom till en lång och i mångt och mycket krävande kamp. Att få andra människor att förstå. Att totalt frånskärma sig vardagsexistensens meningslöshet och försöka skapa mening.
Alla texter flätas samman till ett manifest. Här är nyckeln till Erics konst. Besvikelse blandas med eufori och livsbejakelse. Han kan aldrig stanna och greppa sin dröm. Men arbetet lindrar ångesten och blir språngbrädan till nästa hopp över ytan. Där kommer han närmast sin drömvärld. Detta är centralt för att förstå den vackre unge mannen på Fjällgatan 7.
Motsättningar. Gott och ont. Teori och praktik. Himmel och helvete. Ångest och glädje. Allt skiner igenom i Eric Berglunds värld.
Han vill göra om allt. Återskapa världen efter sina villkor. Ni kommer att förstå när ni hör albumets sista låt.
Han säger: ”Jag har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Detta är en väldigt excentrisk hållning, som skapat det mesta av mystiken och attraktionen kring honom. Han är något så förtjusande som en livs levande Gunnar Ekelöf-dikt. Ett stycke Non Serviam. Eric Berglund tjänar ingen. Han är nu totalt, veritabelt och absolut ensam.
Övriga ”artister” försvinner i periferin i jämförelse. Eric Berglund är mästerligt i sitt Eric Berglund-utförande. Bara detta så egenartat, suggererande och vackert. Hans kommande skiva antar bibliska proportioner. Jag tillber varje ton.
CEO White Magic släpps den 28 juni på Sincerely Yours.
