KRITIK: Carl Reinholdtzon Belfrage om Novells nollnolltals-lista

I mitt hem bereder vi oss att högtidlighålla femårochåttamånaderssminnet av att nättidskriften Twisterella lades ner. Jag säger inte fira: ordet tar emot, trots den glädje och stolthet som vi borde känna efter att ha blivit av med detta publika missfall. För om man har gjort sig hemmastadd i de fruktansvärda åren 1999–2004, om man har lyssnat till rösterna från dem som då levde i vår del av världen, så att dessa människor ter sig lika verkliga som ni och jag, då vill man inte skämta och hurra. Det var en ödesstund för vårt land. Aldrig har Sverige varit så nära att banalisera och avintellektualisera musikkritik som då.

Nu är vi nära igen. Denna gång under namnet Musikmagasinet Novell och deras nollnolltalet-lista.

Varför känns dessa unga grupperingar av små, vita barn ur den lägre medelklassen, som alltjämt bildas för att skriva om musik, ständigt som ett ännu icke televiserat Glee-avsnitt?

Jag är motståndare till idén att mindre begåvade och i sociala sammanhang misslyckade personer ägnar sig åt kritik. Vi har sett många exempel genom åren: Twisterella, Benno, Bomben och nu Musikmagasinet Novells nollnolltalet-lista. En samling lillgamla töntar på jakt efter revansch och social återupprättelse, ett rockjournalistikens motsvarighet till Samhall om man så vill, så benägna att visa att deras mediokra sysselsättning är av värde och vikt att distans och analys totalt avlägsnas.

En Britney Spears-video blir plötsligt, på fullt allvar, upphöjd till film noir.

Vi pratar alltså om människor som anser att Britney Spears i videon till Toxic övertygar i rollen som farlig och förförisk.

Jag läser igenom dessa illa författade presentationer (en skribent kissar på sig när hon träffar Marit Bergman) och skrattar. Om man räknar att dra på mungipan, ta sig för pannan och spy i en spann som skratt.

Vad är det för land vi lever i vars strukturer skapat dessa ovan nämnda perversa föreningar av människor?

Exakt var i systemet tilläts dessa barn falla utanför?

I en text berättar en Glee-person hur han och hans vita Glee-kompisar dricker billigt vin och sjunger allsång till Rihannas Umbrella. Rihanna hjälpte dessa vita, bilburna Glee-människor att "känna sig som ett lag". "Som en enhet".

Vad är det för fel på dessa Glee-människor? Vad är det dessa Glee-människor saknar för viktiga tankegångar avgörande synapser i sina mindre väl utvecklade sinnen som får dem att frivilligt publicera dessa ogenomtänkta och antiintellektuella rop på hjälp? Svara ni på den frågan. För mig känns hela projektet som en samling avbrutna och djupt bristfälliga tankar.