Kristian Anttila får sig en kyss

På Avenyn fladdrar lamporna i natt när indiefavoriten Kristian Anttila pumpar huvudet fullt med elektricitet. Här kommer sanningen om elchocker. Marit Bergman, 10 000 ankor och mjuka pälsdjur får ni på köpet.På Avenyn fladdrar lamporna i natt när indiefavoriten Kristian Anttila pumpar huvudet fullt med elektricitet. Här kommer sanningen om elchocker. Marit Bergman, 10 000 ankor och mjuka pälsdjur får ni på köpet.

Kommer du ihåg den där korven vi grillade på fysiklektionen, den som fick en elektrod i varje ände och sedan blev nästan svart på bara några sekunder? Kommer du ihåg när vi var barn då vi gömde oss i bilen med mariekex och Mora Träsk när åskan dundrade som värst? Kommer du ihåg... jag menar känner du till, elektriska stolen? Kommer du ihåg Gökboet? El är jävligt läskiga grejer.
Vi skjuter fortfarande folk i huvudet med el, det kallas ECT, electroconvulsive therapy. Antalet ECT-behandlingar har fördubblats i Sverige de senaste åren. När Kristian Anttila, Håkan Hellström-wannabeen med en dark twist från Göteborg, var deprimerad och inte svarade på varken medicin eller terapi blev han erbjuden just detta. Han sade ja, så klart.
— När ECT kommer på tal är man så långt borta att man skiter i regel ändå i allting. Man bara driver med vinden mest. Man varken tycker, känner eller vill någonting. I perioder har jag ingen vilja och går med på vad folk än ber mig om.
Hur känns det att få cirka 100 volt skickade genom hjärnan?
— Man får en plastboll i munnen så man inte ska bita sönder tungan och sedan blir man sövd. Man vaknar upp lite omtöcknad med plastsmak i munnen, mer än så märker man inte av själva ingreppet. Jag blir överlag väldigt positiv och energisk närmsta tiden efter en behandling. Men det kan gå till överdrift. Jag skeppade in 10 000 plastankor från Kina efter att jag fått för mig att jag skulle bli företagare vid något tillfälle. Sålde en till mamma. Sedan kom jag på att jag måste göra färdigt min skiva.
Ernest Hemingway blev behandlad med ECT. Han skrev efteråt att ”Vad är det för mening med att utplåna mitt minne som är mitt kapital, och förstöra min förmåga att arbeta. Det var en fantastisk kur, men vi förlorade patienten”. Strax därefter tog han livet av sig. Har du också drabbats av minnesförlust?
— Jo, det har väl hänt, men det är nödvändigtvis inte något negativt. Man kan exempelvis glömma att Juvelen, Marit Bergman och annan på radion kompisinkvoterad musik finns. Man kan glömma att musik och artister har blivit lika mycket accessoarer som ett påfågelörhänge. Man byter ut det så snart någon man inte tycker är lika cool som en själv har på sig det. Jag vill att det ska utbryta krig snart. När jag är på besök i Stockholm kan jag tycka att hela musikscenen är i behov av laxermedel. Våga vara lite mer fel. En gång glömde jag att jag är en positiv människa. Man får se det som en chans att skriva om sin historia.
Har det gått riktigt snett någon gång?
— Nja, jag var i Bulgarien för några år sen, och var alldeles för full med alldeles för mycket kontanter. Fick för mig att jag skulle ta mig en blixt och drog in på en akutmottagning. Det rådde viss språkförbistring, men dom verkade fatta när jag sade ”Head fire pain happy!”. Låg helt tyst och klappade en uppstoppad katt i några veckor innan jag var återställd. Nu talar vi om något annat.
Har du provat andra metoder än ECT?
— Blev tipsad om att skaffa djur, så jag köpte en kanin. Andra dagen skulle jag vara snäll och klippa naglarna på honom men råkade klippa av en bit av tån och då sprutade kaninen något. Sedan gick det bara utför. Tredje dagen rymde den när vi var ute på grönbete. Vi gick inte ihop helt enkelt. Men jag älskar fortfarande päls. Det finns inget större än att burra ner sitt ansikte i ett djur och bara ligga där och känna hur det pulserar. Allt annat försvinner då. Inga bekymmer. Bara päls.



Är du galen?
— Nej nej, allt har sin naturliga förklaring. Lika banalt som det är självklart hade jag en mycket ogynnsam uppväxt. Min pappa var missbrukare och dog tidigt, min mamma är som hon är. Jag var alltid rädd och otrygg. Sedan kom ju Guns’N’Roses med en grym platta och då var vägen tillbaka inte vidare bred.
Så när upptäckte du att du var galen?
— Jag är inte galen, men när jag blickar tillbaka så undrar jag lite över vissa saker jag gjort. Varför jag i gymnasiet på nätterna sminkade mig som en varulv och drog på mig några jävla grenar som händer och var ute hela nätterna och klättrade i berg och spejade på folk med kikare. Sen gick jag hem, tvättade av mig sminket och blodet och gick till svensklektionen. Jag hade även en del tvångstankar, till exempel var jag tvungen att kissa ut genom lägenhetsfönstret varje natt innan jag gick och lade mig när jag var liten. Det var jobbigt för mig men bra för gräset, precis nedanför det fönstret var gräset grönare och längre. Jag hade så mycket känslor jag inte visste vad jag skulle göra av riktigt. Jag tror de kom ut på lite snedvridna sätt. När jag var 15 eller något så köpte jag en sådan där bandspelare man kunde spela in på. Jag upptäckte snabbt en funktion där man kunde höja hastigheten och tonhöjden så ens röst lät som en tjejs. Så istället för musik så spelade jag in långa monologer där jag kved fram snuskiga saker. Sen vred jag upp hastigheten och låg där och runkade nätterna igenom till min egna tjackade Mimmi Pigg-röst. Man tar vad man får. Jag var väldigt ensam som ung.
Vad sa du på dina inspelningar då?
— ”Åh Kristian, knulla mig!” och sådant.
Jo, du är ju galen! Vad har du fått för diagnoser?
— Ingen sån skit. Full fart framåt!
Vad tycker du själv är galet och sjukt?
— Jag kan tycka det är lite udda när folk talar om vädret typ ”Vad hormulet det är idag.” Eller äger 98 par skor.
Vad ska du göra i sommar?
— Sola och bada. Hålla på med päls. Jag har inte supit på två år heller, det ska jag börja med igen. Jag har hållit tillbaka så mycket så länge. Jag har varit alldeles för snäll alldeles för länge också. Det är slut på den skiten nu.

Kristian Anttila kan du bland annat se på Peace&Love, Arvika- och Emmabodafestivalen. Hans nya singel heter Vill ha dig. www.kristiananttila.com

Text och foto: Anastelle Wieslander